Tagg: foten

Varför gör jag alltid så?

Som jag skrev om igår så bakade jag biskvier till jobbet igår, idag gjorde jag några fler. Varför? Ja, de är goda och jag vill att det ska räcka åt alla. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Det här med att de är goda betyder ju också att de är goda att äta här hemma. Jag har tagit fler än vad jag hade tänkt (fyra stycken blev det, till mitt försvar kan jag säga att de var lite misslyckade). Sen har det ju blivit lite choklad och daim över och hade jag varit perfekt hade jag ju slängt det. Men icke, det har stoppats i munnen.

Hade det bara varit det här hade det väl varit ok men nu är det ju mer. I helgen var jag i Uppsala och då blev det pizza när jag var ut med mina kursare. Sen när jag åkte hem blev det mat på Max. Ja hopp.

Och varför är detta ett problem? Ja men jag vill ju gå ner i vikt och har sedan början av april viktväktat och det har gått bra, riktigt bra till att börja med. Men sen började kroppen och hormonerna att krångla, vikten stod still någon vecka och gick upp ett par hekto en vecka. Det här gör inte under med min motivation, tanken som snurrar i huvudet är istället att det är ju inte någon idé att fortsätta eftersom det ändå inte fungerar.

Men det fungerar ju och jag vet att mina hormoner inte krånglar varje vecka. Trots detta faller jag in i samma gamla hjulspår som jag alltid gör när kroppen krånglar. Varför faller jag alltid i den fällan? Jag känner ju till den, jag borde således kunna undvika den? Så varför gör jag alltid så här? Varför?

En annan tanke jag har är att jag ändå kan fortsätta äta eftersom det ändå är ”kört”. Dumma mig, hallå – det ÄR inte kört. Och det vet jag ju!

Ja ja, bara att ta nya tag. För jag måste bli lättare, jag vill springa längre distanser och med den vikt jag har blir det för mycket påfrestning på mina knän och min dumma vänsterfot. Så ja, Maria, skärpning!

›› 76/100 #blogg100

Idag skulle jag ha sprungit

Idag var dagen då jag skulle ha börjat träna inför mina kommande utmaningar. Så var planen, jag skulle ut och sprungit min runda på 5 km för att se hur de stod till med löpningen efter flera månaders löpvila. Sen skulle jag lägga upp planen för min träning under de kommande månaderna, både när det gällde löpningen och cyklingen.

Jo men så blev det ju inte. Istället vilar jag upp mig efter sjukdom men idag kom jag i alla fall ut på en promenad med en jobbarkompis…och det kändes tungt.

Min provrunda är nu uppskjuten till måndag. Jag både ser och inte ser framemot den. För det första för att jag är rädd att det känns tungt. Och för det andra för att jag är rädd för att min fot ska krångla (och det FÅR den inte göra).

Bara vänta och se hur det blir.

›› 11/100 #blogg100

 

Träningsåret 2015

Ja, vad ska man säga, träningsåret 2015 går inte till historien som det bästa träningsåret för mig. En krånglande fot, en depression, ett liv som inte var som det skulle vara gjorde att jag helt kom av mig de sista månaderna och tränade inte alls. Mitt stora mål med året, Stockholm marathon, fick jag lägga ner pga min fot. Jag deltog i Facebook eventet ”Alla vi som springer på nyårsafton” och kom ut på min korta runda (5 km) och det var årets värsta löptur. Årets värsta utan konkurrens.

Årets värsta runda!

1) Hej, jag har sprungit! 2) Det var hemskt! 3) Jag skämtar inte! 4) Det var HEMSKT!

Men vi tar det från början:

Januari: Träningen flyter på, jag är inne på min sjätte vecka på mitt marathonprogram och jag blandar löpning med längdåkning. Visserligen är jag förkyld ett par veckor men träningen känns bra. Jag hinner med ett par dagar på Selma Spa – så underbart.

Februari: Jag fortsätter mixa längdåkning med löpning och hinner där emellan även med gymmet och styrketräning. Februari är månaden då jag springer min snabbaste 5k någonsin! Jämfört med andra är det inget att skryta med, men jag tävlar ju bara mot mig själv och jag är supernöjd!

Mars: Jag åker min andra Tjejvasa i usla spår och med några fall, speciellt kul var det inte. Löpningen går det sisådär med, ett krånglade knä ställer till det. Varje vecka blir det ett långpass och i mars är det längsta på 16 km – så långt har jag inte sprungit tidigare. Jag anmäler mig till Öppet spår 2016 eftersom min nästa utmaning är att göra En Svensk klassiker.

April: Tio veckor kvar till Stockholms Marathon! Jag längtar efter mina långpass och förundras över att det bara(!) är (till exempel) 20 km. Kan man hitta den perfekta rundan är något jag funderar över. Jag sätter ett nytt personbästa på 5k – 34:03. Jag blir indragen i ett stafettlag till Vasastafetten. Jag springer ett långpass (halvmara) med min syster och sätter under den personbästa på milen (71:10 – åter igen, pb för mig och långsamt för andra). Det långpasset kommer att bli mitt sista, min fot som krånglat från och till i ett par veckor gör det nu omöjligt att fortsätta med löpningen. Från att ha bara gjort ont när jag gått, men inte när jag sprungit, gör nu ont hela tiden och jag haltar fram.

Maj: En usel träningsmånad! Landsvägscykeln plockas fram men det blir bara två pass på den. Min fot blir inte bättre och jag hoppar på två ortopeder på jobbet för en bedömning. Jag misstänker stressfraktur men de håller inte med men foten röntgas, ingen fraktur syns. Domen blir istället en inflammation i en led, får en kortisonspruta men tycker inte det blir så mycket bättre. Får mer eller mindre löpförbud och planen på Stockholm marathon skrotas till sist helt. Jag deppar ihop och på jobbet säger de att det kommer fler lopp. Jag ”springer” Blodomloppet med mina jobbarkompisar. Står vid sidan om och ser min coola syster springa Stockholm marathon – en känslosam dag!

Juni: Jag och syster cyklar Tjejvättern tillsammans, något vi skulle gjort redan 2014 men eftersom min syster plockade bort sin blindtarm två veckor innan blev det aldrig av för hennes del. Jag cyklar med kramp de sista två milen och inser hur mycket träning jag måste lägga ner inför min tur runt Vättern nästa sommar. Jag erkänner för mig själv att jag tappat mitt fokus.

Juli & augusti: Juli inleds med att jag simmar både Vansbrosimmningen och Vansbro Tjejsim, det sistnämnda med en förbättring på 6:42 mot förra årets Tjejsim. Jag går på semester och bestämmer mig för en liten utmaning, att träna/vara aktiv varje dag, dels för att ha något att syssla med och dels för att komma igång med träningen igen. Jag summerar min sommarträning när semestern är över. I augusti springs förstås Midnattsloppet och jag är mest glad över att min fot höll. Jag springer även Vasastafetten ihop med mitt stafettlag, och jag beslutar mig för att aldrig springa tredjesträckan igen.

Och sen? Ja, det finns ingen anledning att skriva något om min träning i alla fall, för den är nästan obefintlig. Nej, inte nästan, den är obefintlig! Fem veckor efter Vasastafetten springer jag Lidingöloppet (mer om det i ett annat inlägg), något som inte borde ha gått men som ändå gick. Sen är det slut på träningen, jag går visserligen och dansar några söndagar eftersom jag hoppar på en buggkurs. Men förutom det. Inget.

Dagen efter Lidingöloppet dansade jag för Stina och la upp detta korta klipp på instagram:

”Enligt en jobbarkompis var det länge sedan jag bjöd på en #fuldans så här kommer en dagen efter denna ”lata och äckliga” (inte mina ord) kropp tagit sig runt Lidingöloppets 30 km. Visserligen stel men ändå oförskämt pigg. Och ja, min danspartner är min fina medalj! 🙂 Jag kanske inte är nöjd med hur min kropp ser ut varje dag men jag är förbannat stolt över vad vi klarar av tillsammans! #dansaförstina”

Min fot, min dumma fot!

Vad ska man säga, den är inte bra än. Vissa dagar gör det ont och andra dagar gör det inte det. Vissa dagar haltar jag, andra dagar göra jag inte det. Så nej, bra är den inte. I veckan träffade jag på ortopeden som skrev röntgenremissen. Inte springa, cykla istället var hans uppmaning. Även om röntgen inte visade något så tyckte har han alltså att jag ska ge upp löpningen…åtminstone för ett tag.

Det tycker inte jag.

Hur som helst, i morgon (och på lördag) är det simning som gäller – Vansbrosimmet.

%d bloggare gillar detta: