Jag har suttit i en halvtimme nu och försökt att få ner alla mina tankar som snurrar, skrivit långa inlägg men alla har raderats. Humöret är inte på topp idag och jag skyller det till stor del på hormonkuren som nyligen avslutats. Det har varit en del tårar idag, det började med att jag gick med på att jobba och att jag sen ångrade att jag sa ja. Sen grät jag lite för allt annat också, både bra och dålig saker.

Jag ska bli moster, igen. Yngsta styvsystern ska ha barn, helst nu om du frågar henne eftersom hon har gått över 12 dagar. Samtidigt som jag är glad för hennes skull så lockar det fram lite sorg hos mig, kan inte komma ifrån den vilket gör mig ledsen. Vill kunna vara enbart glad, inte känna sorgen lura där i bakgrunden. Men den kommer alltid finnas där, jag kommer aldrig ifrån den och jag har lärt mig att leva med den. Måste bara bli bättre att hålla den instängd…

Tårar har lockats fram av bra saker idag också, men de tänker jag inte skriva något om just nu. I stället ska jag sova några timmar och minnas det leende jag såg i hans ansikte när han såg mig via Skype igår. =)

Usch. Mår inte bra. Inte just nu och har inte gjort hela denna vecka. Kan egentligen inte sätt fingret på vad det är som jag dåligt, eller känner mig deppig kanske jag ska skriva. Många små saker som bildar ett stort oöverstigligt hinder. Och hur löser jag detta? Jo, som jag alltid har gjort. Jag äter. Äter. Och äter lite till. Chips, glass, choklad, smågodis, vitlöksbröd… The list goes on and on. Och sämre och sämre mår jag. Fast utåt håller jag upp min fasad och ingen ser. Som vanligt. Det enda som har ”märkts” är att jag i onsdags var lite irriterad och stingslig, men annars har jag nog i stort varit mig själv.

Hade en dröm i början av veckan, ingen mardröm men ändå obehaglig. Drömde om något sorts släktkalas, bara närmaste familjen tror jag, dvs syskon med familjer, far och styvmor. Min bror sitter så klart och häver ur sig pekpinnar hur jag och storasyster ska leva våra liv för att inte han ska hamna i dålig dager (detta är något han inte bara gör i drömmer utan även i verkliga livet). Min syster och jag har båda havererade äktenskap bakom oss och min bror, som själv aldrig gift sig men varit tillsammans med samma i år och dar, säger att det är själva äktenskapet som varit misstaget. Hade vi aldrig gift oss hade allt varit bra, menade han. Jag hävdade att något sådant ska han inte uttala sig om eftersom han inte vet ett dugg om mig och mitt liv och den enda gången han faktiskt träffade min exman var på själva bröllopet (säger något om vilken bra kontakt jag har med min bror, eller hur). Jag påpekade att det faktiskt var den ofrivilliga barnlösheten som var boven i dramat. Och då. En person som sitter bredvid mig säger: men det blev ju bebisar. Och under tiden hon säger det förändras hennes ansikte och det inte bara förändras det växer och växer. Samtidigt som hon upprepar om och om igen, men det blev ju bebisar, det blev ju bebisar, det blev ju bebisar. Då vaknar jag. Det var länge sedan jag grät, men då kom tårarna. Personen hon förändrades till var min mor. Eller min så kallade mor som jag brukar säga. Jag anser att hon frånsa sig titeln ”mor/mamma” den dag hon kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer…

Så veckan började med denna underbara dröm. Jippi liksom. Sen är det mina jäkla hormoner som krånglar och jag blir bara så trött, är eländet på gång eller är det inte. Ena dagen blöder jag, andra dagen gör jag det inte. Och snart kommer väl störtblödningarna igång också. För hur många veckor då? Nä, jag orkar inte! ”Have a happy period”, som de säger i Alwaysreklamen. ”Bara kroppens sätt att visa att den fungerar som den ska”. Ha, snarare motsatsen. Du fungerar inte som du ska, du kan inte få barn, du är värdelös, du är INGET att ha. Varje gång eländet sätter igång påminner det mig om att jag inte fungerar, att jag aldrig kan få barn. Och nej, det kommer inte att helt plötsligt att fungera bara för att jag träffar någon annan, en kommentar jag ofta får. Det var/är MIG det är fel på, det är jag som knappt inte har någon fungerande ägglossning, det var/är jag som har hormoner som är helt fucked up. Men, säger då någon då, du blev ju gravid, spontant dessutom. Jo, visst. Och hur slutade det? Missfall. Även det ett tecken på att jag är värdelös, inget att ha. Mitt lilla pyre som när jag testade positivt bestämde sig för att jag inte skulle bli mamma, att missarnas fd husse inte skulle bli pappa. Mitt lilla pyre som när jag/vi var på inskrivning, och när VUL:et gjordes, redan hade varit dött i flera veckor, men min kropp förstod inte det.

Så jo, jag blev gravid spontant. Men kommer jag bli det igen? Troligtvis inte. Man kan liksom inte bli gravid om man inte ägglossar… Skitkropp.

Det är en skitvecka helt enkelt. Det enda positiva är att jag har ett jobb som jag trivs så otroligt bra med. Och trots att det är upprörda röster där och många som slutar, så tycker jag om att gå dit, jag tycker om mina underbara arbetskamrater.

Inte bara barnlösheten är nära, utan även ensamheten. Känner mig ensam.

Och nej, jag skriver inte detta för att få höra att jag inte är värdelös, för det vet jag egentligen att jag inte är. Men ibland känns det bara så i alla fall…

Nu ska jag lägga mig och läsa lite och i morgon när jag vaknar ska humöret vara bättre, för just nu är det inte kul. Ont i magen efter glassen har jag…

Har en ny favorit, Sara Bareilles, min favoritlåt so far:

…så ser mitt schema ut de kommande dagarna. Känner att jag skulle behöva vara ledig en dag till men jobbar åtminstone bara tre dagar innan det är lite ledighet igen. Humöret är ännu inte tillbaka och jag har faktiskt slarvat lite i mitt 30-dagars program, tar snart tag i det igen.

En annan sak jag slarvat med är vikten, började så bra nu efter semestern och gick ner 1.1 kg första veckan. Men nu är jag inne i fel ätbeteende igen och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Kan vara hormonerna som spökar, tror eländet är på väg…vilket påminner mig om att jag måste till doktorn angående det. *vill inte* Har tyckt att det var ganska skönt att få ha sluppit eländet ett par månader, men antar att den glädjen snart är över. *suck* Humöret kanske beror på eländet det också.

Och så den förbannade ensamheten också. Är så trött på att vara ensam, så trött att komma hem till en tom lägenhet, så trött att inte ha någon att sova med, så trött på att inte ha något roligt att se fram emot, så trött på att inte ha någon att mysa med i soffan, så trött…

Avslutar med en komisk, eller tragisk, upptäckt. Reggade mig på nätdejtingsajten där jag träffade katterna fd husse igen, och han är fortfarande den som jag (enligt dem) matchar bäst med.

Kan man överdosera i optimism och att vara positiv? Kan man? Ja, inte vet jag. Hur som helst så har idag inte varit någon bra dag och jag kan egentligen inte sätta fingret på varför dagen inte har varit något bra. Inget har hänt, inget som har kunnat få mitt humör att sjunka till botten. Kommer inte ihåg om humöret var lågt redan i morse eller om det kom senare under dagen. Hade en relativt bra kväll på jobbet, visserligen en del att göra men inte för mycket och inte heller för lite. Hade ett bra team och hade bra doktorer hela passet, hade inget trassel med avdelningar när jag skulle rapportera upp patienter. Köpte en Pepsi Max trots att det inte var fredag…

…men ändå. Humöret nära botten. Kanske för att jag jobbar många pass på raken, kanske för att jag inte har något planerat när jag slutar på lördag vid fyra och sen är ledig i två dagar. Kanske för en kommentar på tv, en kommentar som jag känner igen, en kommentar efter missfall, ”du blev ju gravid, det kan hända igen…”

Vet inte jag, men plötsligt kändes livet lite tråkigt igen. Innehållslöst. Inget roligt som händer, inget roligt att se fram emot. Bara trist. Ensamheten är för nära, väver in mig, omsluter mig, låter mig inte smita.

Att jag dessutom har förkylningskänningar gör ju inte saken bättre.

Vill falla, skulle kunna falla, men får inte falla eftersom det ändå inte är någon idé, varför falla när det bara leder till att man blir sårad. Orkar inte vara den enda som faller igen… Så jag håller tillbaka mina känslor, jag håller tillbaka mina tankar och hoppas att det en dag blir annorlunda, men kommer det någonsin att bli det.

Bara negativa tankar nu. Avslutar med en favorit…och hoppas att jag vaknar på bättre humör, hoppas på en bättre torsdag.

Usch, ingen bra dag idag. Deppig, trött, huvudvärk, ensam. Vet vad som orsakar detta men orkar inte gå in på det, det förflutna knackar på och jag önskar att jag kunde sticka huvudet i sanden och bara strunta i det. Men det är inte alltid så lätt…

Så nu blir det faktiskt sängen för mig, otroligt tidigt för att vara mig. Men jag känner att jag inte orkar mer idag, sov uselt natten som var och så jobba första dagen efter semestern.

Men i morgon är en ny dag, i morgon ska jag le, min första dag i 30-dagars programmet.

Hade egentligen tänkt skriva lite men känner att jag inte har någon lust, bara en massa tankar som snurrar i huvudet. Om jobbet, vikten, ensamheten, träning, 30-dagarskuren – allt möjligt alltså. Hur som helst, dagen har haft sina ljusa stunder också, en trevlig långpromenad i mycket trevligt sällskap – tiden flög förbi som vanligt.

Har en katt som hänger på armen, inte lätt att skriva då, men det är någon som har saknat matte. Lillskruttan!

Sitter och irriterar mig lite över att Andy Bell inte finns på Spotify, Erasure finns ju men inte hans soloskiva. En av mina favoritlåtar:

Även om jag faktiskt vill det….trots att jag sa något helt annat tidigare i år.

Kanske dags att sova, semestern är över och i morgon är det dags att jobba igen.

Har för mindre än en timme sedan kommit hem från Gotland där jag varit några dagar. Min styvsyster bor sedan några år tillbaka där och jag har varit allt för dålig att hälsa på, det här var faktiskt min första besök trots att hon bott där ett par år. Förra året var jag och katternas fd husse på väg dit, bokat resa och allt, men så åkte min syster in på sjukhus för havandeskapsförgiftning så vi kom aldrig iväg. Nu var det dags för 1 årskalas så jag åkte över tillsammans med far och styvmor.

Har haft trevliga dagar med trevligt umgänge och god mat. Men att se hur min styvsyster och hennes sambo har det påminner mig om att mitt liv inte har blivit precis som jag hade tänkt det. För inte hade jag planerat att sitta ensam i en lägenhet i ett område där jag inte vill bo. Inte hade jag planerat att mitt liv endast gick ut på att jobba, äta och sova. Inte hade jag planerat att vara barnlös. Men nu är det så mitt liv ser ut.

När man umgås med en charmig lite ettåring så är det svårt att inte låta bli att tänka på att jag kunde haft en liten knodd på 7 månader….men nu har jag inte det. Jag vet, jag ska inte tänka så och oftast så gör jag ju inte det heller, men ibland kommer tankarna ändå.

Men i morgon är en ny dag, eller tekniskt sett är den nya dagen redan här. Och i morgon ska jag inte sörja mer, i morgon ska jag inte känna mig ensam mer, i morgon ska jag må bra och börja rikta in mina tankar åt rätt håll igen, ska bestämma vilken dag jag ska börja med min ”rensa i själen”-kur… Näst sista dagen av semestern, huvaligen, var har tiden tagit vägen?!

Nu sova.

Lustigt hur det kan vara, en dag vaknar man och mår toppen, man är glad, livet känns lätt. En annan dag, som denna till exempel, vaknar man med gråthuvudvärken kvar sedan dagen innan och tårarna är inte långt borta. Detta år då jag mått så bra för att sen falla tillbaka på en mer normal nivå, jag var inte förberedd att snubbla, inte beredd att ramla ner i ett hål. Tror inte jag har nått botten utan hänger på kanten och håller fast mig för glatta livet, för jag vill inte ner till botten – jag vill INTE!

Så varför detta, varför nu? En dum kommentar från en familjemedlem, angående barn. Jag som alltid varit öppen med barnlösheten med vänner och här på nätet, har inte varit lika öppen om det med min familj. De vet inte hur hårt det har tagit… Så när jag umgås med min familj så visar jag inte att jag tar åt mig utan jag fortsätter att vara den som de är van vid, den glada och bubbliga. Sen när åter igen kommer hem till tryggheten så kommer reaktionen. Och jag var inte förberedd, jag var verkligen inte det. Men i ett slag var den förbannade barnlösheten så nära igen och jag kände mig så liten och ensam.

Och hur kommer det sig egentligen att man när man är ledsen/deppig lyssnar på musik som förstärker den känslan, istället för att lyssna på glad peppmusik? En av mina absoluta favoritfilmer är Gladiator och jag gråter alltid lika mycket när Maximus dör, spelar ingen roll hur många gånger jag sett filmen. Jag kan till och med gråta när jag hör vissa låtar från filmen, en av favoriterna är ”Now we are free” (inte bästa versionen men den duger också)…lyssnar på den nu, så bra.

Det regnar inte för tillfället, otroligt nog, så det är dags för morgonpromenad nu.

Skytten (23/11 – 22/12)
Allt är inte så grått som du tror. Du skulle bli överraskad om du visste hur många vänner du har.
(från Passagen)

Kanske det, men just nu känns det ganska så grått.