Etikett: eländet

Eländet är här

Den här kroppen, min alltså, envisas med att blöda som en stucken gris – förbannade elände, över en vecka nu och mängden verkar inte vilja avta. Efter att ha, hör och häpna, varit regelbunden med normallånga cykler så har den nu inför denna gång valt att ha ett upphåll på cirka två månader. Så klart betyder detta att min kropp har mer att blöda ut och just nu känns det som det inte vill ta slut. Jag blir så trött! Förr var jag van vid detta beteende men nu efter några månaders ”vanliga” cykler så känns det så tröttsamt, för att att inte tala om att det är jobbigt att blöda så här mycket. Skitkropp! Nästan så jag önskar att jag plockat ut det där onödiga organet, även kallad livmoder, som jag så ofta velat göra. Jag la ner tankarna på en hysterektomi eftersom kroppen skött sig relativt bra de senaste åren, men nu verkar det som det är på väg att vända igen.

Vill minnas att jag inte för så länge sen var förvånad över att jag blivit så regelbunden, skulle visst inte ha tänkt så.

Livmoder förresten, det kan man inte kalla min infertila uterus. Ja, jag gnäller, men det får man göra ibland.

›› 26/100 #blogg100

Barnlöshet = utanförskap?

Jag började denna fjärde sjukdag att läsa om parnormen/pargemenskapen inne hos Fredrik. Det fick mig att tänka, inte så mycket på den utanförskap som kommer av att man är singel. Nej, jag tänkte på den utanförskap som kommer sig av att vara barnlös. Nu har jag ju mer eller mindre valt ensamheten, men jag tänker på förr när jag var yngre och fortfarande bodde i Uppsala. Tänker på speciellt en vän och ett speciellt tillfälle i mitt liv – de få veckorna som jag faktiskt var gravid, den enda graviditet som jag har haft förmånen att få uppleva.

Min vän, hon var den första som fick reda på att jag var gravid. Hon hade funnits där de gånger jag orkat umgås under de tunga åren, det vill säga de åren som jag och min exman försökt bli gravida. För mig var det ganska självklart att hon var den första som fick reda på den glada nyheten, eftersom hon om någon skulle förstå hur förvånad jag faktist var över det faktum att jag på morgonen sett ett positivt gravtest. Det var ingen självklarhet med tanke på att vi sedan hon blev mamma knappt hade haft någon kontakt alls.

Men där och då, under de veckor som följde innan missfallet, så ändrades det. Hon ringde och frågade om jag ville följa med eller hitta på saker, eller bara komma och hälsa på. Och sen kom missfallet (eller missed abortion) och allt blev som vanligt igen, det vill säga knappt någon kontakt alls. Det blev så tydligt,  jag var inte längre ”medlem i klubben”. Visst, man kan tänka att det var av hänsyn av mig. Att jag kanske skulle tycka det var jobbigt att umgås med barn efter missfallet. Men vad var då anledningen innan? Jo visst, jag var ofrivilligt barnlös och som sådan kanske jag också skulle tycka det var jobbigt att umgås med barn. Nu var det inte så, och det gjorde jag ingen hemlighet av eftersom vi under årens gång många gånger pratat om det.

På senare år har jag inte råkat ut för det så många gånger, att bli utesluten på grund av barnlösheten. Att jag valt ensamheten och att jag inte har så många vänner som jag umgås med spelar nog in här….plus att jag blivit äldre, inte så många av mina vänner har små barn längre.

(Och när vi ändå är inne på detta område så måste jag bara sucka över min kropp som nästan blivit regelbunden, åtminstone mer regelbunden än var den någonsin varit, nu i en ålder då min syster hamnade i klimakteriet. Vad ska det vara bra för? Är det ett hån, kära kropp, att påminna mig om att snart kan jag inte längre så jag borde passa på nu? Ja, jag vet inte, tycker bara det är underligt. För något barn kommer det ändå inte bli.)

›› 10/100 #blogg100

Funderar lite

Den här kroppen, ibland blir jag så trött på den! Eländet är här, blödandet alltså, och det gör mig så trött. Ibland önskar jag att jag redan hade plockat ur livmodern, inte jag alltså men en doktor. Jag har ju länge funderat och velat det, men aldrig fått det gjort. Anledningar till det är för att doktorer tyckt att jag varit för ung och i fertil ålder, de vill inte plocka bort ”friska” organ. Men nu har jag pratat med doktorer, eller åtminstone en, som säger att de inte är lika hårda på den punkten här. Om en patient tycker den har så svåra problem att de vill göra en hysterektomi så får hon oftast göra en. Jag tycker att jag har svåra problem, ibland blöder jag ju tre veckor per månad och min längsta sammanhållande blödningsperiod är på 168 dagar, visserligen några år tillbaka men ändå.

Så ibland vill jag plocka bort det där förbaskade organet, ibland vill jag karva ut den med sked. Andra gånger så vill jag inte och tankarna går. Kommer jag att ångra mig? Hur kommer jag känna mig? Efter. Men nej, jag tror inte att jag kommer att ändra mig. Jag har sedan länge förlikat mig med tanken att jag aldrig kommer bli gravid och nu börjar jag dessutom bli så gammal. Och hur känner man sig efter, mindre kvinnlig? Nja, det tror jag inte, livmodern fungerar ju ändå inte som den ska. Eller jo, det gör den, det är mina hormoner och äggstockar som inte fungerar, men det är livmodern som ger besvären.

Så jag fortsätter och fundera. Och blöda.

›› 88/100 #blogg100

Eländet är här

Det låter mer dramatiskt än vad det är, det är bara min kropp som återigen väljer att motarbeta mig. Eller hur man nu ska se det.

Jag blöder.

Jag har någon form av hormonrubbning som gör att jag inte har någon ägglossning, anledningen till att jag är ofrivilligt barnlös. Mina rubbade hormoner gör att jag inte blöder en gång i månaden som man egentligen ska göra, utan jag kan ha uppehåll i ett 2-3 månader för att sedan blöda några veckor. Så brukar det vara. Det senaste året har dock min kropp skött sig bättre än vad den någonsin har gjort. Jag har varit mer eller mindre regelbunden, även om det varit längre cykler än vad som anses normalt. Tyvärr verkar den sviten tagit slut nu då eländet dök upp i helgen efter att ha varit borta i 70 dagar, nu vet jag inte när det kommer ta slut. Har jag otur så blöder jag tills det är dags för mitt marathon. Och ja, jag vet att det är 46 dagar dit. Men eländet har pågått längre än så många gånger.

Jäkla skitkropp! Jäkla hormoner!

›› 44/100 #blogg100

När kroppen motarbetar mig

I fyra veckor nu har jag gjort en liten kraftansträngning med vikten och de tre första veckorna gick toppen. Sen vägde jag mig förra tisdagen, dagen efter ”officiell” vägningsdag och då hade jag gått upp sex hekto från dagen innan. Bara så där, utan att jag ätit något speciellt eller rört mig mindre. Och det gör mig så irriterad. Idag vägde jag mig igen och två av dessa hekton hade försvunnit igen men ändå en uppgång från förra veckan.

Det är nästan alltid så här, det går bra först och sen kommer en motgång och jag tappar sugen. Ibland håller dessa motgångar, det vill säga viktökning, i sig trots att jag ”sköter” mig och rimligtvis borde minska i vikt. Men jag ökar och jag misstänker att mina hormoner kan spela mig spratt, de hormoner som hör till de kvinnliga eländet. Just nu tror jag att jag ägglossar, min årliga ägglossning, men tycker inte den borde göra att jag ökar i vikt.

Nå väl, bara att fortsätta kämpa trots denna lilla motgång men jag är fruktansvärt sugen på chips. Vill ha chips på fredag, dillchips med dilldip för att vara exakt.

Hade minskat i centimetrar i alla fall från förra månaden. Så nu, fortsätt kämpa med mig. Finns inga andra alternativ.

›› 80/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: