Kategori: om vikten

Ur form till i form, varför ska det vara så svårt?

Jag är där igen. Ur form. Jag är så trött på att skriva det igen. Ur form. Otränad. Överviktig. Jag förstår inte varför jag gör detta mot mig själv om och om igen. Varför slutar jag träna när jag vet att jag mår bättre när jag gör det. Varför äter jag så fel när det i det långa loppet bara får mig att må sämre.

För tillfället befinner jag mig i en svacka humörmässigt och har så gjort nu sedan mitten av januari ungefär. På grund av yttre omständigheter har jag varit tvungen att ta ett beslut som jag egentligen inte ville ta redan nu. Eller varit tvungen, jag har valt att ta det här beslutet, det är ingen som har tvingat mig mer än min egna övertygelser. All stress, all ångest, all nedstämdhet har gjort att jag blivit fysiskt trött. Jag har ätit för att döva mina känslor, och som vanligt har det inte hjälpt så jag har ätit lite mer.

Sen var det träningen. Sedan jag kom hem från New York i november har det varit dåligt med sånt. Jag har sprungit ett fåtal gånger, jag har åkt längdskidor även det ett fåtal gånger och sen spinning åtminstone nästan varje måndag. Jag har intalat mig själv att jag inte har orkat mer. Och de gånger jag faktiskt har tränat så har det varit jobbigt, och då inte jobbigt på det behagliga sätt det brukar vara. Nej, det har varit jobbigt på det sätt att jag inte velat göra det igen.

Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte må så här. Och det finns egentligen ingen bättre tid än nu att börja göra något åt det. Så jag börjar om.

Igen.

Förra gången kom jag inte långt, den här gången ska det gå bättre. Varför ska det vara så svårt för mig att komma dit jag vill? Varför är det så beroende av hur jag mår? Frågor som för stunden inte har några svar.

›› 1/100 #blogg100

 

Mia minus 20

En av de saker som jag verkligen älskar att göra är att duscha länge! Jag börjar med lite kallare vatten och under tidens gång skruvar jag upp temperaturen och avslutar med riktigt varmt vatten. Så otroligt skönt! I duschen är även en av de platser där jag tänker som bäst, tankarna svävar fritt och är det något som tynger mig så känns det oftast bättre när jag har duschat klart.

En sak som jag däremot inte är så förtjust i just nu är min kropp. Missförstå mig rätt, jag älskar att min kropp klarar av de prövningar i form av långa lopp som jag utsätter den för. Däremot är jag inte nöjd med hur den ser ut. Låter ytligt och till viss del är det ju även det, det är tråkigt att de kläder jag vill ha inte sitter bra. Min kropp är för stor och tung, och i mitt huvud ser jag inte ut så.

Men den största anledningen till att jag vill göra något åt min vikt och kropp är främst för att den kommer att tacka mig när jag tränar och motionerar. Framför allt när jag utsätter den för utmaningar som tar lång tid och som kanske sliter extra på leder och knän när det är några för många kilon att bära på. Jag är visserligen långsam i de flesta träningsformer jag utför och jag tävlar bara mot mig själv – men även jag vill bli snabbare. Och det borde jag rimligtvis bli om jag är lättare.


Milstolpe 3 Milstolpe 2 Milstolpe 3
 

I juli i år påbörjade jag ett viktminskningsprojekt, för vilken gång i ordningen vet jag faktist inte. Det gick bra, till en början. Som det alltid har gjort med andra ord. Jag använder mig av Lifesum eftersom jag tycker att de har den bästa appen. Jag hann nå tre milstolpar (ca 6 kg) innan det rann ut i sanden… Eller nej, det rann inte ut i sanden. Jag försökte hålla jämvikt länge och lyckades faktiskt med det ett bra tag. Ja, sen kom humöret och det känslomässiga ätandet hand i hand. Och sen var det dags för USA och New York Marathon, och då fick jag ju äta….för att inte tala om efter. Hallå, jag hade ju sprungit ett marathon.

Men New York Marathon är inte min sista utmaning, inte mitt sista lopp, och jag tycker inte bättre om min tunga kropp för att jag klarat av ett marathon och en svensk klassiker. Och det kommer inte hända av sig själv, 20 kg faller inte bort bara så där. Därför är det dags att tag i det här igen. Att börja träna igen. Att laga mat och äta ordentligt. Att äta med måtta när det kommer till saker som hör till min ”comfort food” och triggar min hetsätning.

Spinning i morgon. Så. Ja. Men då kör vi.

Igen.

Det här med maten

Min kosthållning den senaste tiden har verkligen varit urusel! Frukosten helt ok – kvarg och bär. Lunchen typ ok – det jag har haft i frysen i form av fixade matlådor och färdigrätter (läs Ost & Broccolisoppa). Middagen helt och hållet urusel –  rostade mackor med ost och jordgubbsmarmelad. Jag kan knappt minnas när jag lagade mat senast.

Jag förstår ju att det måste bli ändring på detta men det är så tråkigt att dag ut och dag in att laga mat bara till sig själv. Jag har dessutom aldrig varit speciellt förtjust i matlagning, det har bara varit ett nödvändigt ont. Så, storkok it is. Ett antal matlådor som jag kan frysa in och något jag kan äta ett par dagar. Nu när jag börjat träna lite mer regelbundet igen är det skönt att slippa laga mat när jag är klar med träningen.

Jaha ja, så matlagning i morgon alltså. Men nu, lite smågodis – jag har ändå ”helg” nu, och i morgon sushi till middag.

›› 38/100 #blogg100

Fröken Fluff

Hör (läs) och häpna, idag var jag till gymmet! När var jag där innan idag, ja, det minns jag inte ens. Antagligen att jag tog mig dit idag var för att jag hade ett möte bokat med min viktcoach och jag kunde inte gärna avboka det (igen).

Så det var alltså dags för BIA-mätning igen och det var verkligen inget jag var sugen på efter veckovis med mumsande på onyttigheter och ingen som helst träning. Jag visste att jag skulle gått upp i vikt, det har ju min egen våg här hemma visat mig de dagar jag ställt mig på den. Dessutom så känner jag det i kroppen, fluff fluff everywhere. Och självklart visade även hennes våg det, plus 3.4 kg. Däremot hade jag inte ökat allt i fett utan faktiskt lagt på mig ett kilo i muskler (?), något som faktiskt i viss mån bekräftar det hon alltid säger att mina muskler behöver kolhydrater.

Nå väl, hon peppade mig till att komma igång med träningen igen men hon förstod mycket väl att jag hamnat i en svacka och fallit tillbaka till gamla vanor då jag var tvungen att ge upp mitt mål, Stockholm marathon. Jag har ännu inte lagt upp någon träningsplan men ska göra det i helgen när jag är långledig, dessutom ska jag göra en omstart med kosten och köra en liten nystart med bara pulver i två dagar för att få bukt lite på sötsuget.

Viktigast av allt är dock att komma i gång att träna igen, jag mår så mycket bättre då både fysiskt och psykiskt. Jag måste bara anpassa träningen till vad skitfoten klarar av utan att göra ont. Idag blev det en halvtimme på spinningcykel, måste ju vänja baken inför Tjejvättern som inte är så långt fram i tiden.

›› 81/100 #blogg100

Gamla vanor, och allt det där

Jo. Men jag tyckte att jag skulle baka en sockerkaka idag. Det var ju en bra idé. Verkligen. Egentligen förstår jag inte varför jag skulle göra det, har inte gjort det sedan någon gång förra århundradet eller något sådant. Hur som haver, jag bakade en sockerkaka och trodde att jag skulle klara av det. Då pratar jag inte om att baka, för att slänga ihop en sockerkaka klarar nog de flesta av. Nej, jag pratar om att klara av att bara ta en (eller två) bitar. Och då förstår du säkert att jag inte gjorde det.

En halv sockerkaka. En halv! Så mycket åt jag och var det verkligen nödvändigt? Till mitt försvar, och det är verkligen inget försvar, så åt jag ingen middag.

Gamla vanor, mat-/onyttighetsvanor är svåra att bryta. Idag åt jag för att jag var uttråkad, tror jag. Tänkte inte ens på några strategier för att inte göra det, nej jag bara åt. Måste komma på något som gör att jag inte gör så här för det är inte bra alls.

›› 29/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: