Kategori: om vikten

Det här med vikten

Att bryta ett lopp det tog verkligen hårt på mig! Jag vet att jag skrivit om det tidigare men det är verkligen något som påverkat mig, jag har aldrig brutit något tidigare. Jag bröt loppet på grund av att jag fick ont i mitt vänstra knä på ett ställe där jag inte brukar ha ont, det gick helt enkelt inte att springa. Med medfödda knäfel och med operationer av båda knäna (två gånger på det vänstra) så är det inte helt optimalt att springa kan man tycka, speciellt inte med en övervikt som pendlat mellan 20-25 kg.

Jag är van att ha ont i mina knän men den här smärtan som kom i och med Prag halvmaraton var en ny och det gjorde mig lite rädd. Skulle jag inte kunna fortsätta att springa nu? Och då menar jag inte just då den dagen, då när jag bröt, utan jag menade för all framtid. Jag tycker ju om att springa! Mina tankar snurrade och den fastnade hela tiden på det här med min övervikt och den belastning den har på mina knän vid just löpning. Jag har länge varit inställd på att jag måste gå ner i vikt och helgen i Prag pratade jag om det med en av mina löpartjejer. Hon har viktväktat och tyckte helt klart att jag skulle hoppa på det igen. Jag var med i Viktväktarna runt 2001-2002 (tror jag) och gick ner ca 23 kg, jag vet att det fungerar. Jag hade dock reservationer angående deras app som jag upplevde som inte så bra när jag testade för några år sedan, men jag valde att bli onlinemedlem ändå. (Deras app har för övrigt blivit mycket bättre.)

Så. Den första april valde jag att starta och det har gått bra. Ok, jag har inte räknat points under de mest hektiska flyttstöksveckorna men jag har ändå lyckats gå ner i vikt. Jag väger mig på måndagar och i måndags när jag vägde mig efter ett par veckors uppehåll visade vågen ett sammanlagt minus på 7,2 kg! Det känns som mina knän kommer att tacka mig på lördag när de på lördag ska bära mig 41 195 meter.

›› 92/100 #blogg100

Varför gör jag alltid så?

Som jag skrev om igår så bakade jag biskvier till jobbet igår, idag gjorde jag några fler. Varför? Ja, de är goda och jag vill att det ska räcka åt alla. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Det här med att de är goda betyder ju också att de är goda att äta här hemma. Jag har tagit fler än vad jag hade tänkt (fyra stycken blev det, till mitt försvar kan jag säga att de var lite misslyckade). Sen har det ju blivit lite choklad och daim över och hade jag varit perfekt hade jag ju slängt det. Men icke, det har stoppats i munnen.

Hade det bara varit det här hade det väl varit ok men nu är det ju mer. I helgen var jag i Uppsala och då blev det pizza när jag var ut med mina kursare. Sen när jag åkte hem blev det mat på Max. Ja hopp.

Och varför är detta ett problem? Ja men jag vill ju gå ner i vikt och har sedan början av april viktväktat och det har gått bra, riktigt bra till att börja med. Men sen började kroppen och hormonerna att krångla, vikten stod still någon vecka och gick upp ett par hekto en vecka. Det här gör inte under med min motivation, tanken som snurrar i huvudet är istället att det är ju inte någon idé att fortsätta eftersom det ändå inte fungerar.

Men det fungerar ju och jag vet att mina hormoner inte krånglar varje vecka. Trots detta faller jag in i samma gamla hjulspår som jag alltid gör när kroppen krånglar. Varför faller jag alltid i den fällan? Jag känner ju till den, jag borde således kunna undvika den? Så varför gör jag alltid så här? Varför?

En annan tanke jag har är att jag ändå kan fortsätta äta eftersom det ändå är ”kört”. Dumma mig, hallå – det ÄR inte kört. Och det vet jag ju!

Ja ja, bara att ta nya tag. För jag måste bli lättare, jag vill springa längre distanser och med den vikt jag har blir det för mycket påfrestning på mina knän och min dumma vänsterfot. Så ja, Maria, skärpning!

›› 76/100 #blogg100

När man bara känner sig fel

Eller ska jag skriva fet, för det är ju det som gör att jag känner mig fel. Har suttit och kollat på lite kort och filmer från olika lopp på mig och jag gillar inte det jag ser. Det blir extra tydligt när man åker på träningsresor, som till exempel resorna till NY och Prag och löparlägret i somras. De flesta, för det är inte alla, ser ut som de flesta löpare ser ut. Smala och vältränade, lätta i kroppen. Och så har jag aldrig sett ut och kommer med största sannolikhet inte göra heller. De har kroppar som passar för löpning, min gör det inte.

Jag känner mig bara fel och tänker att de så klart också ser mig så. Hur skulle jag liksom klara av att springa som jag ser ut. Stor, tung och tjock. Det är så klart att jag kommer sist, att jag är långsam, att jag bryter lopp. Alltså nu vet jag egentligen att de inte tänker så, åtminstone inte alla, men vad spelar det för roll när mitt huvud säger åt mig att det är vad de tänker. Och eftersom mitt huvud säger att det är så de tänker blir resultatet att jag också tänker så, jag är inte skapt för att springa.

Min hjärna, man blir så trött på den.

Jag hade tänkt spring halvmaran i Prag i samma tröja som jag sprang NY-marathon i, det vill säga min Sverigetröja från Craft, men så blev det inte. Jag väger mer nu än vad jag gjorde i november och jag kände mig inte bekväm i den. Det är inte så att den är för liten men den smiter åt lite väl mycket runt mina bilringar. Så dagen innan provade jag flera tröjor när vi var ute och handlade, men alla satt dåligt. Och då provade jag ändå bara tröjor i XL. Suck.

På kvällen efter vår uppladdningsmiddag var jag och några andra (bland annat mina underbara löpartjejer) in på en stor sportaffär i syftet att hitta en tröja till mig. De var alla involverade i mitt shoppande och ryckte fram tröja efter tröja. Till sist hittade vi en jag kunde tänka mig att ha på mig dagen efter. Inte för att den satt bra, det gör inga tröjor i funktionsmaterial på denna kropp. Tyvärr.

Hur som helst, det är inte kul att känna så här. Det är inte kul att tänka att alla stirrar på mig när jag är ute och springer för att jag är så himla fet. (Ok, alla stirrar inte och tänker så och jag är inte så fet, men mitt huvud får det till att de gör det och att jag är stort som ett hus, ok.)

Men min kropp och jag har i alla fall klarat av ett marathon och en svensk klassiker, hur fel den är. Jag försöker verkligen ta till mig det. Men ibland är det svårt. Speciellt när jag bröt det sista loppet jag sprang vid 15 km.

(Och hur gräsligt är det inte att klämma ner denna kropp i cykelkläder!! *ryser*)

›› 47/100 #blogg100

Ur form till i form, varför ska det vara så svårt?

Jag är där igen. Ur form. Jag är så trött på att skriva det igen. Ur form. Otränad. Överviktig. Jag förstår inte varför jag gör detta mot mig själv om och om igen. Varför slutar jag träna när jag vet att jag mår bättre när jag gör det. Varför äter jag så fel när det i det långa loppet bara får mig att må sämre.

För tillfället befinner jag mig i en svacka humörmässigt och har så gjort nu sedan mitten av januari ungefär. På grund av yttre omständigheter har jag varit tvungen att ta ett beslut som jag egentligen inte ville ta redan nu. Eller varit tvungen, jag har valt att ta det här beslutet, det är ingen som har tvingat mig mer än min egna övertygelser. All stress, all ångest, all nedstämdhet har gjort att jag blivit fysiskt trött. Jag har ätit för att döva mina känslor, och som vanligt har det inte hjälpt så jag har ätit lite mer.

Sen var det träningen. Sedan jag kom hem från New York i november har det varit dåligt med sånt. Jag har sprungit ett fåtal gånger, jag har åkt längdskidor även det ett fåtal gånger och sen spinning åtminstone nästan varje måndag. Jag har intalat mig själv att jag inte har orkat mer. Och de gånger jag faktiskt har tränat så har det varit jobbigt, och då inte jobbigt på det behagliga sätt det brukar vara. Nej, det har varit jobbigt på det sätt att jag inte velat göra det igen.

Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte må så här. Och det finns egentligen ingen bättre tid än nu att börja göra något åt det. Så jag börjar om.

Igen.

Förra gången kom jag inte långt, den här gången ska det gå bättre. Varför ska det vara så svårt för mig att komma dit jag vill? Varför är det så beroende av hur jag mår? Frågor som för stunden inte har några svar.

›› 1/100 #blogg100

 

Mia minus 20

En av de saker som jag verkligen älskar att göra är att duscha länge! Jag börjar med lite kallare vatten och under tidens gång skruvar jag upp temperaturen och avslutar med riktigt varmt vatten. Så otroligt skönt! I duschen är även en av de platser där jag tänker som bäst, tankarna svävar fritt och är det något som tynger mig så känns det oftast bättre när jag har duschat klart.

En sak som jag däremot inte är så förtjust i just nu är min kropp. Missförstå mig rätt, jag älskar att min kropp klarar av de prövningar i form av långa lopp som jag utsätter den för. Däremot är jag inte nöjd med hur den ser ut. Låter ytligt och till viss del är det ju även det, det är tråkigt att de kläder jag vill ha inte sitter bra. Min kropp är för stor och tung, och i mitt huvud ser jag inte ut så.

Men den största anledningen till att jag vill göra något åt min vikt och kropp är främst för att den kommer att tacka mig när jag tränar och motionerar. Framför allt när jag utsätter den för utmaningar som tar lång tid och som kanske sliter extra på leder och knän när det är några för många kilon att bära på. Jag är visserligen långsam i de flesta träningsformer jag utför och jag tävlar bara mot mig själv – men även jag vill bli snabbare. Och det borde jag rimligtvis bli om jag är lättare.


Milstolpe 3 Milstolpe 2 Milstolpe 3
 

I juli i år påbörjade jag ett viktminskningsprojekt, för vilken gång i ordningen vet jag faktist inte. Det gick bra, till en början. Som det alltid har gjort med andra ord. Jag använder mig av Lifesum eftersom jag tycker att de har den bästa appen. Jag hann nå tre milstolpar (ca 6 kg) innan det rann ut i sanden… Eller nej, det rann inte ut i sanden. Jag försökte hålla jämvikt länge och lyckades faktiskt med det ett bra tag. Ja, sen kom humöret och det känslomässiga ätandet hand i hand. Och sen var det dags för USA och New York Marathon, och då fick jag ju äta….för att inte tala om efter. Hallå, jag hade ju sprungit ett marathon.

Men New York Marathon är inte min sista utmaning, inte mitt sista lopp, och jag tycker inte bättre om min tunga kropp för att jag klarat av ett marathon och en svensk klassiker. Och det kommer inte hända av sig själv, 20 kg faller inte bort bara så där. Därför är det dags att tag i det här igen. Att börja träna igen. Att laga mat och äta ordentligt. Att äta med måtta när det kommer till saker som hör till min ”comfort food” och triggar min hetsätning.

Spinning i morgon. Så. Ja. Men då kör vi.

Igen.

%d bloggare gillar detta: