Kategori: om vikten

Fröken Fluff

Hör (läs) och häpna, idag var jag till gymmet! När var jag där innan idag, ja, det minns jag inte ens. Antagligen att jag tog mig dit idag var för att jag hade ett möte bokat med min viktcoach och jag kunde inte gärna avboka det (igen).

Så det var alltså dags för BIA-mätning igen och det var verkligen inget jag var sugen på efter veckovis med mumsande på onyttigheter och ingen som helst träning. Jag visste att jag skulle gått upp i vikt, det har ju min egen våg här hemma visat mig de dagar jag ställt mig på den. Dessutom så känner jag det i kroppen, fluff fluff everywhere. Och självklart visade även hennes våg det, plus 3.4 kg. Däremot hade jag inte ökat allt i fett utan faktiskt lagt på mig ett kilo i muskler (?), något som faktiskt i viss mån bekräftar det hon alltid säger att mina muskler behöver kolhydrater.

Nå väl, hon peppade mig till att komma igång med träningen igen men hon förstod mycket väl att jag hamnat i en svacka och fallit tillbaka till gamla vanor då jag var tvungen att ge upp mitt mål, Stockholm marathon. Jag har ännu inte lagt upp någon träningsplan men ska göra det i helgen när jag är långledig, dessutom ska jag göra en omstart med kosten och köra en liten nystart med bara pulver i två dagar för att få bukt lite på sötsuget.

Viktigast av allt är dock att komma i gång att träna igen, jag mår så mycket bättre då både fysiskt och psykiskt. Jag måste bara anpassa träningen till vad skitfoten klarar av utan att göra ont. Idag blev det en halvtimme på spinningcykel, måste ju vänja baken inför Tjejvättern som inte är så långt fram i tiden.

›› 81/100 #blogg100

Gamla vanor, och allt det där

Jo. Men jag tyckte att jag skulle baka en sockerkaka idag. Det var ju en bra idé. Verkligen. Egentligen förstår jag inte varför jag skulle göra det, har inte gjort det sedan någon gång förra århundradet eller något sådant. Hur som haver, jag bakade en sockerkaka och trodde att jag skulle klara av det. Då pratar jag inte om att baka, för att slänga ihop en sockerkaka klarar nog de flesta av. Nej, jag pratar om att klara av att bara ta en (eller två) bitar. Och då förstår du säkert att jag inte gjorde det.

En halv sockerkaka. En halv! Så mycket åt jag och var det verkligen nödvändigt? Till mitt försvar, och det är verkligen inget försvar, så åt jag ingen middag.

Gamla vanor, mat-/onyttighetsvanor är svåra att bryta. Idag åt jag för att jag var uttråkad, tror jag. Tänkte inte ens på några strategier för att inte göra det, nej jag bara åt. Måste komma på något som gör att jag inte gör så här för det är inte bra alls.

›› 29/100 #blogg100

Hurra!

Jag vet, jag ligger efter i min veckorapportering (något som för övrigt säkert bara roar mig) men det kommer så småningom. Idag vill jag bara berätta att det är 100 dagar (och 12 timmar och 20 min) kvar till Stockholm marathon – det närmar sig.

Eller bara och bara, det finns andra saker jag vill berätta. Två saker som får mig att utbrista ”Hurra! F*n vad bra jag är!” (Och åter igen, jag långsammare än långsammast, så för andra är det inget stort alls, men för mig är det stort!).

Ok, den första saken: För första gången idag så sprang jag 5 km på under 35 minuter! Någonsin! Jag började springa 2010 och det var även det år som jag varit snabbast, då sprang jag 5 km på 35:21. Idag sprang jag på 34:58 och då gick ändå den första kilometern på 7:50 eftersom jag enligt mitt program skulle ta första kilometern som uppvärmning.

Och den andra saken: Igår när jag ställde mig på vågen så såg jag en 7:a som första siffra, något jag inte har gjort sedan våren 2011. Äntligen! Som jag har längtat att se den där 7:an de senaste veckorna. Vikten har pendlat mellan 80-81 kg och jag har väl inte helt riktigt skött mig som jag borde. Men så igår var den där, den där 7:an! Nu är det 10 kämpiga kilon kvar tills jag ser en 6:a som första siffra, och jag ska se den – så är det bara!

När kroppen motarbetar mig

I fyra veckor nu har jag gjort en liten kraftansträngning med vikten och de tre första veckorna gick toppen. Sen vägde jag mig förra tisdagen, dagen efter ”officiell” vägningsdag och då hade jag gått upp sex hekto från dagen innan. Bara så där, utan att jag ätit något speciellt eller rört mig mindre. Och det gör mig så irriterad. Idag vägde jag mig igen och två av dessa hekton hade försvunnit igen men ändå en uppgång från förra veckan.

Det är nästan alltid så här, det går bra först och sen kommer en motgång och jag tappar sugen. Ibland håller dessa motgångar, det vill säga viktökning, i sig trots att jag ”sköter” mig och rimligtvis borde minska i vikt. Men jag ökar och jag misstänker att mina hormoner kan spela mig spratt, de hormoner som hör till de kvinnliga eländet. Just nu tror jag att jag ägglossar, min årliga ägglossning, men tycker inte den borde göra att jag ökar i vikt.

Nå väl, bara att fortsätta kämpa trots denna lilla motgång men jag är fruktansvärt sugen på chips. Vill ha chips på fredag, dillchips med dilldip för att vara exakt.

Hade minskat i centimetrar i alla fall från förra månaden. Så nu, fortsätt kämpa med mig. Finns inga andra alternativ.

›› 80/100 #blogg100

Vad kan motivera mig?

När man arbetar på en arbetsplats där de främst jobbar kvinnor så är det nästan oundvikligen så att en stor del går på någon sorts diet eller i alla fall försöker gå ner i vikt. Att vara den då som vill gå ner i vikt/komma i form, men ändå inte riktigt lyckats få till det på grund av bristande motivation eller karaktär, är inte kul. Jag pratar sällan eller nästan aldrig om detta på jobbet, pratar mest om min träning, men jag tror nog de flesta ändå vet att jag gärna skulle vilja minska i omfång och vikt.

Bland nattpersonalen är det många som kört 5:2 med varierande resultat, bland dagpersonalen är det en som kör Itrim och gått ner 24 kg, en som som kör LCHF och gått ner 25 kg. Sen finns de två som viktväktar varav den ena går jämvikten nu och som gått ner 7 kg. Jag är så imponerad av dem för just nu fungerar det inte alls för mig att hålla mig till något som får mig att gå ner i vikt. Jag har ju till och med blivit dålig på träningen, igen.

Jag har pratat med en av de som viktväktar om de här vid två tillfällen den senaste veckan, hon har berättat vad som fungerar för henne och vad hon tar till för knep de där gångerna då hon vill sluka hela glasspaketet eller lägga sig i badet med en stor skål med lösgodis och ett stort glas med Pepsi Max vid hennes sida (se, jag är alltså inte ensam om detta beteende). Vi har också pratat om att man innan bestämmer sig befinner sig i någon slags beslutscirkel innan man kommer fram till hur man ska göra/”nu får det vara nog” (hon har en förälder som jobbar med missbrukarvård). Idag frågade hon mig vad det är som motiverar mig och just nu är det något som jag har svårt att svara på, för tydligen motiverar det mig inte tillräckligt för att verkligen bestämma mig för att gå ner i vikt.

Min motivation och anledning till att jag vill gå ner i vikt är att jag vill börja springa längre lopp och för att mina knän ska klara av detta så måste jag ner i vikt. Men eftersom jag just nu är inne i en träningssvacka igen och knappt kommer ihåg när jag senast var ute och sprang så är ju denna motivation inte tillräcklig. Visst, jag vill trivas i min kropp igen och kunna komma i snygga kläder också men det motiverar mig inte heller. Jag har ingen strävan efter att bli snygg för någon annan eftersom denne person inte finns och jag är för tillfället inte ens intresserad av att denna person, vem det än må vara, ska finnas.

Så det är knepigt just nu, med motivation, med lust, med viljan och jag vill ändra på detta. Men hur vet jag inte. Jag försöker tänka på hur jobbigt jag tyckte det var vissa stunder under Tjejvasan och hur mycket lättare det skulle vara nästa år om jag minskade i vikt och tränade mer… Men de tankarna fungerar inte heller. Sen försöker jag tänka på hur skönt det skulle vara att inte se ut som en stor boll på återträffen med gymnasieklassen i sommar, men inte heller det räcker för att jag ska ta tag i det mer än några dagar. För efter några dagar är jag där igen och köper hem de där sakerna som jag skäms över att berätta för andra att jag smäller i mig titt som tätt.

Det komiska i det hela, vilket jag tror jag har skrivit förr, är att många på jobbet tycker att jag är så duktig på att träna. Men hallå, jag tränar ju inte alls så mycket som de tror att jag gör.

Orkar inte korrläsa detta, dags att bege sig mot sängen och försöka få lite skönhetssömn eftersom en dag på akutsalen hägrar i morgon.

›› 46/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: