Kategori: om maten

Det här med maten

Min kosthållning den senaste tiden har verkligen varit urusel! Frukosten helt ok – kvarg och bär. Lunchen typ ok – det jag har haft i frysen i form av fixade matlådor och färdigrätter (läs Ost & Broccolisoppa). Middagen helt och hållet urusel –  rostade mackor med ost och jordgubbsmarmelad. Jag kan knappt minnas när jag lagade mat senast.

Jag förstår ju att det måste bli ändring på detta men det är så tråkigt att dag ut och dag in att laga mat bara till sig själv. Jag har dessutom aldrig varit speciellt förtjust i matlagning, det har bara varit ett nödvändigt ont. Så, storkok it is. Ett antal matlådor som jag kan frysa in och något jag kan äta ett par dagar. Nu när jag börjat träna lite mer regelbundet igen är det skönt att slippa laga mat när jag är klar med träningen.

Jaha ja, så matlagning i morgon alltså. Men nu, lite smågodis – jag har ändå ”helg” nu, och i morgon sushi till middag.

›› 38/100 #blogg100

Gamla vanor, och allt det där

Jo. Men jag tyckte att jag skulle baka en sockerkaka idag. Det var ju en bra idé. Verkligen. Egentligen förstår jag inte varför jag skulle göra det, har inte gjort det sedan någon gång förra århundradet eller något sådant. Hur som haver, jag bakade en sockerkaka och trodde att jag skulle klara av det. Då pratar jag inte om att baka, för att slänga ihop en sockerkaka klarar nog de flesta av. Nej, jag pratar om att klara av att bara ta en (eller två) bitar. Och då förstår du säkert att jag inte gjorde det.

En halv sockerkaka. En halv! Så mycket åt jag och var det verkligen nödvändigt? Till mitt försvar, och det är verkligen inget försvar, så åt jag ingen middag.

Gamla vanor, mat-/onyttighetsvanor är svåra att bryta. Idag åt jag för att jag var uttråkad, tror jag. Tänkte inte ens på några strategier för att inte göra det, nej jag bara åt. Måste komma på något som gör att jag inte gör så här för det är inte bra alls.

›› 29/100 #blogg100

Ett hopkok blev det

Matlådor, dessa ständiga matlådor. En plåga är vad det är. Alltid förberedas för morgondagen eller fler dagar framöver, gärna med något nyttigt i som dessutom gärna ska vara gott. Jag önskar så att jag hade ett jobb som tillät att jag gick ut och åt men se det har jag ju inte. En halvtimmes lunch är allt jag har och då hinner man knappt ner till Pressbyrån för att köpa något ätbart eftersom tid måste finnas att faktiskt äta maten också. Att hinna gå till personaltmatsalen finns inte med på kartan, det är omöjligt på endast en halvtimme. Så alltså, matlådor, denna ständiga plåga.

I cirka två veckors tid har jag ätit keso med apelsin för att jag inte orkat fundera ut och tillaga någon mat. Hemma har jag ätit keso även till frukost men då med banan, måste ju variera mig, och efter jobbet har det blivit mackor. Underbar kosthållning med andra ord. Men idag tog jag en runda i min frys och hittade tråkig lövbiff som fick koka upp ordentligt tillsammans med passerade tomater, vitlök och kryddor. Hällde i vatten och gjorde en soppa av det. Tänkte köpa lite cremé fraiche i morgon att ha till så om jag har tur så blir det riktigt gott, eller i alla fall ätbart.

Nu mot sängen så jag förhoppningsvis vaknar någorlunda pigg i morgon och sen kan njuta av min lunchsoppa när det väl blir tid för det.

›› 23/100 #blogg100

Jag skäms

Jag kom ut och sprang idag, första gången sedan annandag påsk. Då skuttade och flög jag fram i nio kilometer, idag plågades jag i fem och en halv. Jag sprang inte hela vägen heller, hade för mycket gåvila för att jag skulle vara nöjd. Men ja, jag borde ju vara nöjd eftersom jag kom ut. Är jag det? Nja, inte riktigt. Tidigare var jag lite sugen på att springa ett femkilometerslopp nu i maj men efter dagens runda är jag inte så säker.

Egentligen är det inte så konstigt att det gick uselt idag med tanke på hur mitt matintag har sett ut de senaste 24 timmarna. Jag förstår inte varför jag gör så mot min kropp och mot mig själv. Varför känner jag behovet att äta så mycket onyttiga saker? Varför räcker det inte bara med en onyttig sak, varför köper jag hem fler onyttiga saker som jag sen äter upp under alldeles för kort tid? Jag vet inte. Och varför kan jag inte bryta denna vana när jag väl kommit in i den igen? Eller jag vet ju att jag kan göra det, jag har ju gjort det flera gånger förr, men det är svårt. Året började så bra men nu…inte bra. Pratade med några om det på jobbet för ett tag sen och förklarade att jag brukar göra så här när jag inte mår så bra. Diskussionen kom direkt efter att vi pratat om att jag varit ledsen över något med pappa. De tyckte då att jag måste låta det ta tid, inte stressa, det löser sig – mitt ätande alltså. Men det här är ju något jag gjort hela livet, det försvinner inte av sig själv utan ett medvetet val av mig själv. Och hade det bara varit att välja att sluta så hade jag gjort det vid det här laget, måste ligga mer bakom och just nu kan jag inte uppbåda det som behövs. Jag vill, men viljan är för tillfället är för svag.

Så istället får jag vara nöjd med det jag faktiskt gör: springer (alldeles för sällan) och att jag börjat träna. För tillfället får det vara bra så, det andra får komma sen och förhoppningsvis kommer det snart. Kanske går det lite lättare efter månadens kur med Primolut-Nor är över, om inte annat så kanske kroppen slutar samla på sig vätska som gör att man känner sig som en uppsvälld boll…vilket i sin tur leder till att jag äter lite till bara därför.

Och om någon nu mot all förmodan undrar vad jag ätit det senaste dygnet så är det en hel påse finska kanelskorpor med Bregott på, en halvliter glass, tre kanelbullar, en påse Turkisk peppar, en påse ostbågar och en Naturdietshake när jag var till Ikea. Det här och endast det här har jag ätit, bara onyttigheter förutom den här. Och ja, jag skäms för att erkänna hur jag ätit. Men så här gör jag ibland och har gjort sedan jag flyttade hemifrån, när man bodde hemma var det inte lika lätt eftersom jag inte handlade själv men visst kunde jag äta en hel förpackning glass om det fanns hemma (nu pratar vi tvåliters BigPack).

Nr 99 av #blogg100.

Den där svackan

Förra veckan skrev jag att jag hamnat i en svacka när det kom till matlagning. Jag hade hoppats att den skulle ha gett med sig till denna vecka men så har inte varit fallet, den har snarare fördjupats. Eländet började ju igår och jag hade på känn redan förra veckan att det var på gång, bland annat för att jag brukar få en öm lymfkörtel och tappa lite mer hår än vad jag vanligtvis gör. En annan tydlig sak var att vikten gick upp, trots att jag åt bra och rörde på mig som jag skulle. Just det här med vikten har jag varit med om förr och är det något som är motivationssänkande är det det just att det man gör inte ger något resultat.

Matlagningen denna vecka har helt klart blivit lidande, igår blev det knäckemackor till middag och en köpesallad från Pressbyrån fick bli lunch ikväll. Inte bra och inte gott. Idag har jag varit och fikat hos en vän på kvällen och väl hemma fastnade jag framför teven och datorn men jag måste verkligen fixa så jag får matlådor. Och jag måste göra det nu. Tröttheten har mig i sitt grepp, är ständigt trött visserligen, men jag får inte den hindra mig. Jag får inte låta denna svacka hindra mig, jag måste upp igen. Jag måste fortsätta, jag har ju bestämt mig att denna gång ska vara den gång som jag faktiskt lyckats. Dessutom har jag ”lovat” pappa.

När det kommer till min träning, eller min löpning vilket är den enda träning jag utför, så är även den på nedåtgående. Denna vecka är första veckan sedan jag startade som jag inte lyssnat på min iPhone när den har sagt att det är dags att springa. Varför? Delvis svackan, delvis att jag från och till känt mig en smula förkyld, och slutligen delvis för att jag har ont i mitt vänster knä när jag går i trappor. Av de tre orsakerna är det bara den sistnämnda som egentligen är ett giltigt skäl, för den smula som jag har känt mig förkyld har verkligen varit liten.

Men iväg med mig nu, dags att ordna de där matlådorna så att jag sen kan krypa ner i min underbara säng.

Nr 49 av #blogg100.

%d bloggare gillar detta: