Är det nu jag ger upp?

Nio veckor har gått sedan jag la om kosten och bestämde att nu var det (återigen) dags att ta tag i vikt och träning. Vågen hade krypit upp mot högre siffror, först i långsam takt och sen i allt högre. Jag var nästan uppe i den startvikt jag hade när jag klev in hos Viktväktarna 2001. Den gången, den där första gången, gick jag ner 23 kg. Jag var nästan i mål, bara fyra kilo till och jag hade nått min målvikt som jag då hade satt till 63 kg. Det här var när jag och exmaken var mitt inne i de tunga åren, det vill säga vi försökte bli gravida och jag besökte Reproduktionscentrum var och varannan vecka. Vid ett av de besöken fällde en av doktorerna en kommentar som gjorde att jag tappade motivationen till viktminskning och återföll i mitt tröstätande beteende. Och var det något jag hade så var det anledningar till att tröstäta.

Åren gick, jag gick upp några kilon, gick ner några få, gick upp igen…detta utan att försöka göra något åt vikten. Jag orkade inte, jag mådde dåligt, dels på grund av barnlösheten och annat som pågick i mitt liv men också för att jag gick upp i vikt. Har ju aldrig varit särskilt förtjust i mig själv eller mitt utseende och inte blev det bättre när jag blev tyngre och tyngre. Och ju tjockare man blir destu mer äter man, ingen tycker ju om en ändå….bara att fortsätta äta alltså.

Hur som helst, under årens gång har jag gjort fler försök med Viktväktarna, jag har ätit GI, kört strikt LCHF men alla dessa försök och slutat med att jag gett upp. Eller nej, inte gett upp, inte orkat fortsätta, det har runnit ut i sanden och jag har snabbt varit tillbaka till mina gamla vanor.

Så hur lång tid brukar de ta innan jag ger upp? Allt från en månad till tre, ungefär den period som jag är inne i nu. Förra veckan skrev jag om hur jag kommit in en svacka när det kom till matlagning, är det början till slutet? Jag har gått ner nästan 7 kg, så brukar det vara när jag ger upp, eller där omkring. Så är det nu jag ger upp, är det nu jag ger efter och börjar vräka i mig alla dumheter igen? Det får inte vara det, det ska inte vara det.

I helgen tittade jag fotografier från i somras när vi var på semester. Jag vägde då ungefär, eller ganska exakt, som jag gör nu…och när jag såg hur jag såg ut. 🙁 Inte kul. Så istället för att vara nöjd med vad jag åstadkommit de här veckorna, så känner jag mig bara stor och ful….ungefär som vanligt alltså.

Överdrivet negativ? Jo, visserligen. Men det här är tankar jag kämpar med dagligen, det här att jag inte duger, att ingen tycker om mig. Och jo, jag vet att de inte stämmer, att det faktiskt finns människor som tycker om mig, som faktiskt tycker att jag duger, att jag är rolig, snäll, och allt det där. Men det är alltid lättast att tänka i negativa banor, gamla invanda banor som funnits där sedan barndomen.

…och tur att jag åker på semester ensam i sommar, ingen kommer ta fotografier på mig! 😀

Nr 41 av #blogg100.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: