Sjuk igen. Envis förkylning med en eländigare hosta än den jag i vanliga fall dras med. Har haft feber också men den har gått över så jag tänkte jobba i helgen som det var planerat. Lika bra det.

Det var ett tag sedan jag skrev något och det har berott på att jag åter igen har fallit ner i ett hål. Lustigt att det alltid är så, när allt egentligen är bra och jag borde bra så kommer det där hålet och jag faller handlöst mot botten. Visst, denna gång har hormonerna en del med saken att göra men jag tror inte de kan ta hela skulden. Och som vanligt när mitt humör är i botten så äter jag, och äter, och äter. Känner mig numera rund som en boll och jag MÅSTE verkligen sluta använda mat på detta sätt. Jag vet ju att det inte hjälper.

Hur som helst, jag har bestämt mig för att börja kravla mig uppåt igen. Ta nya tag med både det ena och det andra. Bland annat bloggen. Jag har ordnat ett nytt bildbehandlingsprogram så när jag väl har bekantat mig med det så kommer det snart komma lite fotografier här snart igen.

Nu lite tv innan det är dags för sängen. Hostan tar verkligen på krafterna.

Usch. Mår inte bra. Inte just nu och har inte gjort hela denna vecka. Kan egentligen inte sätt fingret på vad det är som jag dåligt, eller känner mig deppig kanske jag ska skriva. Många små saker som bildar ett stort oöverstigligt hinder. Och hur löser jag detta? Jo, som jag alltid har gjort. Jag äter. Äter. Och äter lite till. Chips, glass, choklad, smågodis, vitlöksbröd… The list goes on and on. Och sämre och sämre mår jag. Fast utåt håller jag upp min fasad och ingen ser. Som vanligt. Det enda som har ”märkts” är att jag i onsdags var lite irriterad och stingslig, men annars har jag nog i stort varit mig själv.

Hade en dröm i början av veckan, ingen mardröm men ändå obehaglig. Drömde om något sorts släktkalas, bara närmaste familjen tror jag, dvs syskon med familjer, far och styvmor. Min bror sitter så klart och häver ur sig pekpinnar hur jag och storasyster ska leva våra liv för att inte han ska hamna i dålig dager (detta är något han inte bara gör i drömmer utan även i verkliga livet). Min syster och jag har båda havererade äktenskap bakom oss och min bror, som själv aldrig gift sig men varit tillsammans med samma i år och dar, säger att det är själva äktenskapet som varit misstaget. Hade vi aldrig gift oss hade allt varit bra, menade han. Jag hävdade att något sådant ska han inte uttala sig om eftersom han inte vet ett dugg om mig och mitt liv och den enda gången han faktiskt träffade min exman var på själva bröllopet (säger något om vilken bra kontakt jag har med min bror, eller hur). Jag påpekade att det faktiskt var den ofrivilliga barnlösheten som var boven i dramat. Och då. En person som sitter bredvid mig säger: men det blev ju bebisar. Och under tiden hon säger det förändras hennes ansikte och det inte bara förändras det växer och växer. Samtidigt som hon upprepar om och om igen, men det blev ju bebisar, det blev ju bebisar, det blev ju bebisar. Då vaknar jag. Det var länge sedan jag grät, men då kom tårarna. Personen hon förändrades till var min mor. Eller min så kallade mor som jag brukar säga. Jag anser att hon frånsa sig titeln ”mor/mamma” den dag hon kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer…

Så veckan började med denna underbara dröm. Jippi liksom. Sen är det mina jäkla hormoner som krånglar och jag blir bara så trött, är eländet på gång eller är det inte. Ena dagen blöder jag, andra dagen gör jag det inte. Och snart kommer väl störtblödningarna igång också. För hur många veckor då? Nä, jag orkar inte! ”Have a happy period”, som de säger i Alwaysreklamen. ”Bara kroppens sätt att visa att den fungerar som den ska”. Ha, snarare motsatsen. Du fungerar inte som du ska, du kan inte få barn, du är värdelös, du är INGET att ha. Varje gång eländet sätter igång påminner det mig om att jag inte fungerar, att jag aldrig kan få barn. Och nej, det kommer inte att helt plötsligt att fungera bara för att jag träffar någon annan, en kommentar jag ofta får. Det var/är MIG det är fel på, det är jag som knappt inte har någon fungerande ägglossning, det var/är jag som har hormoner som är helt fucked up. Men, säger då någon då, du blev ju gravid, spontant dessutom. Jo, visst. Och hur slutade det? Missfall. Även det ett tecken på att jag är värdelös, inget att ha. Mitt lilla pyre som när jag testade positivt bestämde sig för att jag inte skulle bli mamma, att missarnas fd husse inte skulle bli pappa. Mitt lilla pyre som när jag/vi var på inskrivning, och när VUL:et gjordes, redan hade varit dött i flera veckor, men min kropp förstod inte det.

Så jo, jag blev gravid spontant. Men kommer jag bli det igen? Troligtvis inte. Man kan liksom inte bli gravid om man inte ägglossar… Skitkropp.

Det är en skitvecka helt enkelt. Det enda positiva är att jag har ett jobb som jag trivs så otroligt bra med. Och trots att det är upprörda röster där och många som slutar, så tycker jag om att gå dit, jag tycker om mina underbara arbetskamrater.

Inte bara barnlösheten är nära, utan även ensamheten. Känner mig ensam.

Och nej, jag skriver inte detta för att få höra att jag inte är värdelös, för det vet jag egentligen att jag inte är. Men ibland känns det bara så i alla fall…

Vet egentligen inte varför det inte fungerar med ätandet denna vecka. Eller jo. Det vet jag ju. Men jag vill inte att det ska vara så, att jag är känslig menar jag. Att jag faller tillbaka till fel vanor bara för att barnlösheten känns mer just nu.

Och varför känns den så jobbig just nu? Är det för att jag vill ha en anledning till att få tröstäta? För på det stora hela mår jag bra nu. Jag trivs med livet, även om jag kanske inte trivs med ensamheten varje dag. Har en gravid jobbarkompis och idag hörde jag henne prata om hur jobbigt och tråkigt det är att vara gravid (hon har varit det några gånger innan), hon slutar med att säga att hon egentligen inte borde känna så eftersom det är så många som skulle vilja befinna sig i hennes skor. Och då kom den där dumma tanken över mig, den som oftast kommer och som gör mig lite nere. Den tanken om att jag aldrig kommer att få uppleva en graviditet.

Säger inte detta till någon. Vill inte bli behandlad annorlunda för att jag är ofrivilligt barnlös. Vill att andra ska kunna prata fritt när jag är i närheten, vill inte att de tar ”hänsyn” och undviker vissa samtalsämnen för att ”skona” mig.

Så jag äter. Minus ett kilo denna vecka, skulle inte tro det. Får vara glad om vågen visar minus.

Jo, så är det. Inte bra alls och jag vet egentligen inte varför. Jag somnade några minuter på soffan, inte ovanligt när jag jobbat dag, och vaknade och på något underligt humör. Gick till ICA för jag skulle hämta ut ett paket från Ellos och passade samtidigt på och köpa mina favoritgifflar. Dessa är nu slut…uppätna i ett nafs. Stressklåda har jag i pannan också, men det är nog för att jag fick en släng av panik och svårt att andas när jag var till ICA. Den gamla PTSD som gjorde sig påmind och då har det ändå gått nio år sedan rånet (som visserligen hände i just den ICA-affären).

Så jag erkänner, jag har syndat. Inga mer gånger nu, detta får vara sista gången.

Idag skulle det ha varit min nionde bröllopsdag, men det blev aldrig mer än fem. Trots att det var jag som tog initiativet till att jag och exmannen bröt upp så känns det vemodigt idag. Känslor som snurrar, tankar om misslyckande och att jag är värdelös, som vanligt. Jag vet att det var rätt beslut jag tog när jag valde att gå men ibland kan jag inte låta bli att fundera på hur det skulle ha varit/blivit om jag inte gjort det. Kan inte heller låta bli att fundera på hur det hade varit om vi sluppit de jobbiga åren, om vi som så många andra hade blivit gravida på första försöket – hade det varit vi då? Visst, kanske var det inte bara barnlösheten som gjorde att vi gick skilda vägar men jag vet att det var den största anledningen. Då inte för att någon anklagade den andra för att vara orsaken, utan för att den drev oss längre och längre från varandra. Till slut levde vi separata liv där de enda gemensamma nämnarna var att vi bodde under samma tak och att vi försökte få barn.

Jag undrar ibland om han någonsin tänker på mig, om han tänker på det vi hade och vad som gick fel. Skänker han mig en tanke denna dag, denna dag som en gång var vår.

Idag har jag tröstätit Ben & Jerry’s, inte bara för att det skulle ha varit min bröllopsdag utan även för att jag haft en usel dag på jobbet. Eller kanske inte usel men ingen bra dag i alla fall. Fick lunch alldeles för sent och drogs med en djävulsk huvudvärk som inte blev bättre av att brandlarmet skränade i 10 minuter. Fast något bra idag i alla fall, en anhörig sa många snälla ord om mig. Så jag är inte helt värdelös i alla fall.

Sov cirka två-tre timmar i natt innan mobilen ringde och tyckte att det var dags att gå upp. Varit trött på jobbet hela dagen och haft en del att göra, men inte allt för mycket som tur var. Väl hemma från jobbet så gav jag mig ut och cyklade en timme, blev en och en halv mil varav en stor del i motvind. Skönt var det hur som helst att komma ut. …och sen blev det kebab.

Sen tittade jag på Sjukhuset och somnade på soffan, vaknade för tio minuter sedan. Känner mig aningen slutkörd och funderar faktiskt på att gå och lägga mig. Blev ingen mer tröstätning här, men jag har glass i frysen….och så bullar, Pringles och lite godis – inte bra. Men jag tror inte att det blir något mer i kväll, får ta det på mina lediga dagar, för nu blir det sängen. Måste sova.

Inte så mycket tårar idag, men det känns tungt, så tungt. Livet känns så tråkigt helt plötsligt. Varför skulle det bara finnas intresse från min sida, varför kunde han inte finna den ”rätta känslan” när jag kunde det, varför dög jag inte? Så många frågor men inga svar. Så därför nervärderar jag mig mer…

Fast en glädjande nyhet kan jag komma med, vågen var snäll i morse.

…och ett hjärta som gör ont. Det var inte meningen att det skulle vara så här, det var meningen att jag skulle må bra detta år. Och jag har ju verkligen mått bra, bättre än någonsin, något jag gjorde redan innan jag träffade han som nu får mina tårar att rinna och mitt hjärta att värka.

Har de senaste dagarna bara väntat på det som skulle få mig att nå bergstoppen och vända min resa ner. För jag har gått med en känsla av att jag snart måste nå toppen, tyvärr hade jag rätt och jag besegrade berget i fredags för att på kvällen börja min vandring ner igen. Kan bara hoppas att jag inte hinner ända ner till botten innan jag åter igen kan blicka uppåt. Vill inte, SKA INTE, ner i något djupt hål igen! Jag har haft mina avgrundshål och jag vill aldrig tillbaka igen.

Jag trodde att det jag kände var ömsesidigt, jag hade fel och det fanns bara från min sida. Jag föll för honom, mer än vad jag någonsin gjort för någon annan i mitt vuxna liv. Kände mer än vad jag gjorde för exmannen och mer än vad jag kände för katternas fd husse. Så blev det så här. Sa när jag lämnade katternas fd husse att jag skulle vara singel för all framtid, åtminstone för ett långt tag fram över. Nu menar jag det verkligen, vill inte falla för någon igen, vill inte utsätta mig för denna känsla igen. Vill inte ha ont…

Katternas fd husse ringde förresten i kväll och frågade hur det var. Jag berättade, nu vet jag hur han kände/känner det. Han tyckte att jag skulle ringt och pratat med honom, men jag sa att det skulle kännas lite konstigt: ringa till sin ex och berätta att man fått hjärtat krossat. Hur som helst, han tycker vi båda ska börja nätdejta igen… Men jag vidhåller, aldrig mer. Nu är det jobbet som gäller, jobba, äta, sova… Och träning. Attans, vad snygg jag ska bli! *skevt leende*

Det jobbigaste är att jag åter igen har fått bekräftat för mig själv att jag inte duger, att jag inte är något att ha. Att jag alltid har haft rätt i de tankarna… Fet, ful och äcklig, det är jag det. Värdelös…

I morgon ska jag äta/frossa/må dåligt. Sen ska jag börja ta mig ur detta, men jag måste få sörja lite först. Allra först måste jag dock jobba en A-tur så nu måste jag få lite sömn, åtminstone försöka.