Tagg: tröstätning

Tillbaka till planen – nu!

vikten

De senaste veckornas svacka har inte visat sig vara bra för min plan att komma i mål till årets slut. Jag har sagt det ett par dagar nu (veckor?) att jag verkligen måste skärpa mig, och det på en gång. Trots detta har jag fortsatt i samma stil, nästan ingen träning och jag har inte bokfört det jag ätit. Att jag dessutom köpt alldeles för mycket smågodis… Jag har inget att säga till mitt försvar.

Men jag vill ju det här! Jag vill komma i form, jag vill må bra i min kropp igen och jag vill kunna springa utan att mina knän tar stryk för att jag väger för mycket. Så varför har då motivationen sviktat så mycket den senaste tiden? Jag vet faktiskt inte men jag antar att mitt humör har något med saken att göra, fast å andra sidan kommer sötsuget oavsett om jag mår bra eller dåligt. Och sötsuget kämpar jag med dagligen, den senaste tiden har sötsuget vunnit. Dags att vända trenden, och det nu!

Nr 75 av #blogg100.

En vecka av synd

Den rubriken låter mycket roligare än vad det verkligen har varit, för de som har varit här och läst de senaste dagarna vet att jag legat nerbäddad med feber sedan i tisdags. En vecka av synd, eller i alla fall fem dagar med denna inberäknad. Så vad menar jag? Idag är det lördag, lördagar har sedan nyår varit min vägningsdag. Trots att jag legat sjuk så var denna lördag inget undantag utan i morse ställde jag mig på vågen och jag var beredd på det jag skulle se. Ett plus, ett stort plus till och med. De här dagarna då jag har varit sjuk har jag vid två tillfällen gått och handlat, har kommit hem med helt fel saker. Förutom Pågens Kanelgifflar har jag nog köpt alla saker som jag brukar äta när jag tröstäter, det har varit ostbågar, kladdkaka, glass… Det ihop med att jag legat cirka 12000 steg under vad jag i vanliga fall brukar få ihop på min FitBit så – om vi säger så här, inte konstigt att det blev ett stort plus.

Jag mår inte bra av detta och jag blir så arg och besviken på mig själv när jag gör sådana här saker, de kommer så naturligt för mig. Det jag måste nu är att vända trenden igen, hur svårt det än kan vara så måste jag det. Har lovat mig, och pappa, att detta är gången då jag går i mål och inte ger upp efter bara några kilon. Så från och med i morgon är det jag som börjar skriva upp allt jag äter på Matdagboken igen. Röra på mig får vänta några dagar till eftersom jag ännu inte känner mig helt fri från febern.

Så skärp dig, Maria, du kan ju det här!

Nr 60 av #blogg100.

Host, host

Sjuk igen. Envis förkylning med en eländigare hosta än den jag i vanliga fall dras med. Har haft feber också men den har gått över så jag tänkte jobba i helgen som det var planerat. Lika bra det.

Det var ett tag sedan jag skrev något och det har berott på att jag åter igen har fallit ner i ett hål. Lustigt att det alltid är så, när allt egentligen är bra och jag borde bra så kommer det där hålet och jag faller handlöst mot botten. Visst, denna gång har hormonerna en del med saken att göra men jag tror inte de kan ta hela skulden. Och som vanligt när mitt humör är i botten så äter jag, och äter, och äter. Känner mig numera rund som en boll och jag MÅSTE verkligen sluta använda mat på detta sätt. Jag vet ju att det inte hjälper.

Hur som helst, jag har bestämt mig för att börja kravla mig uppåt igen. Ta nya tag med både det ena och det andra. Bland annat bloggen. Jag har ordnat ett nytt bildbehandlingsprogram så när jag väl har bekantat mig med det så kommer det snart komma lite fotografier här snart igen.

Nu lite tv innan det är dags för sängen. Hostan tar verkligen på krafterna.

Inte min vecka

Usch. Mår inte bra. Inte just nu och har inte gjort hela denna vecka. Kan egentligen inte sätt fingret på vad det är som jag dåligt, eller känner mig deppig kanske jag ska skriva. Många små saker som bildar ett stort oöverstigligt hinder. Och hur löser jag detta? Jo, som jag alltid har gjort. Jag äter. Äter. Och äter lite till. Chips, glass, choklad, smågodis, vitlöksbröd… The list goes on and on. Och sämre och sämre mår jag. Fast utåt håller jag upp min fasad och ingen ser. Som vanligt. Det enda som har ”märkts” är att jag i onsdags var lite irriterad och stingslig, men annars har jag nog i stort varit mig själv.

Hade en dröm i början av veckan, ingen mardröm men ändå obehaglig. Drömde om något sorts släktkalas, bara närmaste familjen tror jag, dvs syskon med familjer, far och styvmor. Min bror sitter så klart och häver ur sig pekpinnar hur jag och storasyster ska leva våra liv för att inte han ska hamna i dålig dager (detta är något han inte bara gör i drömmer utan även i verkliga livet). Min syster och jag har båda havererade äktenskap bakom oss och min bror, som själv aldrig gift sig men varit tillsammans med samma i år och dar, säger att det är själva äktenskapet som varit misstaget. Hade vi aldrig gift oss hade allt varit bra, menade han. Jag hävdade att något sådant ska han inte uttala sig om eftersom han inte vet ett dugg om mig och mitt liv och den enda gången han faktiskt träffade min exman var på själva bröllopet (säger något om vilken bra kontakt jag har med min bror, eller hur). Jag påpekade att det faktiskt var den ofrivilliga barnlösheten som var boven i dramat. Och då. En person som sitter bredvid mig säger: men det blev ju bebisar. Och under tiden hon säger det förändras hennes ansikte och det inte bara förändras det växer och växer. Samtidigt som hon upprepar om och om igen, men det blev ju bebisar, det blev ju bebisar, det blev ju bebisar. Då vaknar jag. Det var länge sedan jag grät, men då kom tårarna. Personen hon förändrades till var min mor. Eller min så kallade mor som jag brukar säga. Jag anser att hon frånsa sig titeln ”mor/mamma” den dag hon kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer…

Så veckan började med denna underbara dröm. Jippi liksom. Sen är det mina jäkla hormoner som krånglar och jag blir bara så trött, är eländet på gång eller är det inte. Ena dagen blöder jag, andra dagen gör jag det inte. Och snart kommer väl störtblödningarna igång också. För hur många veckor då? Nä, jag orkar inte! ”Have a happy period”, som de säger i Alwaysreklamen. ”Bara kroppens sätt att visa att den fungerar som den ska”. Ha, snarare motsatsen. Du fungerar inte som du ska, du kan inte få barn, du är värdelös, du är INGET att ha. Varje gång eländet sätter igång påminner det mig om att jag inte fungerar, att jag aldrig kan få barn. Och nej, det kommer inte att helt plötsligt att fungera bara för att jag träffar någon annan, en kommentar jag ofta får. Det var/är MIG det är fel på, det är jag som knappt inte har någon fungerande ägglossning, det var/är jag som har hormoner som är helt fucked up. Men, säger då någon då, du blev ju gravid, spontant dessutom. Jo, visst. Och hur slutade det? Missfall. Även det ett tecken på att jag är värdelös, inget att ha. Mitt lilla pyre som när jag testade positivt bestämde sig för att jag inte skulle bli mamma, att missarnas fd husse inte skulle bli pappa. Mitt lilla pyre som när jag/vi var på inskrivning, och när VUL:et gjordes, redan hade varit dött i flera veckor, men min kropp förstod inte det.

Så jo, jag blev gravid spontant. Men kommer jag bli det igen? Troligtvis inte. Man kan liksom inte bli gravid om man inte ägglossar… Skitkropp.

Det är en skitvecka helt enkelt. Det enda positiva är att jag har ett jobb som jag trivs så otroligt bra med. Och trots att det är upprörda röster där och många som slutar, så tycker jag om att gå dit, jag tycker om mina underbara arbetskamrater.

Inte bara barnlösheten är nära, utan även ensamheten. Känner mig ensam.

Och nej, jag skriver inte detta för att få höra att jag inte är värdelös, för det vet jag egentligen att jag inte är. Men ibland känns det bara så i alla fall…

Synden fortsätter

Vet egentligen inte varför det inte fungerar med ätandet denna vecka. Eller jo. Det vet jag ju. Men jag vill inte att det ska vara så, att jag är känslig menar jag. Att jag faller tillbaka till fel vanor bara för att barnlösheten känns mer just nu.

Och varför känns den så jobbig just nu? Är det för att jag vill ha en anledning till att få tröstäta? För på det stora hela mår jag bra nu. Jag trivs med livet, även om jag kanske inte trivs med ensamheten varje dag. Har en gravid jobbarkompis och idag hörde jag henne prata om hur jobbigt och tråkigt det är att vara gravid (hon har varit det några gånger innan), hon slutar med att säga att hon egentligen inte borde känna så eftersom det är så många som skulle vilja befinna sig i hennes skor. Och då kom den där dumma tanken över mig, den som oftast kommer och som gör mig lite nere. Den tanken om att jag aldrig kommer att få uppleva en graviditet.

Säger inte detta till någon. Vill inte bli behandlad annorlunda för att jag är ofrivilligt barnlös. Vill att andra ska kunna prata fritt när jag är i närheten, vill inte att de tar ”hänsyn” och undviker vissa samtalsämnen för att ”skona” mig.

Så jag äter. Minus ett kilo denna vecka, skulle inte tro det. Får vara glad om vågen visar minus.

%d bloggare gillar detta: