Tagg: ensamheten

Den där ensamheten

Usch, idag känner jag mig bara less! Så länge jag var på jobbet var det ok men sen kom jag hem till den oändliga ensamheten. Jag blir så trött på den ibland. Jag skriver ofta att jag tycker om ensamheten och det gör jag verkligen, jag skriver att jag kan svepa den om mig som en värmande filt och så är det. Jag behöver den för att samla energi, för att orka med livet och allt som ingår i det.

Men så har jag de där dagarna då jag bara blir less på att vara ensam. Då saknar jag den där personen som får mig att inte vilja vara ensam. Den där som jag inte vet vem han är eller var han finns. Och framför allt inte hur man hittar honom. Men samtidigt som jag skulle vilja att han fanns så vill jag inte det. Eftersom jag behöver ensamheten och jag vet hur jag kan försaka den om han finns. Så… Mixed feelings.

Idag flexade jag ut tidigare från jobbet och kom hem cirka två timmar tidigare. Tid då jag kunde gjort en massa olika saker, men istället gick jag och la mig på soffan och sov. Jaha ja. Men jag orkade inte ta tag i något, jag kände mig bara less. Bara less. Gör mer saker i morgon istället.

Nu sängen.

›› 20/100 #blogg100

Barnlöshet = utanförskap?

Jag började denna fjärde sjukdag att läsa om parnormen/pargemenskapen inne hos Fredrik. Det fick mig att tänka, inte så mycket på den utanförskap som kommer av att man är singel. Nej, jag tänkte på den utanförskap som kommer sig av att vara barnlös. Nu har jag ju mer eller mindre valt ensamheten, men jag tänker på förr när jag var yngre och fortfarande bodde i Uppsala. Tänker på speciellt en vän och ett speciellt tillfälle i mitt liv – de få veckorna som jag faktiskt var gravid, den enda graviditet som jag har haft förmånen att få uppleva.

Min vän, hon var den första som fick reda på att jag var gravid. Hon hade funnits där de gånger jag orkat umgås under de tunga åren, det vill säga de åren som jag och min exman försökt bli gravida. För mig var det ganska självklart att hon var den första som fick reda på den glada nyheten, eftersom hon om någon skulle förstå hur förvånad jag faktist var över det faktum att jag på morgonen sett ett positivt gravtest. Det var ingen självklarhet med tanke på att vi sedan hon blev mamma knappt hade haft någon kontakt alls.

Men där och då, under de veckor som följde innan missfallet, så ändrades det. Hon ringde och frågade om jag ville följa med eller hitta på saker, eller bara komma och hälsa på. Och sen kom missfallet (eller missed abortion) och allt blev som vanligt igen, det vill säga knappt någon kontakt alls. Det blev så tydligt,  jag var inte längre ”medlem i klubben”. Visst, man kan tänka att det var av hänsyn av mig. Att jag kanske skulle tycka det var jobbigt att umgås med barn efter missfallet. Men vad var då anledningen innan? Jo visst, jag var ofrivilligt barnlös och som sådan kanske jag också skulle tycka det var jobbigt att umgås med barn. Nu var det inte så, och det gjorde jag ingen hemlighet av eftersom vi under årens gång många gånger pratat om det.

På senare år har jag inte råkat ut för det så många gånger, att bli utesluten på grund av barnlösheten. Att jag valt ensamheten och att jag inte har så många vänner som jag umgås med spelar nog in här….plus att jag blivit äldre, inte så många av mina vänner har små barn längre.

(Och när vi ändå är inne på detta område så måste jag bara sucka över min kropp som nästan blivit regelbunden, åtminstone mer regelbunden än var den någonsin varit, nu i en ålder då min syster hamnade i klimakteriet. Vad ska det vara bra för? Är det ett hån, kära kropp, att påminna mig om att snart kan jag inte längre så jag borde passa på nu? Ja, jag vet inte, tycker bara det är underligt. För något barn kommer det ändå inte bli.)

›› 10/100 #blogg100

Race report: Lidingöloppet 2015

 

Jag har verkligen skjutit upp att skriva detta inlägg, har funderat på det mycket men ändå inte kommit mig för. En anledning till att jag inte långt efter loppet föll ner i den nästan bottenlösa avgrund jag befann mig i under många månader och som jag inte är helt uppe ur än. Loppet hade en liten del i fallet, eller inte loppet i sig utan snarare känslan efter målgång.

Men men, vi tar det från början och början det är några dagar innan loppet. Inflammationen i min fot, den som gjorde att jag inte kunde springa Stockholm marathon, var inte helt utläkt (om den ens är det än). Om sanningen ska fram så krånglade foten bara några dagar innan loppet mer än vad den gjort på flera veckor och jag haltade fram på jobbet. Min plan var från början att springa både Lidingöloppet 30 km och Lidingö Tjejlopp men jag valde rätt tidigt att bara springa ett av loppen. Till andra sa jag att jag tänkte satsa på Tjejloppet eftersom foten krånglade så, men jag hade bestämt mig för att att det var det stora loppet som var målet. När jag väl hade bestämt mig för mitt mål så lät jag inte några negativa tankar förmörka mitt sinne –  jag visste att jag kunde klara av de tre milen, det skulle inte gå snabbt men det skulle gå! Planen var att springa så mycket jag orkade och gå i alla jobbiga uppförsbackar.

ll2015

Innan loppdagen hade jag inte sprungit sedan Vasastafetten, det vill säga fem veckor tidigare och jag hade inte sprungit någon längre distans sedan april. Jag hade inte ens tränat under dessa fem veckor! Så om vi säger så här, jag hade inte direkt förberett mig väl. För att se om jag överhuvudtaget skulle kunna klara av det så hade jag koll på alla reptider och hur ”snabbt” jag var tvungen att springa/ta mig fram för att inte bli stoppad av ett rep. Jag visste hur lång tid jag hade på mig för varje mil och jag visste vilket tempo jag behövde ha per kilometer. Under loppets gång höll jag sen koll på hur många minuter jag hade tillgodo.

På själva loppdagen vaknade jag i god tid hemma hos min syster, åt en ordentlig frukost och kollade sen genom min väska för att se att verkligen allt var med. Jag tycker om att vara i god tid och det var jag så det var egentligen aldrig några problem, men jag stod sen i två otroligt långa toaköer som stressade mig lite (den första vid Lidingövallen och sen den andra vid starten). Hann utan problem till mitt startled men hade gärna haft lite mer marginal för att slippa stresskänslan i magen. (Något jag inte hann dock var att fixa så att hörlursladden låg bra innanför min tröja, men eftersom jag småpratat med en kille som råkade trampa mig på foten så frågade jag honom om jag fick vara framfusig och be honom göra det. Haha, man får inte vara blyg!)

Startskottet för vårt startled gick! Och det var denna första sträcka som jag var mest nervös för eftersom underlaget är en ojämn äng – skulle foten krångla?! Men det gick som tur var bra. Vädret var toppen, det var alldeles lagom varmt. Jag kom på mig flera gånger under loppet att springa/gå och le, jag kände mig nästan euforisk! Solen sken och naturen var vacker. Jag höll koll på klockan och var vid första repet (vid 15 km) en hel halvtimme före utsatt tid. Det här gick ju bra! Första halvan av loppet sprang jag i stort sett hela tiden men jag höll mig till min plan och gick i uppförsbackarna, andra halvan av loppet gick jag större delen av tiden och då främst den sista milen. Andra repet var vid 20 km, här var jag ca 20 minuter före utsatt tid och det sista, som kom vid 23,8 km klarade jag också utan problem med en hel kvart till godo!

Sista repet, nu skulle jag få springa/gå i mål – jag skulle klara det! Tårarna kom, visserligen inte så många eftersom jag sa till mig själv att tårar bara stal energi och än var jag inte i mål. Aborrbacken och Karins backe är kanske inte så roliga så här den sista milen av tre men jag var ändå glad och gick med ett stort leende uppför dem för nu var det inte långt kvar. Målgången vid Grönsta gärde var helt magisk! Med tanke på att jag kom i mål bland de sista så var det inte mycket åskådare kvar men vad gjorde det. Marschaller var utsatta längs upploppet och månen gick upp ovanför måltältet. Jag var i mål och fick min efterlängtade medalj, del 2 i klassikern var avklarad!

Lyckan över att vara i mål går inte att beskriva, inte heller går det att beskriva den ensamhetskänsla som kom över mig en kvart senare heller. Ensamheten brukar inte störa mig, och om den gör det så inte alls på samma nivå. Nu var den riktigt tuff, jag ville dela min bedrift med någon, jag ville att någon skulle ha varit där och välkomnat mig i mål, jag ville att någon skulle ha varit där och sagt ”fan vad bra du är!”. Så från att varit närmare euforisk under loppet så blev fallet djupt ner till ensamheten. Det förvånade mig och jag var inte beredd på det.

Och foten då? Den höll! Och faktiskt så kände jag knappt av den de första 25 kilometrarna, sen klagade den litegrann när underlaget var ojämnt men inte mer än så. Fast, jag måste erkänna, den här sjuksköterskan hade ordinerat sig själv rätt rejäl premedicinering.

ll2015glad

Jag och min medalj, jag bad någon i den otroligt långa busskön ta ett kort. Något positivt jag bär med mig efter detta lopp är den samhörighet man får till andra som går med medalj runt halsen, något som blev extra tydligt på pendeln hem då vi var flera som pratade om loppet, löpning och kommande mål. Jag har inte upplevt något liknande vid kortare lopp, eller kanske men inte alls i samma omfattning, och jag ser verkligen fram emot att se hur det blir efter årets kommande marathon.

Jag sprang i mål på tiden 4:54:59 – fem minuter före den tid som jag hade satt som mål. Och nej, det verkligen ingen tid att hurra för, men som jag brukar säga – den blir lätt att slå nästa gång! Mitt mål var att ta mig i mål, att klara av det och att få min medalj.

Och det klarade jag.

Fan, vad bra jag är!

Semester…

…so now what!? Vad ska jag göra med mitt liv i fyra veckor? Inga resor inplanerade, ingen flytt som förra året. Inget. Har några småsaker som jag tänkt göra men inget som fyller fyra veckor. Jag brukar alltid säga att jag tycker om ensamheten, och det står jag för, men när det kommer till semester då kan ensamheten vara lite småjobbig.

Så jag tränar tills jag kommer på något annat att göra.

Den där kärleken

Jag saknar den ibland, den där kärleken alltså. Jag saknar delar av den åtminstone, kanske inte saknar allt. Just nu är jag rätt tillfreds med ensamheten, att inte ha den där speciella någon. Men ibland saknar jag kärleken.

Så varför ett klipp från Grey’s Anatomy? Ja varför, för visst finns det kärlek i den serien men kanske inte den kärlek som jag vill ha. Men i det här klippet finns det något som jag saknar, den där speciella kramen. Cirka 1.40 in i klippet så kramas Owen och Amelia. Och den kramen fick mig att sucka av längtan, längtan efter kärleken och kramar som den där. Ja, det som händer sen i klippet också, jag saknar det. Har ändå varit singel i snart tre år.

Nej men jag fortsätter väl att titta på fler avsnitt av Grey’s och stickar lite till, är ju ändå ledig i morgon också. Fortsätter att titta och sucka, längta. Och tråna lite över Owen, han är min favorit. Jag menar, titta bara på honom! Tur att vi inte har kirurger som ser ut som honom på jobbet. Mums liksom.

›› 85/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: