Kategori: om barnlösheten

Ofrivilligt barnlösas dag 2016 – en pågående livskris

Så var det den åter här, min dag. Den där dagen som jag önskar inte behövdes, precis som jag önskar att det inte fanns något sådant som ofrivillig barnlöshet. Men nu finns den, den ovälkomna barnlösheten. Vi är många som lider, många av oss i tysthet eftersom det är något man inte pratar om.

När det kommer till mig själv så har jag valt att vara öppen med min barnlöshet, det var jag även under de tunga åren då jag och exmannen försökte bli gravida. Nu pratar jag inte om det lika ofta längre, jag befinner mig inte längre i ”verkstan” och börjar även komma upp i den åldern då det börjar bli för sent. Men om någon frågar ”Har du barn?”, då säger jag som det är.

En dag om året är jag dock mer öppen med det, och det är just denna dag – dagen före Mors dag. Vår dag, min dag. Ofrivilligt barnlösas dag. Jag skriver alltid ett inlägg här på bloggen och också ofta en statusuppdatering på Facebook och länkar till något om just barnlöshet. I år la jag upp en film om 11 meningar som kan göra ont. Jag gör inte detta för att få medlidande, jag gör det för att andra ska förstå att barn inte är en självklarhet för alla, att alla inte får barn hur gärna man önskar, vill och längtar. Trots försök efter försök efter försök…

Det var inte det jag hade tänkt skriva om i år utan i år hade jag tänkt skriva några rader om  hur ofrivillig barnlöshet är en ständig följeslagare, en livskris som aldrig går över. För det är så barnlösheten ibland benämns, som en livskris. Men när andra kriser kanske klingar av så är barnlösheten en kris som inte försvinner. Hur menar jag då? Eller hur menar andra, kanske jag ska säga eftersom detta inte är ett begrepp som jag myntat. När du är i fertil ålder och aktivt försöker få barn men försök efter försök misslyckas, ja då är det kanske inte så svårt att förstå att det kan leda till en kris, en livskris. Sen kommer åren då du inte försöker, men du sörjer fortfarande, du påminns fortfarande och kanske är du fortfarande arg över den orättvisa som drabbats just dig. För påminns gör man, dagligen. (I mitt fall, trots att jag ”mår bra” i min barnlöshet, så går det nästan inte en dag utan att jag tänker på det.)

Så går åren, du är inte längre i fertil ålder. Dina vänner börjar glädjas åt sina barnbarn, av många kallade livets efterrätt. Men du får aldrig några barnbarn, Du får aldrig din efterrätt. Du är nu inte bara ofrivilligt barnlös, du är ofrivilligt barnbarnslös också. Krisen fortsätter. Din ständiga följeslagare, din livskris. Den kommer aldrig försvinna, den kommer alltid vara där att nöta. Visa för dig vad du gått miste om, vad du går miste om.

Som nybliven 40-åring så trodde jag inte att detta var något som skulle drabba mig än. Inte på många år, jag skulle klara mig ifrån denna del av barnlösheten ett bra tag till. Men så blev en arbetskamrat gravid och hennes mamma, även om hon min arbetskamrat, skulle bli mormor. Den blivande mormodern är bara tre år äldre än vad jag är. Tre år. I hennes glädje, och i hennes dotters glädje, ser jag det som jag aldrig kommer att uppleva. Jag kommer aldrig att bli mamma, jag kommer aldrig bli mormor/farmor.

Som sagt, jag hade inte väntat mig att uppleva detta redan nu. Förra veckan så kom då det efterlängtade barnet/barnbarnet och den glädje jag såg i den nyblivna mormoderns ansikte den kommer jag aldrig att få uppleva. Jag har kommit så långt i min barnlöshetsresa att jag kan bli glad för andras skull, men en liten smula avundsamhet/missunsamhet – det finns alltid där. Det kan jag inte komma ifrån. Min barnlöshet, min barnbarnlöshet, min livskris kommer vara min ständiga följeslagare under återstoden av mitt liv.

Mina tidigare inlägg skrivna på Ofrivilligt barnlösas dag går att finna här.

›› 89/100 #blogg100

Ibland slår den till

Ibland slår den till, utan förvarning. Sorgen. Över det som aldrig blev, över det som aldrig kommer bli, över det som jag aldrig kommer uppleva. Jo, man lär sig att leva med det. Jo, det finns ändå mening med livet. Jo, den värsta smärtan lägger sig efter ett tag.

Att säga att sorgen slår till är egentligen fel för den finns där hela tiden. Den lurar där i bakgrunden men den kan när som helst ta steget fram i rampljuset.

Sorgen över den ofrivilliga barnlösheten.

›› 50/100 #blogg100

Barnlöshet = utanförskap?

Jag började denna fjärde sjukdag att läsa om parnormen/pargemenskapen inne hos Fredrik. Det fick mig att tänka, inte så mycket på den utanförskap som kommer av att man är singel. Nej, jag tänkte på den utanförskap som kommer sig av att vara barnlös. Nu har jag ju mer eller mindre valt ensamheten, men jag tänker på förr när jag var yngre och fortfarande bodde i Uppsala. Tänker på speciellt en vän och ett speciellt tillfälle i mitt liv – de få veckorna som jag faktiskt var gravid, den enda graviditet som jag har haft förmånen att få uppleva.

Min vän, hon var den första som fick reda på att jag var gravid. Hon hade funnits där de gånger jag orkat umgås under de tunga åren, det vill säga de åren som jag och min exman försökt bli gravida. För mig var det ganska självklart att hon var den första som fick reda på den glada nyheten, eftersom hon om någon skulle förstå hur förvånad jag faktist var över det faktum att jag på morgonen sett ett positivt gravtest. Det var ingen självklarhet med tanke på att vi sedan hon blev mamma knappt hade haft någon kontakt alls.

Men där och då, under de veckor som följde innan missfallet, så ändrades det. Hon ringde och frågade om jag ville följa med eller hitta på saker, eller bara komma och hälsa på. Och sen kom missfallet (eller missed abortion) och allt blev som vanligt igen, det vill säga knappt någon kontakt alls. Det blev så tydligt,  jag var inte längre ”medlem i klubben”. Visst, man kan tänka att det var av hänsyn av mig. Att jag kanske skulle tycka det var jobbigt att umgås med barn efter missfallet. Men vad var då anledningen innan? Jo visst, jag var ofrivilligt barnlös och som sådan kanske jag också skulle tycka det var jobbigt att umgås med barn. Nu var det inte så, och det gjorde jag ingen hemlighet av eftersom vi under årens gång många gånger pratat om det.

På senare år har jag inte råkat ut för det så många gånger, att bli utesluten på grund av barnlösheten. Att jag valt ensamheten och att jag inte har så många vänner som jag umgås med spelar nog in här….plus att jag blivit äldre, inte så många av mina vänner har små barn längre.

(Och när vi ändå är inne på detta område så måste jag bara sucka över min kropp som nästan blivit regelbunden, åtminstone mer regelbunden än var den någonsin varit, nu i en ålder då min syster hamnade i klimakteriet. Vad ska det vara bra för? Är det ett hån, kära kropp, att påminna mig om att snart kan jag inte längre så jag borde passa på nu? Ja, jag vet inte, tycker bara det är underligt. För något barn kommer det ändå inte bli.)

›› 10/100 #blogg100

Ofrivilligt Barnlösas dag – min dag

Dagen före Mors dag så är det åter igen Ofrivilligt barnlösas dag, min dag. En dag som jag önskar ingen behövde kalla sin men som så många gör ändå. År 2011 var den första och jag har sedan dess varje år skrivit ett inlägg om barnlöshet denna dag, i år vet jag inte riktigt vad jag ska skriva som jag inte skrivit förr. Så istället för något nytt så får ni läsa om de gamla inläggen om ni vill.

År 2011 – Jag berättar min historia, om våra försök att bli gravida. Och om slutet.

År 2012 – Jag skriver lite om varför denna dag behövs och hur jag ständigt blir påmind om min barnlöshet.

År 2013 – Detta år skriver jag lite om vems denna dag är.

År 2014 – Kan jag kalla mig ofrivilligt barnlös när jag inte gör allt i min makt för att bli gravid? Tankar om detta avhandlade jag förra året.

Tänk, för femte året så är det min dag, en dag som jag önskar som jag slapp. Men den är min vare sig jag vill eller inte.

›› 91/100 #blogg100

På väg ner

Jag känner det. Tröttheten. Ätandet. Bristen på mitt naturliga leende. Kortare stunder känns det som det ska, sen stunder av dystrare humör. Känslan av meningslöshet. Börjar komma allt närmare ett hål, ett hål jag inte vill falla i.

Varför? Nej, det är inte bara foten även om den är en bidragande orsak. Kan kanske tyckas fånigt men i och med den försvann mitt mål för det här året och därmed även motivationen för många saker, inte bara för träningen. En annan bidragande orsak är något jag inte skrivit tidigare om, min mors bortgång i påskhelgen. En mor jag inte haft kontakt med de senaste 25 åren. Nej, det är inte sorg, för den försvann för flera år sedan. Det är allt runt omkring. Igår fick jag hennes testamente och den påminde mig om min ensamhet och min barnlöshet. Hon testamenterade allt till sina barnbarn men eftersom jag är utan bröstarvingar har jag lika stor arvslott som mina syskonbarn, men sedan fler år tillbaka har jag vetat att jag inte vill ha något efter henne. Så jag har avsagt mig min arvslott i förmån för mina syskonbarn.

Men det blev så påtagligt igen, den där barnlösheten. Hade jag mått bra/bättre hade den inte berört mig lika mycket som den gör nu. När jag redan mår dåligt skär kniven djupare. Testamentet skrevs 2001, då var jag och exmannen inne i barnlöshetskarusellen som inte resulterade i några barn. År 2001 hade jag inga barn, nu 14 år senare har jag fortfarande inga barn. Jag är barnlös och utan partner, den ensamhet jag känner nu är inte av den bra sorten. Denna ensamhet är bara svart.

I morgon är det jag som tar mig längre bort från hålet, från avgrunden. I morgon är det jag som försöker få någon av ortopederna på jobbet att bedöma min fot. I morgon är det jag som skriver kompletterande uppgifter till sjukgymnasten så jag kan få rehabträning så småningom. I morgon är det jag som lägger upp ett nytt träningschema för de kommande veckorna.

I morgon är det jag som försöker se ljuset igen. Men för stunden går jag och lägger mig och tillåter mig själv känslan av det mörka. För i morgon ska jag sträva åt det ljusare igen.

›› 66/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: