Mycket bra saker händer i mitt liv just nu… Min lägenhet är såld och jag slipper snart detta hattande mellan två hem, får bo med min älskling på heltid. Jag har 10 pass kvar på mitt jobb, ett jobb som trots underbara arbetskamrater inte är någon utmaning. Var på intervju i torsdags för ett extrajobb och gick därifrån med 4 intropass inbokade. Min älskade iPhone 4S och jag håller precis på att lära känna varandra, känns underbart.

Men trots allt detta, alla bra saker i mitt liv, så är det inte bra. Den ständigt närvarande sorgen och längtan gör sig påmind hela tiden. Jag känner en stress som jag inte vet vad den beror på. Tårarna är nära konstant. Och som ett extra plus är jag så arg på min far så jag bara vill skrika, vilket jag också har gjort åt honom…och han kommer inte ens ihåg det och säger att det inte är sant. Men visst kära far, jag ringde och skällde på någon annan, för det är ju jag som har svårt med minnet. Jo visst.

Men nu lite att äta.

Självklart tittar jag på programmet (och likaså Drömmen om ett barn på Tv3) och jag har mycket åsikter om det som jag inte orkar gå in på nu. Men en sak vill jag i alla fall skriva, jag blir fruktansvärt provocerad av kvinnan som redan har sex barn och som nu åkt till Riga för att göra embryotransfer. Och visst, det är hennes embryon och hennes rätt, men jag blir ändå provocerad. Och mer tänker jag inte skriva om det utan nu ska jag se istället se ett avsnitt av Den som dräper.

Obligatorisk seminarium nummer 2 pågår just nu, började i morse vid 08 och håller på till i morgon kl 18. Och jag har inte gjort ett enda inlägg, dels för att det är så himla tråkigt så att jag har svårt att motivera mig till det och dels för att jag faktiskt inte vet vad jag ska skriva. Ingen aning what so ever, och det känns ju bra. Eller inte.

Jag har istället roat mig med att sova länge för att sedan gå upp och surfa hejdlöst på helt ointressanta saker och dessutom spela lite HotShot på Facebook. Till sist lyckades jag ta mig in i duschen där jag sedan förfasade mig över den stora mängd hår jag tappar, kommer snart inte ha något kvar. Och det är så klart de förbannade hormonerna som gör det, de där förbannade hormonerna som frisläpps varje timme från en liten j*kla plastbit jag har i mig.

Nu när jag ändå är inne på den lilla plastbiten så kan jag ju lika gärna ge en lite uppdatering över vad som har hänt på den fronten, eländet alltså. Senaste gången jag skrev något om det var på dag 111 och det hann ticka upp till dag 144 innan jag slutade blöda. Slog mitt gamla rekord på 68 med alldeles för mycket, men när man har en djup ovilja i sig att gå till gyn eftersom man var där alldeles för många gånger under de tunga åren så tar det tid innan man väl tar upp telefonen och ringer och bokar en tid. Kommer inte ihåg vilken dag jag var på när jag till insåg att minipiller inte skulle få mig att sluta blöda, i alla fall ringde jag och tänkte få dem att försöka skriva ut ett recept på Primolut-Nor som jag ätit många gånger förut och som alltid får mig att sluta blöda. Men riktigt så lätt var det ju inte eftersom den doktor jag besökt senast hade slutat, trött jag blir på hattifnattdoktorer både privat och på jobbet. Så jag var tvungen att komma in på ett återbesök för att ”diskutera min behandling”.

Och vilken diskussion det visade sig bli, ”antingen så äter du p-piller, vilket du säger att du inte mår bra av och därför inte kan rekommendera. Eller så får du en hormonspiral. Några andra behandlingsalternativ har vi inte.” Jaha, det var bara att välja mellan pest eller kolera. P-piller vill jag verkligen inte äta igen eftersom det verkligen får mig att må dåligt, humöret blir uselt och jobbiga känslor om barnlösheten är ständigt närvarande. Hormonspiral testade jag en gång 2009 då jag blödde ut den inom två månader och en sådan ville jag heller inte ha igen. Men så blev det, efter en 10-dagars kur Primolut-Nor under vilken jag blödde hela tiden, något som jag inte brukar göra, så kom det några dagar då jag blödde rejält och hade mensvärken från helvetet. Sen var det dags att stoppa in plastbiten, något som gick smidigare än förra gången. Så nu sitter den där, känner av lite värk ibland vilket får mig att fundera på om den är på väg ut genom livmorderväggen (som den gjort hos min syster en gång). Humöret har hållit sig stabilt eftersom hormonerna inte kommer lika mycket ut i blodbanan när det administreras lokalt.

Men jag vill inte ha den där, jag vill verkligen inte. Så är det bara. Jag. Vill. Inte. Men sitter där gör den och nu kan jag bara hoppas att den inte far ut av sig själv denna gång utan den stannar tills den dag då jag bestämmer mig för att den ska ut.

Blev långt det där. Och jag som skulle plugga. Hoppsan. Kanske bäst att ge sig på frågorna. Ska bara…

[Edit] Nu när jag tänker efter, och tittar efter, så har jag ju faktiskt skrivit om den eländiga plastbiten och gynbesöket.

Varför är det så lätt för vissa när andra kämpar men aldrig lyckas?

Åter igen har jag suttit gråtandes på Gynmottagningen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Som vanligt en stor mängd tårar. För som vanligt så lyssnar det inte på mig. Vad spelar det för roll att jag vet att jag inte äter p-piller för den preventiva effekten utan för att få stopp på mina blödningar, jag vet det men vill ändå inte äta dem. För mig är det en ständig påminnelse om att jag inte kan få barn, jag vet att jag inte ska tänka så och de kan de säga åt mig hur många gånger som helst, jag tänker/känner så ändå. För att inte nämna hur mitt humör blir av hormonerna, så har det alltid varit.

Hur som helst, dagens doktor gick med på att jag ska äta PrimolutNor i tio dagar. Ser verkligen fram emot att bli hormonhäxa igen, fördelen är att jag inte blöder under de dagar jag äter dem. Åh så jag längtar efter det så här den 107:e dagen med blödningar. Sen kommer jag givetvis blöda och då vill doktorn att jag ska stoppa in en jäkla hormonspiral igen. En likadan som den jag blödde ut efter en månad 2009. Jag vill inte, sa jag och får till svar att det är antingen det eller p-piller eftersom någon annan behandlingsplan har vi inte för dig. Jag vill inte, jag vill inte ha någon jäkla spiral som är ett helvete att sätta in (gjorde förbaskat ont förra gången) och som jag kanske blöder ut igen bara några veckor senare. Men, som doktorn säger, hormonerna administreras lokalt och går inte lika mycket ut i blodet som med perorala läkemedel… Men jag vill ändå inte.

Och jag känner bara att jag inte orkar längre. Jag orkar inte.

Mitt monster har vaknat. Hon brukar ligga slumrande lång inne i min hjärna men det senaste året har hon långsamt börjat vakna till liv, nu är hon vaken och har brytit sig ur sin bur. Hon får sin näring av blodet som konstant rinner ur mig och medicinen jag tvingas äta trots att den inte hjälper. Hon är högljudd, skriker inom mig. Ingen hör förutom jag. Hon är ledsen, förtvivlad och förbannat trött på att finnas till. Avundsamheten finns där, hon ser allt, hör allt. Hånar mig, tycker jag är värdelös, att det är rätt åt mig.

Mitt monster har vaknat. Hon heter Barnlöshet. Ofrivillig Barnlöshet. Jag önskar jag var stark nog att låsa in henne igen.

Men jag orkar inte.

Dag 33 och jag blöder än, inte konstigt då att det visade sig att jag hade ett Hb på 91. Fast, det togs kapillärt och dessutom bara en gång så helt tillförlitligt är det ju inte. Kan lika gärna vara högre eller lägre.

I onsdags var jag till Kvinnokliniken för att få hjälp med eländet. Jag blev lovad att komma till en gynekolog men fick träffa en vanlig allmänläkare från Primärvården. Blir man trött eller. Hon fick i alla fall med ultraljudet för hon var enligt egen utsago inte så bra på att tolka dem. EN bra sak var i alla fall att hon lyssnade och verkade till viss del förstå varför jag är emot vissa piller med ett p framför. Ultraljudet visade att jag hade en follikelcysta på 3 cm på högra äggstocken och 2 lite mindre på min vänstra. Slemhinnan var tunn, bara en halv centimeter vilket inte är så konstigt med tanke på hur länge jag blödit. För att få stopp på blödningarna ska jag äta Cerazette och Cyklokapron, och på grund av det dåliga blodvärdet ska jag äta Duroferon i tre månader. Hon tyckte egentligen att jag skulle ha en eller två påsar E-konc (blod) men jag ville inte, hade ju inte tid eftersom jag skulle till jobbet. Ja, jag vet, är lite knäpp.

Hmm, jag vill ju inte äta p-piller eftersom jag mår dåligt av det, psykiskt. Som en ständig påminnelse att jag äter dem fast jag inte behöver, kan ändå inte bli med barn. Plus förhoppningen att när jag slutar med dem ska ha en fungerande ägglossning som resulterar i graviditet, precis som vid missfallet 2008. Nu blev det ju p-piller igen, men minipiller som jag aldrig ätit förut. Minipiller innehåller bara gestagen, till skillnad från kombinations p-piller som även innehåller östrogen. I stället för att jag ska ta PrimolutNor när eländet börjar så ska jag äta dessa hela tiden för att mina äggstockar inte ska producera follikelcystor. Förhoppningsvis resulterar de även i mindre blödningar, och om jag har tur försvinner de helt men det kan ta flera månader innan det händer. Sen får vi se hur jag mår av dem, det återstår att se.

Så, Cerazette (1 tabl dagl, men om jag fortfarande blöder om två veckor så ska jag ta 2 dagl), Cyklokapron (8 tabl dagl tills jag slutat blöda) och Duroferon (2 tabl dagl i tre månader). Får se om jag börjar må bättre snart för just nu är det inte kul – yrsel, trötthet, hjärklappning, andfåddhet, svimmningskänslor när jag reser mig upp.

Fick hem en klänning som jag budat hem från Tradera idag, funderar att ha den på bröllopet i sommar. Den borde fungera, eller? Annars så har jag varit till doktorn angående eländet idag, skriver mer om det i morgon men jag förstår nu i alla fall varför jag varit så trött och yrslig den senaste tiden, för att inte tala om hjärklappningen. Hade visst ett Hb på bara 91 och hon hade nog helst velat ge mig blodtransfusion men eftersom min kropp vant sig under en längre tid så trodde hon det skulle räcka med järntabletter. Ska kolla Hb om en månad igen.

Klänning: Jetset Trends. Skor: Hush Puppies. Sjal: KappAhl tror jag.

Klicka för att se eländet.

Dag 25 och inget tecken på att det ska avta, snarare så ökar det och jag förstår verkligen inte hur det fortfarande kan göra det. Eller hur det kan göra det igen. Blir så trött. Här om natten hade jag lite tid över och roade mig att föra över mina uppgifter från Pink Pad Protill ett excelark, och så muntert det blev då. Mitt år ser ju helt gräsligt ut, jäkla elände. Att nämna är att jag inte direkt började blöda 1:a januari utan det började redan den 28/12, och att jag som sagt ännu inte slutat – dag 25 idag. Teckenförklaring: o = spotting, x-xxx = från lite till mycket (läs störtblödning).

När man ser det där, finns det då någon tvekan om att jag vill karva ut både livmoder och äggstockar (de är ju ändå obrukbara)? Doktorerna vill att jag ska äta hormoner, helst de med preventiv effekt eftersom de av någon anledning är skonsammare mot kroppen, och det är säkert det som jag kommer få recept för på onsdag när jag ska till doktorn. Men jag undrar om man inte ska propsa på utkarvningen i alla fall.

Så varför är jag då så emot p-piller? Bra fråga. Jag tycker det är jobbigt att ha något som jag måste ta varje dag och som ständigt påminner mig om att jag faktiskt inte kan få barn och att jag alltså egentligen inte skulle behöva äta. Sen finns det en anledning till, en som är jobbigare och som bidrar lite till förhoppningar som jag vet inte kommer infrias. Förra gången jag åt p-piller och slutade med dem så ägglossade jag spontant en gång och blev gravid. Gravid och fick missfall (missed abortion). Så självklart så finns ju då förhoppningen om att jag äter p-piller och slutar med dem så kan jag bli gravid igen. Men det kommer ju inte att ske. Jag har haft ett mirakel och det kommer inte hända igen.

Så alltså, bättre att karva ut eländet.

Har haft en bra dag men ändå är humöret uselt. Tankar flyger omkring angående mina underbara hormoner och eländet som i morgon går in på 21:a dagen. Har många funderingar på om jag vid läkarbesöket ska stå på mig för att få den slutgiltiga behandlingen för problemen…men frågan som jag ställer mig är om jag kommer att ångra mig och hur jag kommer må efter. Jobbigt.

Men nu går jag och lägger mig istället. Trött efter att ha varit ute i solen hela dagen.