’Sex kändes ”onödigt” när de inte kunde få barn’

Å så jag känner igen mig i de orden! Tyvärr.

Det här är ett ämne som jag inte brukar skriva om när jag skriver om ofrivillig barnlöshet, sex alltså. Jag pratar inte ens om det rent allmänt, jag är nästan pinsamt pryd. Som ofrivilligt barnlös som genomgått behandling är de ett faktum att ens sexliv blir aningen annorlunda, det går inte att undvika tror jag. Till en början kanske det inte är så farligt, äsch det är ju bara försöka ytterligare en månad för nästa gång då skulle det ju fungera. Så det gick några månader till och man blev tillsagd att ”ni ska vara tillsammans den dagen, den dagen och den dagen”. Det gick några år, fortfarande fick man höra samma sak.

Och så kom den dagen då vi gick över till inseminationer i väntan på kommande IVF-behandling, det var liksom ingen idé för oss att ”vara tillsammans” de förstod ju doktorerna också. Så för att inte slösa någon tid så blev vi föreslagna inseminationer och jag kommer ihåg hur skönt jag tyckte det var att slippa ha sex! Hurra liksom. För varför skulle vi, det fungerade ju ändå inte, vi blev ju inte med barn och sex har man ju för att bli med barn.

Men barn blev det ju inte heller genom inseminationer och till sist kom vi äntligen fram i IVF-kön och fick börja med de behandlingarna. Inte heller då behövde vi ha sex, så himla praktiskt och skönt att slippa. Dessa tankar är så sjuka, men å andra sidan så hade jag fler sjuka tankar på den tiden.

Men nu ska ni inte tro att bara för att man har gått ifrån de vanliga sättet att bli med barn att sexlusten helt plötsligt infinner sig, åtminstone var det inte så för mig. Det gick så långt att det fanns ytterst få platser på min kropp som min exman fick röra, som min mage (och då endast en liten del) och min rygg. Jag trodde att om han fick tillåtelse att röra andra delar av min kropp, då skulle han tro att jag ville ha sex. Hemska tanke, det ville jag ju verkligen inte! Så närheten blev lidande. Allt liv blev lidande. Vi var bara tillsammans för att vi ville ha barn, kändes det som. Inte konstigt att vårt äktenskap, vårt liv, vår barnlöshet, slutade i skilsmässa.

Och hur det är nu? Nja, jag är ju singel, här händer inget på den fronten och inte heller saknar jag det. Men jag kan säga en sak, jag har svårt med närhet även om det är just närheten jag kan sakna.

(Rubriken på detta inlägg kommer från DN.)

›› 27/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: