Tagg: ensam

Ensam

Liten

Så är det. Jag är ensam.

Ibland är jag trött på att vara stark, tycker oftast inte att jag är det heller. Jag är en överlevare. Jag kunde ha varit något annat, jag kunde varit någon som tog den enkla och fega utvägen, men det gjorde jag inte. Hur som helst, det var länge sedan jag överhuvudtaget hade sådana tankar…typ 20 år sedan. Som sagt, tiden går. Ja, det kan nog hända att jag blev lite deppig så här på kvällen, och jag förstår inte varför. Nyss skrev jag på twitter att jag inte var ledsen…

Raderna kommer från en gammal favorit, Fragile med Delta Goodrem.

Saknar, saknar, saknar.

Kan liksom inte låta bli. Och så många dagar kvar tills han kommer hem. En hel evighet. Och jo, jag gör saker, men det hjälper inte, tankarna far till honom nästan varje ledig stund. Tur att jag har en grisvecka på gång på jobbet, bara ledig en dag. Minimerar tiden över att tänka.

Sova. Nu.

Saknar dig, P. <3

Handlingsförlamad

Jaha, så tog det stopp. Jag som för några minuter sedan hade en massa tankar jag ville få ner och har helt plötsligt inga kvar. Känner mig helt handlingsförlamad och har nog suttit och tittat på skärmen i 10 minuter utan att få ner ett ord.

Ute regnar det och inne med på sätt och vis. Humöret är dyster och saknaden stor. Tittar mot himlen. Och saknar ännu mer. Känner mig fånig för att tårarna rinner men jag kan inte rå för det, saknar honom så. Så många dagar kvar tills han kommer hem, min älskade P. Jobbigt att inte veta när vi ses igen, så mycket lättare då, men eftersom jag inte fått något schema än så vet jag inte alls hur jag jobbar. Hatar att inte veta.

Fick samtal från nya chefen igår och väntar ännu ett idag. Vet nu varför han väntade besked från gamla jobbet, det gällde min lön och vem som ska betala den närmaste tiden. Idag väntar jag besked om när jag ska börja jobba eftersom min rad är ”upptagen” till i oktober och det egentligen inte finns några pass för mig än. Jag hoppas få börja jobba i slutet av denna vecka, eventuellt i början av nästa. Skulle vara bra så att jag fick något att göra, något vettigt och ordentligt, något där man träffar folk. Något som gör att jag kommer ur denna handlingsförlamning.

Jag vet att P vill läsa att jag aktiverar mig och att jag mår bra, men idag är det lite svårt. Idag kan jag bara tänka på att du sitter där uppe i ett plan på väg långt bort ifrån mig. Kan inte rå för det. Är alldeles för duktigt att deppa ner mig och tänka negativt idag. Men jag ska komma ut på en promenad, jag ska. Egentligen borde jag springa men tror att jag sparar det till i morgon. Kanske spelar jag lite LegoStarWars eller kanske lite Wii, det var länge sedan.

Lyssnar på klockans tickande, varje sekund är en sekund närmare till vi ses igen. Men idag innebär även sekunderna som går att vi kommer längre och längre från varandra. Idag tycker jag inte om sekunderna, men jag lovar att tänka på dem annorlunda i morgon.

Nu ska fåniga jag sluta sitta här och deppa, fåniga jag tänkte ta ett bad. Vända på rutinerna, brukar aldrig bada på dagen men varför skulle jag inte kunna göra det idag. Det får åtminstone tiden att gå och ute är det ändå bara trist och regnigt. Men först, uppdatering av viktbloggen…ett negativt sådant (och då inte i en positiv mening, om ni förstår vad jag menar).

Vill

Jag vill bli himlastormande förälskad! Längtar efter pirr i magen. Vill träffa honom som jag blir gammal med, han som jag vill dela allt med och han som vill dela allt med mig.

Egentligen mår jag bra. Jag trivs i mitt hem, min underbara nya lägenhet. Jag trivs på jobbet och med mina jobbarkompisar. Jag mår bättre än vad jag har gjort på flera år. Men det är något som saknas. Så är det bara. Vet inte varför jag tänker på det nu, varför jag tänker på det mer än vanligt. Kanske för att den förbaskade kroppen och mina dumma hormoner krånglar igen. Och jag blir så trött. Varje gång en påminnelse om att jag inte fungerar.

Den är där igen, barnlängtan. Och trots att jag inte vet om jag vill ge mig in i IVF-svängen igen så kan jag inte sluta tänka på det. Bara ett problem, jag är ensam. Inte för att det spelar någon roll, eftersom jag kanske egentligen inte vill.

Tårar av frustration…

…och av ensamhet. Nu får jag ge mig.

Flytten kommer allt närmare och samtidigt frustrationen över att inte klara av allt själv. För jag är en sån som vill klara av saker och ting själv, oavsett vad för saker det gäller. Sen hatar jag att be om hjälp och det har jag ALLTID gjort. Hur som helst, missarna fd husse ska hjälpa till och en gemensam kompis från hans jobb (men hon är sjuk så hon vet inte hur mycket hon orkar). Syrran pratade om att hon kanske kunde hjälpa till, men jag får se hur det blir med det. Styvmor jobbar, annars brukar hon vara bra på att bära. Och kommer inte styvmor är det ingen idé att pappa kommer eftersom han inte får bära…

Och vilka finns det sen att fråga? Inte många, och därför kommer tårarna. Och jag känner mig ensam, inte nog med att jag saknar någon att kramas med, jag saknar vänner också.

%d bloggare gillar detta: