Igår var jag och Maria till Friends Arena och såg Depeche Mode’s turnépremiär. Så kul att se dem igen men personligen tycker jag nog att de var bättre förra gången vi såg dem. Men å andra sidan, de är Depeche Mode – de är alltid bra. Ändå.
Det bästa med igår var att jag fick höra Somebody framföras live, och jag kan ärligen erkänna att då rann det några tårar. Som jag sa till Maria, nu kan jag dö lycklig. Den låten, så mycket minnen från gymnasiet. Efter Somebody spelade de Try walking in my shoes. Men hallå, två av mina favoritlåtar i rad – ren lycka. Try walking i my shoes, min temalåt från mitt år som au pair. Eller förresten, hela mitt liv. (Hade de spelat Precious också, då hade jag kommit till himlen, men den fick jag inte höra denna gång.)
Och för ni som aldrig har hört Somebody så har ni verkligen missat något och så kan vi ju inte ha det. Varsågoda!
Förra lördagen skrev jag om vilken låt jag tycker är den bästa melodifestivalvinnaren genom tiderna, men jag skrev aldrig vad jag tyckte om årets vinnare. Jag skrev inte heller om vilket bidrag som var min favorit och så kan vi ju inte ha det.
Nå väl. Årets vinnare, Robin Bengtsson med I can’t go on, var en av mina favoriter. För mig kom den låten dock på andra plats och den som borde ha vunnit var Mariette med A million years. Jag kan ha den på repeat här hemma och fuldansa hur länge som helst! Tack Spotify och Sonos. 🙂
För mig är det ganska lätt att svara på, Diggilo Diggiley med Herreys så klart! 😀 Nej, jag skämtar inte, jag är helt allvarlig. Visst det finns många vinnare efter det som jag tyckt om, som Euphoria med Loreen som jag verkligen älskar och Måns Zelmerlövs Heroes som inte heller kommer långt efter. Men ändå, den jag tycker bäst om är Diggilo Diggiley.
Varför kanske du undrar. Det var den första melodifestivalslåt som jag tyckte om första gången jag hörde den, jag föll direkt. När det var dags för ESC så satt jag med bandpelare och spelade in från radion, på den tiden sändes det samtidigt som tevesändningen. Jag spelade in andra bidrag som jag tyckte om också, som den här och den här …och så klart spelade jag in när vinnarlåten spelades och de började sjunga på engelska! Jag har sparat det där kassettbandet.
Efter Carolas vinst året innan så dyrkade nästan alla mina vänner henne, men aldrig jag. Jag hade en vän som jag bytte bilder med, jag fick alla bilder/urklipp som hon hittade om Herreys och hon fick alla jag hittade med Carola. Mitt rum var tapetserat med Herreybilder, eller det i alla fall så jag minns det. Nu i efterhand så kan jag inte tänka mig att jag fick det för min så kallade mor, men det är en helt annan historia.
Jag tvingade min bror att köpa deras skivor, för så klart höll min dyrkan i sig under hela deras karriär. Min bror tyckte det var så pinsamt, han var ju hårdrockare och tänk om någon av hans vänner skulle se honom. Ja jisses. Jag såg dem en gång, på Enavallen i Enköping. Oj så lycklig jag var. Min syster och hennes pojkvän fick äran att följa med mig, jag tror inte de tyckte det var lika pinsamt. Vilken kväll!
De dröjde länge innan jag skaffade mig andra idoler, visst min dyrkan avtog men inga nya tog deras plats. Inte förrän Bros men de fick aldrig samma status. Det har ingen/inga fått sedan dess.
Vem som var min favorit i Herrey? Louis så klart! Sen att han var lika gammal, till och med lite äldre än min urgamla storasyster – det spelade ingen roll! (Inte ens där kunde jag vara som alla andra, alla tyckte Richard var snyggast men inte jag.)
Jo då, jag lever! Man skulle lätt kunna tro att det inte var så med tanke på att jag inte visat något livstecken här på flera månader. Visst finns tankar på att skrota allt här och kanske börja om på nytt. Med det vill jag inte, det här är jag – med alla fel och brister och mörka tankar. Inget jag delar med mig av till de människor jag möter i min vardag, åtminstone inte allt av det och definitivt inte till alla. Om jag skrotar allt här och börjar om på nytt, blir mindre ”privat”, så gör det inget om fler läser (?!). Inte för att alla kommer hitta hit men…
Eller så sätter jag mig ner och rensar ut inlägg som jag känner är för ”privata”, alternativt låser dem. Sparar inlägg som kanske är mer inriktade mot träning?
Nå väl, mitt i natten är det och jag får fundera vidare om det här när dagen är ljus. Tills vidare får ni en favoritlåt av mina absoluta favoritartister – Sia.
Jag önskar att jag var ledig i morgon så jag kunde stanna uppe och kolla på några fler avsnitt av iZombie…men nu måste jag upp tidigt och bege mig till jobbet för ännu en dag i den blå landstingspyjamasen. Har jobbat i helgen och saknar så den tid då jag bestämde (mer) över mitt eget schema, då la jag alltid in ledigt måndag och tisdag efter en jobbhelg. Men nu bestämmer jag inte själv och således ringer klockan tidigt även i morgon. Nå väl, jag har haft en bra helg på jobbet, bara ortopedoperationer visserligen men det kan väl vara kul ibland även det. Jag har även hunnit cykla efter jobbet, fyra mil blev det igår, och idag har jag varit duktig och tagit hand om diskberget och dessutom fixat matlådor för de kommande dagarna. Och tittat på alldeles för många avsnitt av iZombie. Men nu mot sängen så jag orkar vara pigg och glad även i morgon när det är mer folk på jobbet.