Har precis laddat upp lite bilder på Picasa, första gången för mig. Roade mig samtidigt att göra ett litet collage… Nu är klockan alldeles för mycket och det är verkligen dags att sova.

Hemma igen efter en vecka på Gran Canaria, kom hem igår kväll. Har haft en skön vecka i solen, visst längtade jag efter P men det var ändå skönt att komma iväg. Lägger in några inlägg nu i efterhand, tänkte roa mig med det under tiden jag dricker mitt te, sen blir det sängen. Jobbigt med semester.

Snart, snart, snart kommer bussen och jag är på väg till flygplatsen. Hem. Hem till Sverige. Hem till P. Undrar om jag är den gladaste av oss som ska åka hem. Skulle inte förvåna mig om det är så.

Ska bli underbart att träffa P igen, min älskling. Ja, jag vet, jag tjatar, men jag har saknat och längtat efter honom så otroligt mycket. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte på den här resan, jag ångrar inte ens att jag åkte ensam (har ju haft funderingar på det i flera år), men nu vill jag hem.

Sista dagen, den är här. I morgon kväll. Kramas. Mys. Längtar! Jag har hemlängtan, jag har haft hur skönt och bra som helst men känner verkligen att det är dags att åka hem nu. Visst, hade det inte varit för P så hade nog inte känslan varit så stark, men jag längtar efter honom och har verkligen saknat honom idag. Sex veckor idag.

Han hämtar mig på Arlanda, jag lovar det förbaskade planet kommer vara försenat!

Usch, det äckelgulliga paret som härom dagen satt och åt glass i samma solsäng gick precis förbi. Men i morgon kväll får jag vara äckelgullig på Arlanda.

Dagens utsikt.

Utflykten alltså, helt ok. Skönt med AC i bussen men varmt för övrigt. Kul att se lite annat än Playa del Ingles och poolen, men kanske inte det roligaste sättet att göra det på. Naturen var verkligen spännande att se, från den som finns här, till den som var uppe bland bergen och slutligen till den som fanns på den norra sidan.

Den manlige ensamresenären var förresten inte på väg till stranden utan han var med på utflykten, om det nu var någon som undrade.

Lite fotografier kommer när jag kommit hem igen.

Jaha ja, då var det dags för utflykt idag. Sitter och väntar utanför hotellet, tidig som vanligt (20 minuter idag, men hellre det än för sen).

Jag undrar om den manlige ensamresenären också ska med, han sitter nämligen på en parkbänk på andra sidan hotellets ingång. Vi får väl se. Jag är hur som helst avundsjuk på hans kamera, inte för att jag varit tillräckligt nära för att se vad han har. Härom dagen då jag gick förbi hans solstol så såg jag att låg och läste en artikel om iPhone 4 så helt fel smak kan han ju inte ha tycker jag.

Fånigt nog så är jag lite nervös inför denna utflykt, vet inte varför. Men det blir säkert bra, varför skulle de inte bli det liksom.

Måndag idag, snart onsdag. Snart hem, snart träffa P. Snart kramar. Längtar.

Ett av de äckelgulliga paren, detta från Frankrike, kom precis och satte sig bredvid mig. Tror att de ska till stranden, kanske den manlige ensamresenären ska också. Det visar sig.

Den kvinnlige ensamresenären har jag bara sett vid frukosten. Tror jag i alla fall. Hon är ganska intetsägande så hon kanske har varit nere vid poolen, bara det att jag inte känt igen henne.

Nu tio minuter kvar, bussen för gärna komma nu. Jag skulle inte klaga, jag lovar.

Nu kom det ett par till som ska till stranden.

En dag som humörsmässigt inte varit toppen, kan inte direkt sätta fingret på varför. Det blev bättre fram mot kvällningen, mycket på grund av att jag några timmar tidigare hade bytt plats vid poolen. Ibland krävs det så lite att jag verkligen inte förstår mig på mig själv.

Eftersom det hade blivit bättre var jag inte alls beredd på den smärta som kom då jag var ute på min kvällspromenad. En smärta som berodde på barnlösheten.

Ett par, svenskar, med sin dotter på cirka 2 år gick plötsligt framför mig. Och genast, smärta. Så ont. Tanken var där innan jag hann formulera den – det kommer aldrig vara jag som går så där med min familj. Aldrig.

Var inte beredd på denna känsla. Har aldrig känt så när jag sett familjer med större barn tidigare, det brukar vara andra saker som triggar igång smärtan. Inte heller har jag tänkt på barnlösheten de senaste dagarna, har tänkt mycket men inte på den. Inte heller är eländet här, även om jag misstänker att det snart är dags igen (och jag som inte har någon mer medicin och lär få blöda i evigheter innan jag får tid till doktor).

Visst, barnlösheten bär jag ständigt med mig, den är en del av mig, jag kan inte komma ifrån det. Men denna smärta kommer sällan, jag har lärt mig att leva med det faktum att det inte kommer bli några barn för mig. Hur ont denna tanke än gör. Till och med beredd på att ge mig in i IVF-svängen igen. Men det kommer aldrig att ske. Det blir aldrig jag, det blir aldrig min dotter/son, det blir aldrig min familj som går där. Just nu gör det ont.

Ännu en dag framför mig. En slapp dag kommer det bli. Har redan varit och sprungit idag, fick trögt. Blev fem kilometer men jag gick nog cirka en kilometer, min högra vad krånglade igen. Tror att det beror på att jag springer runt hela dagarna i flipflops.

Måndag i morgon och dags för utflykt. Sen tisdag med spabehandling. Och sen, onsdag och det är dags att åka hem. Hem till P. Har kommit fram till att dagarna inte alls flyger förbi, saknar honom för mycket för det. Men njuter av avkopplingen gör jag, önskar bara att han var här.

Ännu en dag har förflutit och för några minuter sedan blev det söndag. Ännu en dag i slapphetens tecken, dock med två promenader, en på morgonen och en på kvällen. Tre timmar allt som allt.

Större delen av dagen spenderades som vanligt vid poolen, fem och en halv timme blev det idag. Avkopplande.

Har inte surfat något idag men kollade mail och Fb på iPhonen. Två mail från min underbara P. Och på Fb ett kort meddelade från den äldsta systerdottern, hon undrade om jag sett ”mormor” på sjukhuset. Jag antar att hon menar att min så kallade mor varit på jobbet, tack gode Gud att jag inte var där. Idag är det 19 år och 11 månader sedan hon kastade ut mig och sa att hon inte ville ha något med mig att göra. Orkar inte tänka mer på det nu. Dags att sova, ska ta en tur på löpbandet innan frukosten i morgon.

Idag har jag fått min första spabehandling, någonsin. Mycket trevligt, men ovant. Är inte van att andra tar på mig, inte helt främmande människor i alla fall. Jag är uppvuxen i en familj där vi inte rör vid varandra, ett exempel på det är till exempel när jag skulle åka iväg ett år som au pair. Ingen kram när jag åkte och inte heller någon då jag kom hem.

Hur som helst, idag har jag i alla fall fått en Body Polish, en helkropps skrubb med havssalt med svag doft av citrus. Efter att ha duschat av mig skrubbkrämen så blev jag insmord med solskyddsfaktor. Hela behandlingen är helt klart att rekommendera.

Skämmer bort mig mer på tisdag då det är dags för Hot Chocolate Massage: An extraordinary wellness – harmony – treatment and exotic temptation for the skin. The chocolates calming effect penetrates your skin and reaches your sense of wellbeeing. By applying the warm chocolate with special techniques, the beauty therapist creates an emotional and optical work of art.

Låter inte helt fel.

PrimeSpa