Den första Ofrivilligt barnlösas dag i Sverige har passerat och förhoppningsvis har några fler fått upp ögonen för att det faktiskt inte bara är att ”skaffa” barn. Det är så många som tror att det är något som går att planera in i sitt tidsschema precis där man vill. Genom att berätta min historia vill jag visa att det inte alltid är så. Att det inte alltid slutar lyckligt.

När jag var 20 så började min menscykel bete sig underligt, från att tidigare varit regelbunden som en klocka så försvann bara mensen en månad. Inte heller nästa kom den, och inte heller nästa efter det. Men sen. Sen kom den med besked och jag blödde i fyra veckor i rad. Motvillig som jag är att gå till doktorer av något slag (ja, jag var sån redan då) så tog det ett tag efter det innan jag uppsökte gyn. Jag hade precis träffat han som skulle bli min man (numera exman) så både jag och gynekologen tyckte det var en bra idé att börja med p-piller, vilket jag också gjorde.

År 2000 var året då jag skulle bli fru och eftersom exmannen tyckte att det var viktigt att vänta med att ”skaffa barn” tills efter man hade gift sig så väntade jag tålmodigt på att det skulle bli augusti och vår bröllopsdag. Jag åt fortfarande p-piller och när min sista karta tog slut i april så tyckte jag att det var dumt att ordna ett nytt recept bara för att vi inte var gifta än. Och dessutom, hade jag läst, kunde det ju ta lite tid ändå så vi skulle säkert inte hinna bli gravida innan vi gifte oss. Jisses, vad det visade sig att jag hade rätt.

Min mens kom till en början lika regelbundet som den hade gjort innan jag fyllde 20, det vill säga de två första gångerna men sen så började den uppföra sig konstigt igen. Fast då såg jag ju det inte så, jag trodde att jag var gravid för vad annars ska (vill) man tro när den inte kommer när den ska. Men nej, testet var negativt, men jag var vid gott mod ändå och tänkte att det var ju tur för hur skulle det annars gå att äta malariaprofylax för vår resa till Bali.

Bröllopet kom och gick, min kropp betedde sig lite som den ville…det vill säga att jag blödde i 14-68 dagar för att sen hålla sig borta i 2-3 månader. Vi förstod ju att detta inte var normalt så jag uppsökte Kvinnokliniken på sjukhuset och min läkare tog lite blodprover nu och då, gav mig lite tabletter för att framkalla ”normala” blödningar lite nu och då samt gjorde lite vaginala ultraljud (VUL) nu och då. VUL:en visade att jag visserligen hade normalstora äggblåsor i bland men att det oftast visade sig att det fanns follikelcystor på någon av mina äggstockar, det vill säga en äggblåsa som fortsatt växa.

Efter ett tag tyckte min gynekolog att det kanske var dags att han remitterade upp oss till Reproduktionscentrum för att vi skulle bli ordentligt utredda. Sagt och gjort, efter några månader fick vi komma dit. Nu började en tid med otaligt antal behandlingar av olika de slag. Det var cykler med Pergotime, både med och utan ägglossningsprutor och inseminationer (för det visade sig att problemet inte bara fanns hos mig, även problemen på den manliga sidan inte hade varit några problem om jag hade fungerat normalt). Det visade sig att inte bara hade ägglossningsrubbningar utan jag hade även för kort lutealfas, det vill säga tiden mellan ägglossning och nästa mens, så jag fick medicin mot det. En vanligt försök kunde se ut så att jag från dag 5-10 åt Pergotime, dag 12 var inne på VUL och eventuellt fick ägglossningspruta, dag 13 och några dagar framåt skulle vi ”vara tillsammans”, från dag 14 ta medicin för att förlänga lutealfasen, sen otåligt och nervöst väntan på ”icke-mens”. (Jag kan komma ihåg dagarna fel, det var trots allt ett tag sedan och jag har gjort mitt bästa för att glömma bort.) Under den här tiden har jag för mig att min fd svärmor sa åt mig att jag inte skulle tänka på det, men hallå, med det schemat – hur skulle jag inte kunna tänka på det?!

Jag träffade många doktorer och fick dra min historia många gånger för inte orkade de läsa min journal. Till sist fick jag träffa en vikarie som tyckte att det var underligt att vi inte blivit uppsatta i IVF-kön eftersom vi försökt i 3 och ett halvt år, varav 2 år på Reproduktionscentrum. Ett halvår senare fick vi börja och det beslutades på en gång att det var bäst med tanke på den från och till dåliga spermiekvalitén att vi skulle göra ICSI. Om vi nu kom så långt, för det visade sig att jag hade svårstimulerade äggstockar med den vanligaste metoden (med nedreglering med hjälp av nässpray och sen dagliga hormoninjektioner). Tre gånger fick vi avbryta stimuleringen innan äggplock eftersom jag endast fick 2-3 äggblåsor ihop med en eller två stora cystor. Jag kan inte förklara hur jobbig denna tid var, men ni som varit med om att avbryta innan äggplock kan nog förstå. Samma termin som vi fick avbryta tre behandlingar så hade jag börjat läsa till sjuksköterska och jag kan nu i efterhand inte förstå att jag klarade mig i genom alla sex terminer med tanke med allt som pågick under den åren.

Hur som helst, barn är inget man kan ”skaffa” på sommaren för då stänger dessa kliniker. Innan sommaruppehållet fick jag höra att jag var en besvärlig patient och att de diskutera mig på ett möte för att se om det överhuvud taget skulle kunna hjälpa oss. I slutet av sommaren fick jag ett samtal att de ändå ville försöka en gång till, men nu med en annan metod då jag inte behövdes nedregleras. Sagt och gjort, jag började med sprutor (en på morgonen och sen en på kvällen) och det fungerade. Helt plötsligt hade mina motvilliga äggstockar 7 fina äggblåsor och ett äggplock blev av!! Mina 7 ägg fick en spermie var inseminiserade i sig, resultatet blev fyra fina embryon varav ett fick jag tillbaka och ett var tillräckligt bra för att frysas. Nu var det bara vänta och se om det ville stanna hos mig, hos oss.

Men inte ska livet vara enkelt. Fem dagar innan testdag började jag blöda och när testdagen var inne så störtblödde jag och testet var givetvis negativt. Eftersom det vi hade ett fint embryo i frysen så var det dags för frysförsök efter det och vi valde att vänta lite längre eftersom jag skulle ha praktik och jag inte ville ha den ytterligare stressen som ett frysförsök medför just då. När det var dags var vi båda förväntansfulla för denna gång måste det ju bara lyckas, det måste det ju. Men vårt lilla embryo klarade inte upptiningen. Stor sorg. Att det inte klarade sig och det inte blev någon återföring var nog något av det jobbigaste under hela resan.

Reproduktionscentrum var så nöjda med att de hade lyckats stimulera fram 7 äggblåsor så de var villiga att köra samma behandling igen. Denna gång gick det inte så bra, det blev bara 4 blåsor men ett äggplock blev det ändå och resultatet var magra 3 ägg. Samma visa igen, varje ägg fick en fin spermie i sig men denna gång delade sig cellerna inte som de ville men de på Reproduktionscentrum trodde ändå att de nog skulle hinna bli fina till återföringsdagen. Så nervös jag var, fredagen den 10 december 2004. De hade sagt att de skulle ringa mellan 9-9:30 ifall det inte skulle bli av men inget samtal kom. Jag jobbade ett kort pass och slutade vid lunchtid för att hinna i tid till kliniken. Jag skuttade ner till omklädningsrummet, sjungandes. Det var 45 minuter kvar tills jag skulle vara ”gravid”, ruvandes, med långa dagar kvar fram till testdagen.

Då. Telefonen ringer. Det är en doktor. Från kliniken. Tyvärr, säger hon. Inget är tillräckligt delat för att få tillbaka, det blir ingen återföring. Obeskrivlig smärta. Men, säger hon, vi är villiga att ge er ett nytt försök med egna ägg eftersom de var så bra resultat den första gången. Sen blir det äggdonation.

Men det blev aldrig något nytt försök. En månad senare berättar jag för min man att jag inte vill längre. Jag vill inte stanna i vårt äktenskap. För alla de åren, alla 5, hade drivit oss i sär. Vi levde separata liv men under samma tak, det som höll oss samman var våra hundar och våra försök att bli gravida. Jag kunde inte fortsätta så. Jag ville inte fortsätta så.

Nu 2011 är jag fortfarande ofrivilligt barnlös. Jag har varit gravid, spontant (ett under enligt Reproduktionscentrum), men fick missfall. Så grymt. Min kropp krånglar lika mycket fortfarande med långa blödningsperioder. Barnlösheten gör fortfarande från och till lika ont. Ibland är det lättare, ibland svårare, men man lär sig att leva med det…eller överleva. Vill jag fortfarande ha barn? Svar ja. Men åren går och jag har sedan många år tillbaka accepterat att chansen är liten att det kommer att bli så. I år blir jag dessutom 36, åren springer ifrån mig.

Det blev en lång historia och jag är tveksam om någon orkar läsa den. Men jag skrev den mycket för mig själv, ibland är det så skönt att få ord på det man tänker, känner och har varit med om. Under de jobbiga åren, som jag brukar kalla dem, så bloggade jag men den finns inte längre kvar online eftersom min exman inte kände sig bekväm med att den låg ute efter vi hade separerat.

Jag orkar inte korrläsa så jag misstänker att det förekommer stavfel och diverse konstiga formuleringar vilket ni får ha överseende med. Det blev även mest ”tekniskt” beskrivet, eller vad man ska kalla det, bara fakta men inga känslor, så som jag oftast pratar om det när jag pratar om de jobbiga åren med andra. Vill du läsa mer om min barnlöshet så finns de inläggen samlade här.

Läs gärna andras inlägg: Wilda Mathilda, Längtan, Du + Jag och framtiden, Fröken Solstråle, Tonci, EVL, När ett plus ett blir tre, Tea, Anna.

Vaken mitt i natten, inget ovanligt. Tankar som yr omkring, inte ovanligt det heller. Förra veckan var tung på flera sätt, dels min kropp som krånglade och dels ämnet i vi sysselsatte oss med i skolan (Gynekologisk/obstetrisk kirurgi då vi bland annat skulle titta på denna).

Om vi börjar med ämnet min kropp, eller rättare sagt hur den beter sig, så kan jag ju berätta att jag blir lagom road när jag räknar efter och upptäcker att jag har blödigt 54 dagar av 77. Inte alla i en följd, jag har haft några kortare perioder utan blod, men ändå – man blir rätt trött. Och då kan man fråga sig varför man inte ringer och får en tid för att fixa till detta elände, en mycket bra fråga, verkligen. Men jag orkar inte. Jag orkar inte just nu ta tag i det eländet för tyvärr så för det med sig en j*vla massa minnen och tankar som jag inte orkar att konfronteras med nu. Fast det är ju sant, det gör jag ju ändå. Fast i det tysta och i min ensamhet. Vet inte om jag orkar mer än så. För just nu gör det förbaskat ont allt det där.

Och så var det skolan som får mig att tänka på det där sakerna också, de där sakerna är alltså den ofrivilliga barnlösheten och allt det där som jag aldrig kommer att uppleva. Det var jobbigt under grundutbildningen och det är fortfarande jobbigt under specialistutbildningen, trots att många år har gått. Kommer det alltid göra ont?! Jag bara undrar. Det är över sex år sedan mitt och exmannens sista försök…

Och vad är det för skit man hittar på Facebook denna vecka?! MAMMAVECKA!!! Skriv i loggen när du blev mamma för första gången, kön och hur gammal du var. och Det är nationella dotterveckan, så om Du har vackra döttrar som Du älskar mer än Du kan beskriva! Kopiera och klistra in detta i Din status. Dina döttrar kommer att hålla Din hand en del av livet, men äga Ditt hjärta hela sin livstid. Det kanske är svårt att förstå, men för mig är det jobbigt att läsa sånt där. Men jag tror inte andra tänker så, alltså de som har barn. Jag tror inte de kan förstå hur man ständigt blir påmind om vad man inte har och vad man aldrig kommer att få. En annan sak, de där Bebiströjorna som fanns förr (finns?). Vi är inte blinda, vi ser att du är gravid, har jag lust att skrika ibland. Skulle också kunna tänka mig ha en sån men då skulle det stå IVF också….för bebis på annat sätt skulle jag ju aldrig få i min mage.

Nej då, jag är inte alls bitter. Eller jo. Ibland. Just nu. Om det är vad man vill kalla det.

Till sist, Wilda Mathilda har kommit med ett bra initiativ, en dag för oss ofrivilligt barnlösa på lördag den 28/5. Gå in till henne och läs mer om den.

Nej, jag väntar mig inga svar på den frågan för jag vet svaret. Och frågan kanske istället skulle vara ”hur mycket kan en människa av kvinnligt kön egentligen blöda?” Och från och med här kan känsliga karlar och andra som inte vill läsa om det elände som vi tjejer måste gå i genom (varje månad) sluta läsa på en gång, för det kommer inte bli vackert.

Jag är så trött på det här nu, på blödande alltså. Jag hade inte gnällt om jag hade varit som jag skulle, dvs blött lagom mycket regelbundet en gång i månaden men det gör jag ju inte. Långt därifrån. Jag hade inte heller gnällt, åtminstone inte lika mycket, om jag som förut blödde 14-21 dagar var tredje månad. Men inte heller det gör jag ju. Nu blöder jag betydligt oftare och jag orkar inte, jag orkar verkligen inte med det längre. Så då kan man fråga sig varför jag inte uppsökt vården för att få slut på det denna gång. Och det är verkligen en himla bra fråga som jag faktiskt själv ställt mig ett antal gånger de senaste dagarna. Om det finns ett rätt svar så är det nog mest för att jag inte orkar nu och då menar jag på det psykiska planet. För att gå till gyn är så oerhört förknippat med något annat som är jobbigt för tillfället, det vill säga den ofrivilliga barnlösheten. Anledningen till att jag blöder för mycket är ju också anledningen till att jag inte kan få barn, jag har ingen fungerande ägglossning. För det är ju inte så att jag är ovan precis att ligga i en sån där hemsk gynstol eftersom jag en gång i tiden gjorde det flera gånger i månaden. Sen är det mindre kul att göra det när man blöder floder men det säger alltid att de är vana. Fast det gör det ju inte roligare för mig ändå.

Och sen så lyssnar de inte på mig och vad jag vill, orkar helt enkelt inte ta den striden nu. Det är bara att vänta ut eländet, som vanligt. Fjortonde dagen nu och inte det minsta tecken till att det är på väg att ta slut, det kommer fortfarande störtfloder som får mig att rusa till toaletten i parti och minut för att jag tror jag har blödit i genom. Inte kul alls. Som sagt, det är inte lite som kommer, utan ofta stora ”härliga” levrade klumpar.

Jag blir så trött. Så trött.

Barnlösheten. Oftast barnlösheten. Och tanken att jag kunde haft en tvååring men inte har det.

Barnlösheten. Den gör ont idag. Och jag hatar att den fortfarande efter så många år kan tynga ner mig så, ligga så tung över mina axlar att jag knappt orkar resa mig upp. Jag hatar att den fortfarande kan få mig att gråta. Vill inte ha dessa tårar som rinner ner för mina kinder. Vill kunna vara glad, vill kunna släppa dessa känslor, vill må bra. Men det gör jag inte. Jag gör inte det, och jag hatar det.

På något sätt har barnlösheten blivit symbolen på allt misslyckat i mitt liv, kronan på toppen. Alla svårigheter jag upplevde under min uppväxt, rånen när jag jobbade på ICA, mitt misslyckade äktenskap, misshandeln… Och sen, barnlösheten, alla misslyckade hormonbehandlingar, inseminationer och provrörsbefruktningar. Den jävla barnlösheten som jag har mina underbara hormoner att tacka för.

För saken är ju den, jag vill fortfarande. Jag vill ju ha barn. Hatar att jag inte kan släppa den längtan, den äter på mig, den sparkar på mig när jag redan ligger ner, den hånar mig, skrattar åt mig.

Och de säger att jag är stark. Stark som har orkat med allt. Så varför känner  mig då så liten och svag? Varför vill jag då bara krypa ihop i fosterställning och skita i allt?

En dag som humörsmässigt inte varit toppen, kan inte direkt sätta fingret på varför. Det blev bättre fram mot kvällningen, mycket på grund av att jag några timmar tidigare hade bytt plats vid poolen. Ibland krävs det så lite att jag verkligen inte förstår mig på mig själv.

Eftersom det hade blivit bättre var jag inte alls beredd på den smärta som kom då jag var ute på min kvällspromenad. En smärta som berodde på barnlösheten.

Ett par, svenskar, med sin dotter på cirka 2 år gick plötsligt framför mig. Och genast, smärta. Så ont. Tanken var där innan jag hann formulera den – det kommer aldrig vara jag som går så där med min familj. Aldrig.

Var inte beredd på denna känsla. Har aldrig känt så när jag sett familjer med större barn tidigare, det brukar vara andra saker som triggar igång smärtan. Inte heller har jag tänkt på barnlösheten de senaste dagarna, har tänkt mycket men inte på den. Inte heller är eländet här, även om jag misstänker att det snart är dags igen (och jag som inte har någon mer medicin och lär få blöda i evigheter innan jag får tid till doktor).

Visst, barnlösheten bär jag ständigt med mig, den är en del av mig, jag kan inte komma ifrån det. Men denna smärta kommer sällan, jag har lärt mig att leva med det faktum att det inte kommer bli några barn för mig. Hur ont denna tanke än gör. Till och med beredd på att ge mig in i IVF-svängen igen. Men det kommer aldrig att ske. Det blir aldrig jag, det blir aldrig min dotter/son, det blir aldrig min familj som går där. Just nu gör det ont.

Tidigare idag då jag var inne och snokade på Dagens sjuksköterska hittade jag en intressant artikel om en avhandling om livskvalitet hos män och kvinnor efter misslyckade IVF-behandlingar. Detta är ett ämne som berör mig då jag själv har två misslyckade IVF-/ICSI-behandlingar, samt tre avbrutna stimuleringar inför behandling, bakom mig.

Avhandligen visar att män mår sämre av ofrivillig barnlöshet än vad som framkommit i tidigare studier. Att även män mår dåligt av ofrivillig barnlöshet är en självklarhet för mig eftersom jag själv sett det på nära håll. I vår omgivning var det inte så, de såg inte att exmannen också led. De gjorde det mesta för att ”skona” mig från ämnen som kunde vara känsliga, men ingen tog hänsyn till hur han mådde och kände. Vi ville båda ha barn, vi led båda lika mycket av alla misslyckanden. Vi grät lika många tårar, jag på utsidan och han på insidan.

Huruvida han såg barn som att ”nå toppen av berget” kan jag inte svara på eftersom vi till sist aldrig pratade om våra känslor med varandra. Jag visste att han bara mådde sämre av att se mig ledsen så därför höll jag inne allt, och han gjorde samma sak. Till sist levde vi två separata liv där våra enda gemensamma bindningspunkter var att vi bodde under samma tak och att vi försökte få barn. Jag kunde inte leva så, jag ville inte leva så.

Vi hade behövt prata mer om våra känslor, dels med varandra och dels med någon utomstående. På vår klinik fanns en kurator som man själv kunde boka tid till om man ville, det var ingen självklarhet att man gjorde det. Vi gjorde det inte, jag kunde inte lyfta upp luren och ringa till henne för att boka tid. Jag ringde flera samtal i månaden för att boka tid för kroppsliga undersökningar, men jag kunde inte boka tid hos henne. Jag tycker det borde vara en obligatorisk del i behandlingen, inte något frivilligt eftersom jag tror många kan bli hjälpta av att få prata med någon utomstående.

Avhandlingen visar att den ofrivilliga barnlösheten för kvinnor är en känsla av livssorg. Jag kan inte annat än att hålla med. För mig är det en sorg som alltid finns där, nu för att många i omgivningen är i det stadium i livet då de antingen får barn eller redan har små barn. Sen för att de senare kommer att få barnbarn. Det får aldrig jag…

Tragiskt nog är infertiliteten en del av min identitet, jag ser mig själv som ofrivilligt barnlös trots att det är över fem år sedan jag levde i en relation då jag aktivt försökte bli gravid. När jag våren 2008 insåg att jag var oplanerat spontant gravid så hade jag svårt att förstå det. Jag? Gravid? Jag var ju ofrivilligt barnlös! Tyvärr slutade det i missfall…

Som jag skrev tidigare, detta är ett ämne som berör mig. Barnlösheten är en del av mig och kommer nog alltid vara, men den är inte det enda jag är – jag är SÅ mycket mer!

Jag har suttit i en halvtimme nu och försökt att få ner alla mina tankar som snurrar, skrivit långa inlägg men alla har raderats. Humöret är inte på topp idag och jag skyller det till stor del på hormonkuren som nyligen avslutats. Det har varit en del tårar idag, det började med att jag gick med på att jobba och att jag sen ångrade att jag sa ja. Sen grät jag lite för allt annat också, både bra och dålig saker.

Jag ska bli moster, igen. Yngsta styvsystern ska ha barn, helst nu om du frågar henne eftersom hon har gått över 12 dagar. Samtidigt som jag är glad för hennes skull så lockar det fram lite sorg hos mig, kan inte komma ifrån den vilket gör mig ledsen. Vill kunna vara enbart glad, inte känna sorgen lura där i bakgrunden. Men den kommer alltid finnas där, jag kommer aldrig ifrån den och jag har lärt mig att leva med den. Måste bara bli bättre att hålla den instängd…

Tårar har lockats fram av bra saker idag också, men de tänker jag inte skriva något om just nu. I stället ska jag sova några timmar och minnas det leende jag såg i hans ansikte när han såg mig via Skype igår. =)

Gratulerade precis min systerson på 21-årsdagen och kom då på att exmannens födelsedag var igår. Tiden går, jag var 21 när jag träffade honom och nu fyller jag snart 35. Jag var ung då, ung och dum. Eller dum kanske jag inte var, jag kunde ju inte veta hur det skulle sluta. Jag hoppas att jag en dag kan se tillbaka på de bra sakerna i vårt förhållande, för det fanns ju sådana också, men trots att det har gått över 5 år sen vi separerade så minns jag bara de tunga åren. Alla tårar, all sorg.

Eländet är på väg eftersom jag precis avslutat min 10-dagars kur med Primolut-Nor, kanske därför jag idag har funderat lite mer på vad jag ska göra med allt det där. Har inga fler uttag på receptet så jag måste till doktor nästa gång det krånglar, något som jag verkligen inte ser fram emot och jag hoppas så att det dröjer till långt in på hösten. Vill ha mer tid på mig att fatta beslutet, fortsätta med Primolut-Nor som jag mår peck av eller återgå till p-piller som gör att jag inte går ner i vikt? Jag är rädd för att p-piller ständigt ska påminna mig om att det egentligen är helt onödigt att jag äter dem, jag kan ju inte bli med barn ändå. Sådana tankar har funnits förr. Samtidigt så finns det ett litet hopp att jag faktiskt ska ägglossa en gång den dag jag slutar med dem, precis som jag gjorde förra gången. Och tänk om jag/vi åter igen prickar just rätt dag och tänk om jag skulle lyckas bli gravid spontant ännu en gång.

Och sen kommer rädslan, tänk om det slutar på precis samma sätt som förra gången?

Jäkla skitkropp, vad jag blir less på dig! Varför, varför kan du inte fungera som du ska? Varför ska du vara en sån stor bidragande faktor till all sorg och tårar?

Ignorera, ignorera, ignorera. Tänk på alla roliga saker som händer i ditt liv nu, ta dagen som den kommer. Jag vill sväva på mitt rosa moln och bara tänka på bra saker och hur bra jag mår för tillfället. Mår bra och kommer må ännu bättre när eländet är över, hoppas att det inte blir så många dagar. Ska ignorera det lilla mörka moln som alltid finns där och försöker få mig dyster igen, bara mitt rosa moln duger, så är det bara.

Mors dag. Jag firar inte Mors dag, och jag kommer heller aldrig att göra det. Varför?

Anledning 1: I augusti är det 20 år sedan min mor kastade ut mig. 20 år sedan hon sa att hon aldrig ville se mig mer, att hon från och med då klippte av alla band. Sedan dess har jag träffat henne 1 gång och det var inte frivilligt utan under tvång. Under 20 år har jag ”lärt” mig att leva utan henne, vant mig vid att hon inte finns i mitt liv. Har jag saknat henne? Svar nej. Det jag har saknat är en mamma som var som en mamma ska vara, hur nu det är. Inte en mamma som som anser att man är ett misstag som aldrig borde ha blivit fött. Inte en mamma som säger att man inte behöver henne trots att hon var den tillflyktsort jag behövde på helgerna när man far var full.

Anledning 2: Jag är ofrivilligt barnlös, chansen är minimal att jag en dag blir mor själv. Men, säger alla, det kanske fungerar med nästa du träffar. Och visst, de kanske har rätt, men som jag skrev ovan så är chansen minimal. Även om jag träffar någon som faktiskt är villigt att ge sig in i IVF-svängen med mig. Och orkar jag ge mig in i den igen? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville det, men samtidigt så är jag så rädd att det ska gå som förra gången…vet inte om jag orkar med alla tårar, alla misslyckade försök, alla hormoner och läkarbesök.

Jag har varit ledsen idag, jag har tröstätit och efter det mått ännu sämre.Hängde på kanten till ett av mina gamla hål och höll mig fast för glatta livet, vägrade att falla mot botten. Men dagen slutar ändå med att jag mår bra och det kan jag tacka mina underbara twänner för. Tack för att ni finns! <3