På väg ner

Jag känner det. Tröttheten. Ätandet. Bristen på mitt naturliga leende. Kortare stunder känns det som det ska, sen stunder av dystrare humör. Känslan av meningslöshet. Börjar komma allt närmare ett hål, ett hål jag inte vill falla i.

Varför? Nej, det är inte bara foten även om den är en bidragande orsak. Kan kanske tyckas fånigt men i och med den försvann mitt mål för det här året och därmed även motivationen för många saker, inte bara för träningen. En annan bidragande orsak är något jag inte skrivit tidigare om, min mors bortgång i påskhelgen. En mor jag inte haft kontakt med de senaste 25 åren. Nej, det är inte sorg, för den försvann för flera år sedan. Det är allt runt omkring. Igår fick jag hennes testamente och den påminde mig om min ensamhet och min barnlöshet. Hon testamenterade allt till sina barnbarn men eftersom jag är utan bröstarvingar har jag lika stor arvslott som mina syskonbarn, men sedan fler år tillbaka har jag vetat att jag inte vill ha något efter henne. Så jag har avsagt mig min arvslott i förmån för mina syskonbarn.

Men det blev så påtagligt igen, den där barnlösheten. Hade jag mått bra/bättre hade den inte berört mig lika mycket som den gör nu. När jag redan mår dåligt skär kniven djupare. Testamentet skrevs 2001, då var jag och exmannen inne i barnlöshetskarusellen som inte resulterade i några barn. År 2001 hade jag inga barn, nu 14 år senare har jag fortfarande inga barn. Jag är barnlös och utan partner, den ensamhet jag känner nu är inte av den bra sorten. Denna ensamhet är bara svart.

I morgon är det jag som tar mig längre bort från hålet, från avgrunden. I morgon är det jag som försöker få någon av ortopederna på jobbet att bedöma min fot. I morgon är det jag som skriver kompletterande uppgifter till sjukgymnasten så jag kan få rehabträning så småningom. I morgon är det jag som lägger upp ett nytt träningschema för de kommande veckorna.

I morgon är det jag som försöker se ljuset igen. Men för stunden går jag och lägger mig och tillåter mig själv känslan av det mörka. För i morgon ska jag sträva åt det ljusare igen.

›› 66/100 #blogg100

  2 Replies to “På väg ner”

  1. 05 maj 2015, 22:44 at 22:44

    Först och främst: <3 <3 <3 <3 <3 Jag vill sopa undan all dysterhet för jag vill att du ska må bra jämt och att allt som gör ont ska försvinna. Underbara fantastiska vän!

    För det andra: Bra att du har en plan för foten och träningen. De må inte bli ett maraton i år, men tävlingen finns kvar och du ska springa långt i höst också.

  2. Mia
    06 maj 2015, 21:47 at 21:47

    <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: