Jag vill bli himlastormande förälskad! Längtar efter pirr i magen. Vill träffa honom som jag blir gammal med, han som jag vill dela allt med och han som vill dela allt med mig.

Egentligen mår jag bra. Jag trivs i mitt hem, min underbara nya lägenhet. Jag trivs på jobbet och med mina jobbarkompisar. Jag mår bättre än vad jag har gjort på flera år. Men det är något som saknas. Så är det bara. Vet inte varför jag tänker på det nu, varför jag tänker på det mer än vanligt. Kanske för att den förbaskade kroppen och mina dumma hormoner krånglar igen. Och jag blir så trött. Varje gång en påminnelse om att jag inte fungerar.

Den är där igen, barnlängtan. Och trots att jag inte vet om jag vill ge mig in i IVF-svängen igen så kan jag inte sluta tänka på det. Bara ett problem, jag är ensam. Inte för att det spelar någon roll, eftersom jag kanske egentligen inte vill.

Usch. Mår inte bra. Inte just nu och har inte gjort hela denna vecka. Kan egentligen inte sätt fingret på vad det är som jag dåligt, eller känner mig deppig kanske jag ska skriva. Många små saker som bildar ett stort oöverstigligt hinder. Och hur löser jag detta? Jo, som jag alltid har gjort. Jag äter. Äter. Och äter lite till. Chips, glass, choklad, smågodis, vitlöksbröd… The list goes on and on. Och sämre och sämre mår jag. Fast utåt håller jag upp min fasad och ingen ser. Som vanligt. Det enda som har ”märkts” är att jag i onsdags var lite irriterad och stingslig, men annars har jag nog i stort varit mig själv.

Hade en dröm i början av veckan, ingen mardröm men ändå obehaglig. Drömde om något sorts släktkalas, bara närmaste familjen tror jag, dvs syskon med familjer, far och styvmor. Min bror sitter så klart och häver ur sig pekpinnar hur jag och storasyster ska leva våra liv för att inte han ska hamna i dålig dager (detta är något han inte bara gör i drömmer utan även i verkliga livet). Min syster och jag har båda havererade äktenskap bakom oss och min bror, som själv aldrig gift sig men varit tillsammans med samma i år och dar, säger att det är själva äktenskapet som varit misstaget. Hade vi aldrig gift oss hade allt varit bra, menade han. Jag hävdade att något sådant ska han inte uttala sig om eftersom han inte vet ett dugg om mig och mitt liv och den enda gången han faktiskt träffade min exman var på själva bröllopet (säger något om vilken bra kontakt jag har med min bror, eller hur). Jag påpekade att det faktiskt var den ofrivilliga barnlösheten som var boven i dramat. Och då. En person som sitter bredvid mig säger: men det blev ju bebisar. Och under tiden hon säger det förändras hennes ansikte och det inte bara förändras det växer och växer. Samtidigt som hon upprepar om och om igen, men det blev ju bebisar, det blev ju bebisar, det blev ju bebisar. Då vaknar jag. Det var länge sedan jag grät, men då kom tårarna. Personen hon förändrades till var min mor. Eller min så kallade mor som jag brukar säga. Jag anser att hon frånsa sig titeln ”mor/mamma” den dag hon kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer…

Så veckan började med denna underbara dröm. Jippi liksom. Sen är det mina jäkla hormoner som krånglar och jag blir bara så trött, är eländet på gång eller är det inte. Ena dagen blöder jag, andra dagen gör jag det inte. Och snart kommer väl störtblödningarna igång också. För hur många veckor då? Nä, jag orkar inte! ”Have a happy period”, som de säger i Alwaysreklamen. ”Bara kroppens sätt att visa att den fungerar som den ska”. Ha, snarare motsatsen. Du fungerar inte som du ska, du kan inte få barn, du är värdelös, du är INGET att ha. Varje gång eländet sätter igång påminner det mig om att jag inte fungerar, att jag aldrig kan få barn. Och nej, det kommer inte att helt plötsligt att fungera bara för att jag träffar någon annan, en kommentar jag ofta får. Det var/är MIG det är fel på, det är jag som knappt inte har någon fungerande ägglossning, det var/är jag som har hormoner som är helt fucked up. Men, säger då någon då, du blev ju gravid, spontant dessutom. Jo, visst. Och hur slutade det? Missfall. Även det ett tecken på att jag är värdelös, inget att ha. Mitt lilla pyre som när jag testade positivt bestämde sig för att jag inte skulle bli mamma, att missarnas fd husse inte skulle bli pappa. Mitt lilla pyre som när jag/vi var på inskrivning, och när VUL:et gjordes, redan hade varit dött i flera veckor, men min kropp förstod inte det.

Så jo, jag blev gravid spontant. Men kommer jag bli det igen? Troligtvis inte. Man kan liksom inte bli gravid om man inte ägglossar… Skitkropp.

Det är en skitvecka helt enkelt. Det enda positiva är att jag har ett jobb som jag trivs så otroligt bra med. Och trots att det är upprörda röster där och många som slutar, så tycker jag om att gå dit, jag tycker om mina underbara arbetskamrater.

Inte bara barnlösheten är nära, utan även ensamheten. Känner mig ensam.

Och nej, jag skriver inte detta för att få höra att jag inte är värdelös, för det vet jag egentligen att jag inte är. Men ibland känns det bara så i alla fall…

Vet egentligen inte varför det inte fungerar med ätandet denna vecka. Eller jo. Det vet jag ju. Men jag vill inte att det ska vara så, att jag är känslig menar jag. Att jag faller tillbaka till fel vanor bara för att barnlösheten känns mer just nu.

Och varför känns den så jobbig just nu? Är det för att jag vill ha en anledning till att få tröstäta? För på det stora hela mår jag bra nu. Jag trivs med livet, även om jag kanske inte trivs med ensamheten varje dag. Har en gravid jobbarkompis och idag hörde jag henne prata om hur jobbigt och tråkigt det är att vara gravid (hon har varit det några gånger innan), hon slutar med att säga att hon egentligen inte borde känna så eftersom det är så många som skulle vilja befinna sig i hennes skor. Och då kom den där dumma tanken över mig, den som oftast kommer och som gör mig lite nere. Den tanken om att jag aldrig kommer att få uppleva en graviditet.

Säger inte detta till någon. Vill inte bli behandlad annorlunda för att jag är ofrivilligt barnlös. Vill att andra ska kunna prata fritt när jag är i närheten, vill inte att de tar ”hänsyn” och undviker vissa samtalsämnen för att ”skona” mig.

Så jag äter. Minus ett kilo denna vecka, skulle inte tro det. Får vara glad om vågen visar minus.

Avundsjukan som vi barnlösa så ofta känner behandlas i en artikel jag råkade på när jag tog min vanliga skvallertidningsrunda efter jobbet. Vi ska inte skämmas över våra känslor, de är helt naturliga. Men visst skäms man, eller det gör/gjorde i alla fall jag, när någon berättade att de väntade barn. Hur ofta har jag inte tänkt ”varför kan inte jag, när alla andra kan”. Och det har gjort ont när deras magar har växt, det har gjort ont när de har pratat om sina krämpor, det har gjort ont när man hälsat på dem när deras underverk kommit. Och jag har skämts, jag har känt mig hemsk, jag har inte visat hur jag mått. För det var ju inte deras fel att jag inte kunnat bli med barn, inte deras fel att återigen ha misslyckats med något försök till att bli gravid, inte deras fel att jag aldrig kommer bli mamma…

Men hur ont det än har gjort så har jag velat veta, jag har inte velat bli ”skonad” från nyheten för att jag inte skulle bli ledsen, jag har inte velat bli behandlad annorlunda för att jag är ofrivilligt barnlös. Låt mig få veta och sen själv få bestämma hur delaktig jag vill vara.

Vaknade i morse av att Saga satt på min mage och gostrampade, något matte inte blev så glad av eftersom det var en timme innan klockan skulle ringa. Puttade ner henne från magen och hon sätter sig och stirrar på mig i stället. Kunde jag somna om, självklart inte. Var inte glad när klockan väl ringde. Trots denna underbara start så fick jag en bra dag på jobbet i alla fall, bra läkare och ett bra team, kanske lite för mycket patienter men ändå inte. Väl hemma efter dagens ”slit” så somnade jag en timme på soffan, dumt eftersom det knappast gör att jag kommer i säng i hyfsad tid. Något som visserligen är för sent nu, hyfsad tid är redan förbi.

Det var dags för So you think you can dance idag, favoritnumret för kvällen blev Kayla och Kuponos (bra låt också förresten):

Skulle vara kul att kunna dansa, men, ja, hmmm, inte kan jag det. Bra att jag har mina knän att skylla på. Fast det skulle vara bra kul att gå någon danskurs, faktiskt, typ bugg eller nåt, salsa kanske.

Annars då, humöret? Det kommer, det går åt rätt väg, men eländet hjälper inte till. Eländet har inte riktigt börjat men jag känner i kroppen att det är på gång, de flesta tecknen finns redan. Inte bara de ”fysiska” tecknen utan även de ”psykiska”, som ett brev på posten är barnlösheten närmare. Såg en söt flicka och hennes pappa på bussen hem från jobbet. Hon var trött och satt och försökte hålla sig vaken, med inte så bra resultat så hon somnade mot hans axel. Blev alldeles tårögd. Kommer aldrig uppleva något liknande. Och idag gjorde det ont, bara tanken, det kommer aldrig att ske.

Mer eller mindre har jag accepterat att jag faktiskt skulle vilja ge mig in i IVF-svängen igen, men det är ju bara det, man måste vara två. Jag är ensam. Samtidigt så finns rädslan där inom mig, minnena av hur det var och hur det slutade. All sorg och smärta. Alla tårar. Jäkla hormoner!

Ibland tänker min hjärna drastiska tankar, som att ta bort allt, livmoder, äggstockar, äggledare, allt. Men jag är för ung, säger de, jag är fortfarande fertil, så de vill inte. Fertil, jo visst, det var ju liksom det. I och med mina hormonproblem ligger jag i riskzonen för cancer, skulle minimera dem genom att ta bort allt… Men som sagt, det är bara ibland jag tänker så, det är ju ett rätt drastiskt ingrepp.

Hade tänkt lägga in lite kort på misselissarna men mitt Paint Shop krånglar och jag orkar inte göra något åt det just nu. I stället blir det nu sängen, sova är vad jag behöver göra.

Har för mindre än en timme sedan kommit hem från Gotland där jag varit några dagar. Min styvsyster bor sedan några år tillbaka där och jag har varit allt för dålig att hälsa på, det här var faktiskt min första besök trots att hon bott där ett par år. Förra året var jag och katternas fd husse på väg dit, bokat resa och allt, men så åkte min syster in på sjukhus för havandeskapsförgiftning så vi kom aldrig iväg. Nu var det dags för 1 årskalas så jag åkte över tillsammans med far och styvmor.

Har haft trevliga dagar med trevligt umgänge och god mat. Men att se hur min styvsyster och hennes sambo har det påminner mig om att mitt liv inte har blivit precis som jag hade tänkt det. För inte hade jag planerat att sitta ensam i en lägenhet i ett område där jag inte vill bo. Inte hade jag planerat att mitt liv endast gick ut på att jobba, äta och sova. Inte hade jag planerat att vara barnlös. Men nu är det så mitt liv ser ut.

När man umgås med en charmig lite ettåring så är det svårt att inte låta bli att tänka på att jag kunde haft en liten knodd på 7 månader….men nu har jag inte det. Jag vet, jag ska inte tänka så och oftast så gör jag ju inte det heller, men ibland kommer tankarna ändå.

Men i morgon är en ny dag, eller tekniskt sett är den nya dagen redan här. Och i morgon ska jag inte sörja mer, i morgon ska jag inte känna mig ensam mer, i morgon ska jag må bra och börja rikta in mina tankar åt rätt håll igen, ska bestämma vilken dag jag ska börja med min ”rensa i själen”-kur… Näst sista dagen av semestern, huvaligen, var har tiden tagit vägen?!

Nu sova.

C var upptagen, så jag blev ”all by myself” idag. Men men, jag har lyckats fördriva dagen i alla fall, men inte gjort något vettigt. Fått min dagliga promenad och även den obligatoriska regnskuren (så klart).

Har ont i magen också ty jag har syndat. Det följde med mig lite smågodis hem, eller tanken var att det skulle vara lite men i slutändan blev det lite väl mycket. Så nu på kvällen låg jag i soffan och läste bloggar, vilket påminner mig – måste städa upp i min blogglista, över hälften orkar jag inte läsa längre. Sen tog jag ett bad och åt upp resterna i skålen, något som ledde till magont. Att jag aldrig lär mig!

Måndag i morgon, inledningen av min tredje semestervecka. Som det ser ut ska det bli bättre väder så jag har tänkt mig försöka få lite sol, undrens tid är inte förbi. Nå väl, vi får se hur det blir med det, vet ju inte hur vädret verkligen blir. Att de lovar sol, behöver inte betyda sol. Sen ska jag försöka få till en lunch med L också, alldeles för länge sedan sist. Tror faktiskt inte jag har träffat henne detta år, oj. Trist men nog tyvärr sant, hon har fullt upp med familjen och doktorandstudierna och har inte tid med mig. Känns ibland som jag har hamnat utanför eftersom jag inte har några barn, hon umgås mest med sina mammavänner när hon är ledig. Typiskt! Nu började jag tänka på hur glad hon var över att min graviditet förra året, hon var så glad för min skull eftersom hon visste om allt elände. Men samtidigt så tror jag hon var glad för att vi skulle få mer gemensamt igen. Men mitt lilla knytt ville inte stanna… Det tragiska är att när jag äntligen vågade lita på det, då var knytt redan dött och jag hade bara en tom hinnsäck kvar. Visst jag hade varit ensamstående mamma, men jag hade klarat det, det vet jag ju.

Men, men, inget att grubbla eller tänka på, nu blev det som det blev. Inget att göra åt.

Tack underbara Maria som alltid, nåja nästan alltid, finns där på msn när man behöver skriva/prata/nojja/grubbla/bubbla av sig. Vad skulle jag göra utan dig!? *kraaaaaaaaaaaaaaaam*

Ligger i soffan, en stor kudde under knät och datorn i knät. Lyssnar på Missy Higgins som verkligen är en av mina stora favoriter. Hon har många bra låtar men mina favoriter är de där hon spelar piano. Bjuder på en här, hade svårt att välja vilken eftersom jag inte kan välja bara en favorit.

Och kudden bredvid mig börjar tappa sin goda lukt, attans. *kryptisk igen*

Lustigt hur det kan vara, en dag vaknar man och mår toppen, man är glad, livet känns lätt. En annan dag, som denna till exempel, vaknar man med gråthuvudvärken kvar sedan dagen innan och tårarna är inte långt borta. Detta år då jag mått så bra för att sen falla tillbaka på en mer normal nivå, jag var inte förberedd att snubbla, inte beredd att ramla ner i ett hål. Tror inte jag har nått botten utan hänger på kanten och håller fast mig för glatta livet, för jag vill inte ner till botten – jag vill INTE!

Så varför detta, varför nu? En dum kommentar från en familjemedlem, angående barn. Jag som alltid varit öppen med barnlösheten med vänner och här på nätet, har inte varit lika öppen om det med min familj. De vet inte hur hårt det har tagit… Så när jag umgås med min familj så visar jag inte att jag tar åt mig utan jag fortsätter att vara den som de är van vid, den glada och bubbliga. Sen när åter igen kommer hem till tryggheten så kommer reaktionen. Och jag var inte förberedd, jag var verkligen inte det. Men i ett slag var den förbannade barnlösheten så nära igen och jag kände mig så liten och ensam.

Och hur kommer det sig egentligen att man när man är ledsen/deppig lyssnar på musik som förstärker den känslan, istället för att lyssna på glad peppmusik? En av mina absoluta favoritfilmer är Gladiator och jag gråter alltid lika mycket när Maximus dör, spelar ingen roll hur många gånger jag sett filmen. Jag kan till och med gråta när jag hör vissa låtar från filmen, en av favoriterna är ”Now we are free” (inte bästa versionen men den duger också)…lyssnar på den nu, så bra.

Det regnar inte för tillfället, otroligt nog, så det är dags för morgonpromenad nu.

För ett år sedan lämnade mitt lite knytt mig, men egentligen hade knyttet lämnat mig tidigare. Det var bara den tomma hinnsäcken kvar, nu blödde jag ut den med medicinsk hjälp. Missfallet var ett faktum. Mitt lilla knytt ville inte stanna hos mamma.

Jag har någon gång fått kommentaren att det var tur att jag fick missfall eftersom jag inte längre är tillsammans med katternas fd husse, men hur kan det vara tur. Visst, det hade varit tungt att vara ensamstående mor men jag hade klarat det. Jag har också några gånger fått kommentarer som att det var tur att jag och exmannen aldrig lyckades få barn, trots alla tunga år då vi kämpade. Men utan de tunga åren, vem vet, det kanske hade fortfarande varit vi.

Ibland är den ofrivilliga barnlösheten närmare, idag är en sån dag.

Avslutar med en favorit.

…att det borde ha varit sovdags för länge sedan, men jag är mig lik tyvärr. Sitter i sängen och funderar på tapetval och jag tror jag har bestämt mig. Det är nämligen dags för mig att få nya tapeter i hela lägenheten med start i morgon – underbart! De ringde på idag en kvart innan jag skulle till jobbet så jag har inte precis haft mycket tid på mig att bestämma vad jag vill ha för några. Och eftersom det kommer folk hit så har jag även varit tvungen att låta katterna hälsa på sin fd husse ett tag igen, så han fick lov att hämta mig när jag slutade jobba så att han kunde ta missarna.

Humöret har varit bättre idag och jag har känt mig lite som jag gjorde innan han bestämde sig för att det inte skulle bli något ”vi” av oss. Det var riktigt roligt på jobbet, som det oftast är. Har sagt det förr och säger det igen, jag trivs så himla bra!! Men jag har haft lite otur, först klämde jag tummen mellan en bår och en kant på väggen – aj. Sen så körde jag över min ena stortå med en annan bår – aj nummer 2. Och så slutligen drämde jag i min hand i en bänk – aj nummer 3.

Fast dagen började inte så kul eftersom det var dags att sätta in den eländiga spiralen och det var verkligen ingen rolig upplevelse, tårarna rann. Eftersom jag är så förbaskat snäll så fick en morskisstudent göra det och aj, det var verkligen inget kul. Sen fick hon inte in den så hennes handledare tog över och då gick det bättre. Känner inte alls av den nu men så har jag också tagit en Diklofenak på jobbet, innan dess hade jag djävulusisk mensvärk.

Det var inte smärtan som gjorde att tårarna rann utan det var mest alla känslor bakom. Får verkligen försöka se detta som en medicinsk hjälp så att jag inte ska blöda konstant, och inte se det så mycket som ett hinder för att inte bli med barn. För då känns det genast så meningslöst, jag kan ju inte få barn…som jag så ofta tänker. Barnlösheten har legat ganska nära ytan ett par dagar nu, inte minst för att jag tittat på Sjukhuset och lyssnat på den ena barnmorskans tankar om att det inte finns något större än att få barn och så vidare, och så vidare. Tack, jag har förstått att det är så, men jag KAN ju inte… *suck* Om spiraluslingen sitter inne alla år som den kan så kommer jag dessutom vara för gammal för IVF när den plockas ut…

Dags att sova, blir väckt tidigt i morgon/idag.