Kategori: om vikten

Vad kan motivera mig?

När man arbetar på en arbetsplats där de främst jobbar kvinnor så är det nästan oundvikligen så att en stor del går på någon sorts diet eller i alla fall försöker gå ner i vikt. Att vara den då som vill gå ner i vikt/komma i form, men ändå inte riktigt lyckats få till det på grund av bristande motivation eller karaktär, är inte kul. Jag pratar sällan eller nästan aldrig om detta på jobbet, pratar mest om min träning, men jag tror nog de flesta ändå vet att jag gärna skulle vilja minska i omfång och vikt.

Bland nattpersonalen är det många som kört 5:2 med varierande resultat, bland dagpersonalen är det en som kör Itrim och gått ner 24 kg, en som som kör LCHF och gått ner 25 kg. Sen finns de två som viktväktar varav den ena går jämvikten nu och som gått ner 7 kg. Jag är så imponerad av dem för just nu fungerar det inte alls för mig att hålla mig till något som får mig att gå ner i vikt. Jag har ju till och med blivit dålig på träningen, igen.

Jag har pratat med en av de som viktväktar om de här vid två tillfällen den senaste veckan, hon har berättat vad som fungerar för henne och vad hon tar till för knep de där gångerna då hon vill sluka hela glasspaketet eller lägga sig i badet med en stor skål med lösgodis och ett stort glas med Pepsi Max vid hennes sida (se, jag är alltså inte ensam om detta beteende). Vi har också pratat om att man innan bestämmer sig befinner sig i någon slags beslutscirkel innan man kommer fram till hur man ska göra/”nu får det vara nog” (hon har en förälder som jobbar med missbrukarvård). Idag frågade hon mig vad det är som motiverar mig och just nu är det något som jag har svårt att svara på, för tydligen motiverar det mig inte tillräckligt för att verkligen bestämma mig för att gå ner i vikt.

Min motivation och anledning till att jag vill gå ner i vikt är att jag vill börja springa längre lopp och för att mina knän ska klara av detta så måste jag ner i vikt. Men eftersom jag just nu är inne i en träningssvacka igen och knappt kommer ihåg när jag senast var ute och sprang så är ju denna motivation inte tillräcklig. Visst, jag vill trivas i min kropp igen och kunna komma i snygga kläder också men det motiverar mig inte heller. Jag har ingen strävan efter att bli snygg för någon annan eftersom denne person inte finns och jag är för tillfället inte ens intresserad av att denna person, vem det än må vara, ska finnas.

Så det är knepigt just nu, med motivation, med lust, med viljan och jag vill ändra på detta. Men hur vet jag inte. Jag försöker tänka på hur jobbigt jag tyckte det var vissa stunder under Tjejvasan och hur mycket lättare det skulle vara nästa år om jag minskade i vikt och tränade mer… Men de tankarna fungerar inte heller. Sen försöker jag tänka på hur skönt det skulle vara att inte se ut som en stor boll på återträffen med gymnasieklassen i sommar, men inte heller det räcker för att jag ska ta tag i det mer än några dagar. För efter några dagar är jag där igen och köper hem de där sakerna som jag skäms över att berätta för andra att jag smäller i mig titt som tätt.

Det komiska i det hela, vilket jag tror jag har skrivit förr, är att många på jobbet tycker att jag är så duktig på att träna. Men hallå, jag tränar ju inte alls så mycket som de tror att jag gör.

Orkar inte korrläsa detta, dags att bege sig mot sängen och försöka få lite skönhetssömn eftersom en dag på akutsalen hägrar i morgon.

›› 46/100 #blogg100

Jag vet hur man gör så varför gör jag det inte?!

Torsdagskvällar innebär Lyxfällan på 3:an, ett program jag tycker om att se eftersom det får mig att känna mig så ekonomisk. Och om man jämför med deltagarna så är jag det, även om jag ofta kan känna mig som en stor Fröken Slösa. Idag var Philip Diab från Kick Ass Coaching där och sa något som jag så där i efterhand började att tänka på. Som ofta när jag tittar på tv så är datorn i knät och jag lyssnar och tittar med ett öra och ett öga, så jag är inte riktigt säker på hur han sa det som fastnade i mitt huvud. Det var i alla fall något om att de feta är de som vet exakt vad de ska äta (för att inte vara feta). Och det stämmer ju, jag vet exakt vad jag ska äta för att inte vara den storlek som jag är. Men gör jag det? Nej, tydligen inte. Jag vet precis hur jag borde äta, flera olika sätt för den delen, men ändå så slutar det med att jag gör som igår – jag äter kanelgifflar, kex och Pringles. Varför?

Jag hade sedan några dagar tillbaka skurit ner på kolhydrater igen eftersom jag inte kan hantera dem, jag överäter som en galning. Var så duktig ända till de lediga dagarna kom och jag handlade hem saker jag inte borde. Var är disciplinen? Var är motivationen? Jag vill ju. Men sen går jag ändå och köper hem dessa dumheter i orimliga mängder och sen sätter i mig allt under samma dag/kväll.

Jag blir så trött på mig själv. Och med de orden ska jag äta upp de sista bitarna Marabou Oreo.

›› 34/100 #blogg100

Ett hopkok blev det

Matlådor, dessa ständiga matlådor. En plåga är vad det är. Alltid förberedas för morgondagen eller fler dagar framöver, gärna med något nyttigt i som dessutom gärna ska vara gott. Jag önskar så att jag hade ett jobb som tillät att jag gick ut och åt men se det har jag ju inte. En halvtimmes lunch är allt jag har och då hinner man knappt ner till Pressbyrån för att köpa något ätbart eftersom tid måste finnas att faktiskt äta maten också. Att hinna gå till personaltmatsalen finns inte med på kartan, det är omöjligt på endast en halvtimme. Så alltså, matlådor, denna ständiga plåga.

I cirka två veckors tid har jag ätit keso med apelsin för att jag inte orkat fundera ut och tillaga någon mat. Hemma har jag ätit keso även till frukost men då med banan, måste ju variera mig, och efter jobbet har det blivit mackor. Underbar kosthållning med andra ord. Men idag tog jag en runda i min frys och hittade tråkig lövbiff som fick koka upp ordentligt tillsammans med passerade tomater, vitlök och kryddor. Hällde i vatten och gjorde en soppa av det. Tänkte köpa lite cremé fraiche i morgon att ha till så om jag har tur så blir det riktigt gott, eller i alla fall ätbart.

Nu mot sängen så jag förhoppningsvis vaknar någorlunda pigg i morgon och sen kan njuta av min lunchsoppa när det väl blir tid för det.

›› 23/100 #blogg100

Jag gör det ändå

Det satt långt inne men idag kom jag ut och sprang. Min sista riktiga runda var nog i november, sen dess har jag hunnit med att vara sjuk två gånger och ätit en hel del onyttigheter. Ingen träning sedan dess förutom min helg i Sunne och de gånger jag kom ut och åka skidor (under de få vintriga dagar vi haft). Men idag kom jag ut på min 5K-runda, det gick inte snabbt men jag sprang hela rundan och det var det länge sedan jag gjorde.

Det går ganska trögt med träningen nu, peppen och motivationen saknas, så det som gjorde att jag kom ut och sprang idag var dels att jag ville testa en funktion med min GPS-klocka men också en annan sak – tanken ”jag gör det ändå”. Jag var inne hos Katarina och läste att hon också kämpar med motivationen men att hennes mantra ”jag gör det ändå” ofta fungerade för att få henne att träna. Just do it eller jag gör det ändå, läs om det i Linnas träningsskola. Idag fungerade för mig, kanske inte gör det alltid, men idag och jag ska försöka ta till mig tanken – ”jag gör det ändå”.

Yay & nay

Jag gör det ändå kan ju förstås motarbeta också, beroende på när man väljer att använda frasen. Idag, när jag var trött efter löpningen och det var intressanta OS-sändningar på tv, så blev det pizza till middag. Jag funderade länge på om det skulle bli pizza eller inte, om det var värt det (i viktminskningssyfte) eller inte. Till sist var jag superhungrig och jag tänkte att det visserligen inte var värt det men jag gör det ändå.

Ja ja, så kan det bli. Nu dags för sängen, måste försöka sova ordentligt dessa sista dagar innan det är dags för tre mil på skidor.

Ja det där gick ju bra…

…eller inte alls. Jag pratar om min viktminskning under förra året. Det positiva är att jag slutade på en lägre vikt än vad jag började, men inte var det många kilon som försvann. De kilon som försvann var främst de som som jag la på mig när jag gick på min chipsdiet efter att pappa dog, så egentligen kan man nog se det som ett ±0. Eller egentligen lite plus eftersom jag vägde mindre året innan.

Så här såg 2013 ut fram till den 21/12. Viktminskning för året 4,2 kg.

Vikten 2013

Så hur ska det gå 2014? Bättre än 2013 men huvudsakliga målet är att komma i form för att klara Tjejklassikern. Nu ska jag bara komma igång med träningen (och bloggandet) igen. Den senaste tiden har jag jobbat i helt fel riktning, det vill säga ingen träning och kostvanor som inte är att rekommendera. Motivationen ska hittas igen för just nu är den borta och det väder som är utanför, det vill säga regn och plusgrader, gör inte saken bättre.

Men men…

%d bloggare gillar detta: