Varför gör jag alltid så?

Som jag skrev om igår så bakade jag biskvier till jobbet igår, idag gjorde jag några fler. Varför? Ja, de är goda och jag vill att det ska räcka åt alla. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Det här med att de är goda betyder ju också att de är goda att äta här hemma. Jag har tagit fler än vad jag hade tänkt (fyra stycken blev det, till mitt försvar kan jag säga att de var lite misslyckade). Sen har det ju blivit lite choklad och daim över och hade jag varit perfekt hade jag ju slängt det. Men icke, det har stoppats i munnen.

Hade det bara varit det här hade det väl varit ok men nu är det ju mer. I helgen var jag i Uppsala och då blev det pizza när jag var ut med mina kursare. Sen när jag åkte hem blev det mat på Max. Ja hopp.

Och varför är detta ett problem? Ja men jag vill ju gå ner i vikt och har sedan början av april viktväktat och det har gått bra, riktigt bra till att börja med. Men sen började kroppen och hormonerna att krångla, vikten stod still någon vecka och gick upp ett par hekto en vecka. Det här gör inte under med min motivation, tanken som snurrar i huvudet är istället att det är ju inte någon idé att fortsätta eftersom det ändå inte fungerar.

Men det fungerar ju och jag vet att mina hormoner inte krånglar varje vecka. Trots detta faller jag in i samma gamla hjulspår som jag alltid gör när kroppen krånglar. Varför faller jag alltid i den fällan? Jag känner ju till den, jag borde således kunna undvika den? Så varför gör jag alltid så här? Varför?

En annan tanke jag har är att jag ändå kan fortsätta äta eftersom det ändå är ”kört”. Dumma mig, hallå – det ÄR inte kört. Och det vet jag ju!

Ja ja, bara att ta nya tag. För jag måste bli lättare, jag vill springa längre distanser och med den vikt jag har blir det för mycket påfrestning på mina knän och min dumma vänsterfot. Så ja, Maria, skärpning!

›› 76/100 #blogg100

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: