Tagg: Viktväktarna

Det här med vikten

Att bryta ett lopp det tog verkligen hårt på mig! Jag vet att jag skrivit om det tidigare men det är verkligen något som påverkat mig, jag har aldrig brutit något tidigare. Jag bröt loppet på grund av att jag fick ont i mitt vänstra knä på ett ställe där jag inte brukar ha ont, det gick helt enkelt inte att springa. Med medfödda knäfel och med operationer av båda knäna (två gånger på det vänstra) så är det inte helt optimalt att springa kan man tycka, speciellt inte med en övervikt som pendlat mellan 20-25 kg.

Jag är van att ha ont i mina knän men den här smärtan som kom i och med Prag halvmaraton var en ny och det gjorde mig lite rädd. Skulle jag inte kunna fortsätta att springa nu? Och då menar jag inte just då den dagen, då när jag bröt, utan jag menade för all framtid. Jag tycker ju om att springa! Mina tankar snurrade och den fastnade hela tiden på det här med min övervikt och den belastning den har på mina knän vid just löpning. Jag har länge varit inställd på att jag måste gå ner i vikt och helgen i Prag pratade jag om det med en av mina löpartjejer. Hon har viktväktat och tyckte helt klart att jag skulle hoppa på det igen. Jag var med i Viktväktarna runt 2001-2002 (tror jag) och gick ner ca 23 kg, jag vet att det fungerar. Jag hade dock reservationer angående deras app som jag upplevde som inte så bra när jag testade för några år sedan, men jag valde att bli onlinemedlem ändå. (Deras app har för övrigt blivit mycket bättre.)

Så. Den första april valde jag att starta och det har gått bra. Ok, jag har inte räknat points under de mest hektiska flyttstöksveckorna men jag har ändå lyckats gå ner i vikt. Jag väger mig på måndagar och i måndags när jag vägde mig efter ett par veckors uppehåll visade vågen ett sammanlagt minus på 7,2 kg! Det känns som mina knän kommer att tacka mig på lördag när de på lördag ska bära mig 41 195 meter.

›› 92/100 #blogg100

Varför gör jag alltid så?

Som jag skrev om igår så bakade jag biskvier till jobbet igår, idag gjorde jag några fler. Varför? Ja, de är goda och jag vill att det ska räcka åt alla. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Det här med att de är goda betyder ju också att de är goda att äta här hemma. Jag har tagit fler än vad jag hade tänkt (fyra stycken blev det, till mitt försvar kan jag säga att de var lite misslyckade). Sen har det ju blivit lite choklad och daim över och hade jag varit perfekt hade jag ju slängt det. Men icke, det har stoppats i munnen.

Hade det bara varit det här hade det väl varit ok men nu är det ju mer. I helgen var jag i Uppsala och då blev det pizza när jag var ut med mina kursare. Sen när jag åkte hem blev det mat på Max. Ja hopp.

Och varför är detta ett problem? Ja men jag vill ju gå ner i vikt och har sedan början av april viktväktat och det har gått bra, riktigt bra till att börja med. Men sen började kroppen och hormonerna att krångla, vikten stod still någon vecka och gick upp ett par hekto en vecka. Det här gör inte under med min motivation, tanken som snurrar i huvudet är istället att det är ju inte någon idé att fortsätta eftersom det ändå inte fungerar.

Men det fungerar ju och jag vet att mina hormoner inte krånglar varje vecka. Trots detta faller jag in i samma gamla hjulspår som jag alltid gör när kroppen krånglar. Varför faller jag alltid i den fällan? Jag känner ju till den, jag borde således kunna undvika den? Så varför gör jag alltid så här? Varför?

En annan tanke jag har är att jag ändå kan fortsätta äta eftersom det ändå är ”kört”. Dumma mig, hallå – det ÄR inte kört. Och det vet jag ju!

Ja ja, bara att ta nya tag. För jag måste bli lättare, jag vill springa längre distanser och med den vikt jag har blir det för mycket påfrestning på mina knän och min dumma vänsterfot. Så ja, Maria, skärpning!

›› 76/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: