Vaken mitt i natten, inget ovanligt. Tankar som yr omkring, inte ovanligt det heller. Förra veckan var tung på flera sätt, dels min kropp som krånglade och dels ämnet i vi sysselsatte oss med i skolan (Gynekologisk/obstetrisk kirurgi då vi bland annat skulle titta på denna).

Om vi börjar med ämnet min kropp, eller rättare sagt hur den beter sig, så kan jag ju berätta att jag blir lagom road när jag räknar efter och upptäcker att jag har blödigt 54 dagar av 77. Inte alla i en följd, jag har haft några kortare perioder utan blod, men ändå – man blir rätt trött. Och då kan man fråga sig varför man inte ringer och får en tid för att fixa till detta elände, en mycket bra fråga, verkligen. Men jag orkar inte. Jag orkar inte just nu ta tag i det eländet för tyvärr så för det med sig en j*vla massa minnen och tankar som jag inte orkar att konfronteras med nu. Fast det är ju sant, det gör jag ju ändå. Fast i det tysta och i min ensamhet. Vet inte om jag orkar mer än så. För just nu gör det förbaskat ont allt det där.

Och så var det skolan som får mig att tänka på det där sakerna också, de där sakerna är alltså den ofrivilliga barnlösheten och allt det där som jag aldrig kommer att uppleva. Det var jobbigt under grundutbildningen och det är fortfarande jobbigt under specialistutbildningen, trots att många år har gått. Kommer det alltid göra ont?! Jag bara undrar. Det är över sex år sedan mitt och exmannens sista försök…

Och vad är det för skit man hittar på Facebook denna vecka?! MAMMAVECKA!!! Skriv i loggen när du blev mamma för första gången, kön och hur gammal du var. och Det är nationella dotterveckan, så om Du har vackra döttrar som Du älskar mer än Du kan beskriva! Kopiera och klistra in detta i Din status. Dina döttrar kommer att hålla Din hand en del av livet, men äga Ditt hjärta hela sin livstid. Det kanske är svårt att förstå, men för mig är det jobbigt att läsa sånt där. Men jag tror inte andra tänker så, alltså de som har barn. Jag tror inte de kan förstå hur man ständigt blir påmind om vad man inte har och vad man aldrig kommer att få. En annan sak, de där Bebiströjorna som fanns förr (finns?). Vi är inte blinda, vi ser att du är gravid, har jag lust att skrika ibland. Skulle också kunna tänka mig ha en sån men då skulle det stå IVF också….för bebis på annat sätt skulle jag ju aldrig få i min mage.

Nej då, jag är inte alls bitter. Eller jo. Ibland. Just nu. Om det är vad man vill kalla det.

Till sist, Wilda Mathilda har kommit med ett bra initiativ, en dag för oss ofrivilligt barnlösa på lördag den 28/5. Gå in till henne och läs mer om den.

Dag 19 har passerat av eländet och jag är så trött. Känns som jag snart sover dygnet runt och jag har inte ens ork till att titta på kurslitteraturen. Och jag har en del kvar att göra innan dagarna i skolan i slutet av veckan. Fick järntabletter av syrran igår så jag hoppas orken återkommer snart. Nu sova.

Syster fick fina blommor av mig och P i 44-års present.

Nej, jag väntar mig inga svar på den frågan för jag vet svaret. Och frågan kanske istället skulle vara ”hur mycket kan en människa av kvinnligt kön egentligen blöda?” Och från och med här kan känsliga karlar och andra som inte vill läsa om det elände som vi tjejer måste gå i genom (varje månad) sluta läsa på en gång, för det kommer inte bli vackert.

Jag är så trött på det här nu, på blödande alltså. Jag hade inte gnällt om jag hade varit som jag skulle, dvs blött lagom mycket regelbundet en gång i månaden men det gör jag ju inte. Långt därifrån. Jag hade inte heller gnällt, åtminstone inte lika mycket, om jag som förut blödde 14-21 dagar var tredje månad. Men inte heller det gör jag ju. Nu blöder jag betydligt oftare och jag orkar inte, jag orkar verkligen inte med det längre. Så då kan man fråga sig varför jag inte uppsökt vården för att få slut på det denna gång. Och det är verkligen en himla bra fråga som jag faktiskt själv ställt mig ett antal gånger de senaste dagarna. Om det finns ett rätt svar så är det nog mest för att jag inte orkar nu och då menar jag på det psykiska planet. För att gå till gyn är så oerhört förknippat med något annat som är jobbigt för tillfället, det vill säga den ofrivilliga barnlösheten. Anledningen till att jag blöder för mycket är ju också anledningen till att jag inte kan få barn, jag har ingen fungerande ägglossning. För det är ju inte så att jag är ovan precis att ligga i en sån där hemsk gynstol eftersom jag en gång i tiden gjorde det flera gånger i månaden. Sen är det mindre kul att göra det när man blöder floder men det säger alltid att de är vana. Fast det gör det ju inte roligare för mig ändå.

Och sen så lyssnar de inte på mig och vad jag vill, orkar helt enkelt inte ta den striden nu. Det är bara att vänta ut eländet, som vanligt. Fjortonde dagen nu och inte det minsta tecken till att det är på väg att ta slut, det kommer fortfarande störtfloder som får mig att rusa till toaletten i parti och minut för att jag tror jag har blödit i genom. Inte kul alls. Som sagt, det är inte lite som kommer, utan ofta stora ”härliga” levrade klumpar.

Jag blir så trött. Så trött.

Så, så var det med den saken, men det finns alltid en omtenta. Har varken huvud eller kropp med mig idag, humöret är inte på topp och har så inte varit på flera dagar men jag orkar inte gå in på det nu utan det får bli efter tentan någon gång. Men angående kroppen kan jag säga så här, kronisk hosta (man kan nog kalla den det eftersom jag har hostat i dryga sex år) och störtflod går inte ihop. Kan milt sagt säga att jag är jäkligt less på mina hormoner (som också har krånglat sen urminnes tider, läs över 15 år) just nu.

Och jag vet, det ser ut som f*n här nu men det orkar jag inte bry mig om.

Är lite trött på min kropp för tillfället. Inte bara det att jag säkert väger multum, vet inte hur mycket eftersom jag inte ställt mig på vågen på flera veckor, utan för att den tycker det är lämpligt att jag blir dunderförkyld samtidigt som eländet kom igång. Men tack så mycket, precis vad jag önskade. Eländet höll sig borta i 50 dagar så nu lär jag säkert blöda i upp emot en månad, ser såååå fram emot det. Ja ja, bara att härda ut.

Länge sedan jag skrev senast, blogglusten har varit låg. Har inte heller funnits så mycket att skriva om, eller i alla fall inte många saker som jag velat skriva om. Valet, jo visst, men det finns så många andra som skriver så mycket bättre om det. Om jag är nöjd med resultatet? Nej. Ingen vinst för någon…om nu inte de sista oräknade rösterna gör att rätt sida får majoritet. Men även om det blir så är det ändå en stor förlust för Sverige att Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen.

Ser på Agenda Special, repris från igår, just nu. Dags att byta till något muntrare tror jag.

Är sjuk. Lite feber och en förkylningskänsla i kroppen som känns tung och seg. Skulle ha jobbat mina första nätter på nya jobbet nu i början av veckan men det blev inte så. Funderade länge på om jag skulle orka, vill inte vara sjuk och gå miste om lön. Till sist fattade jag beslutet att stanna hemma och tur är nog det, skulle inte ha orkat. Har alltid skuldkänslor när jag stannar hemma, trots att jag inte borde. Sen funderar jag alltid på om jag är tillräckligt sjuk för att vara hemma, för tänk om jag blir mer sjuk och då redan har varit hemma, då kan jag ju inte vara hemma igen?! Tycker inte om att ställa till problem och det är ju det jag gör när jag blir hemma från jobbet, speciellt då jag ska jobba natt.

Annars då? Jo tack, rätt bra. Är hemma hos sötnosen och han tycker det är superskoj att tvinga i mig (i hans tycke) nyttiga saker. Roligare att vara sjuk här än hemma alldeles ensam, hoppas bara att jag inte smittar ner honom. Och att han inte tröttnar på sin sjuka och gnälliga flickvän, har faktiskt försökt att behärska mig från mitt vanliga sjukgnäll (blir värre än förkylda killar).

Så ser livet ut för tillfället alltså, sjuk och gnällig. Och så är eländet här, dag 10 idag men det orkar jag inte skriva om just nu…

Gratulerade precis min systerson på 21-årsdagen och kom då på att exmannens födelsedag var igår. Tiden går, jag var 21 när jag träffade honom och nu fyller jag snart 35. Jag var ung då, ung och dum. Eller dum kanske jag inte var, jag kunde ju inte veta hur det skulle sluta. Jag hoppas att jag en dag kan se tillbaka på de bra sakerna i vårt förhållande, för det fanns ju sådana också, men trots att det har gått över 5 år sen vi separerade så minns jag bara de tunga åren. Alla tårar, all sorg.

Eländet är på väg eftersom jag precis avslutat min 10-dagars kur med Primolut-Nor, kanske därför jag idag har funderat lite mer på vad jag ska göra med allt det där. Har inga fler uttag på receptet så jag måste till doktor nästa gång det krånglar, något som jag verkligen inte ser fram emot och jag hoppas så att det dröjer till långt in på hösten. Vill ha mer tid på mig att fatta beslutet, fortsätta med Primolut-Nor som jag mår peck av eller återgå till p-piller som gör att jag inte går ner i vikt? Jag är rädd för att p-piller ständigt ska påminna mig om att det egentligen är helt onödigt att jag äter dem, jag kan ju inte bli med barn ändå. Sådana tankar har funnits förr. Samtidigt så finns det ett litet hopp att jag faktiskt ska ägglossa en gång den dag jag slutar med dem, precis som jag gjorde förra gången. Och tänk om jag/vi åter igen prickar just rätt dag och tänk om jag skulle lyckas bli gravid spontant ännu en gång.

Och sen kommer rädslan, tänk om det slutar på precis samma sätt som förra gången?

Jäkla skitkropp, vad jag blir less på dig! Varför, varför kan du inte fungera som du ska? Varför ska du vara en sån stor bidragande faktor till all sorg och tårar?

Ignorera, ignorera, ignorera. Tänk på alla roliga saker som händer i ditt liv nu, ta dagen som den kommer. Jag vill sväva på mitt rosa moln och bara tänka på bra saker och hur bra jag mår för tillfället. Mår bra och kommer må ännu bättre när eländet är över, hoppas att det inte blir så många dagar. Ska ignorera det lilla mörka moln som alltid finns där och försöker få mig dyster igen, bara mitt rosa moln duger, så är det bara.

Sur och vresig finns det risk för att jag är i natt, och jag vet precis varför. Eländet är på väg och jag har de senaste dagarna gått med en irriterande mensvärk, så som det alltid är efter en kur med PrimalutNor. Hatar detta! Men men, det är snart över, bara att härda ut.

Dags för lite Ipren och sen duschen…

…går inte bra ihop. Vet inte hur många gånger jag fick springa upp på toa i natt, eländet bara forsade ur mig. Och detta trots att jag tagit Cyklokapron. Lite lustigt, först tar jag medicin för att eländet ska komma igång och sen tar jag en annan medicin för att inte blöda så mycket. Ja ja, de vet väl vad de gör de där doktorerna som tycker att jag ska ha det så här.

Dagshoroskop – måndag 23 november

Romantiska toner hörs i bakgrunden. Det är möjligt att ett erotiskt äventyr känns frestande, eller så behöver du bara komma ifrån ett tag.

Ja du, tycker inte att ett erotiskt äventyr känns lockande just nu med tanke på att jag blöder och har gjort det i flera veckor. Och några romantiska toner hörs då inte i mitt liv för tillfället.