Tagg: eländet

Idag

Idag står min soffa i mitt vardagsrum! Ringde till Mio i morse och fick då veta att min soffa kunde köras ut mellan 17-22, men redan en stund efter klockan tre ringde de och undrade om jag ver hemma. Vid halv fem kom det och därefter så snickrade jag ihop min fina soffa – är så nöjd!

Innan soffan kom så hade jag varit in till stan och träffat en ny doktor, något som faktiskt gick bättre än vad jag hade trott att det skulle göra. Så nu är plastbiten borta och jag har fått Primolut-Nor utskrivet att äta 10 dagar per månad. Han tyckte inte p-piller var någon bra idé på grund av min familjs hälsohistorik och lika glad är jag för det. Har ju hela tiden velat ha Primolut-Nor trots att jag inte mår så bra av dem heller, men jag bättre än vad jag mår av p-piller. Skönt också att han passade på att dra ut plastbiten när han ändå skulle in och rota. Ett VUL gjordes också, visade på en 4 cm stor cysta – som vanligt alltså.

Och sovmorgon, vad skulle det vara bra för? Kunde ju ändå inte somna. Nåväl, nu ska jag mysa lite i min soffa! 🙂

Nr 79 av #blogg100.

I morgon

I morgon hoppas jag att min soffa kommer stå i mitt vardagsrum. Mio hade ringt idag när jag jobbade, så jag hoppas att när jag ringer dem i morgon säger att de kan köra hem den till mig på en gång. Eller nja, kanske inte på en gång men i alla fall senare under dagen.

I morgon ska jag till gyn, ett läkarbesök som jag verkligen inte ser fram emot. Jag hoppas det är en doktor som lyssnar på vad jag säger, som förstår hur jobbigt eländet med allt blod är- Jag har mer eller mindre bestämt mig för att äta p-piller igen, trots att jag egentligen inte vill. Får väga fördelar mot nackdelar, den största fördelen skulle vara att jag får en normal menscykel och inte blöder okontrollerat.

I morgon är jag ledig, något jag verkligen inte ser fram emot. Som tur var så hinns det med en sovmorgon innan det är dags att läkarbesöket.

Nr 78 av #blogg100.

Om jag var…

…en journal, var skulle jag gömma mig då? Ska till doktorn på torsdag och tänkte då att jag kunde ta med min journal från Uppsala med mig men jag kan verkligen inte hitta den. Inte för att det spelar någon roll, vill den nya doktorn läsa dem så kan han skicka efter den. Och annars då? Jo, jag börjar bli lite nervös, ser inte alls fram emot det. Rädd att jag återigen ska träffa en doktor som inte lyssnar.

Ja, ja, det visar sig.

Nr 77 av #blogg100.

Till dig

Till dig, en underbar låt av Sarah Dawn Finer om längtan. Längtan efter barn. Så vacker text… Den får mina tårar att rinna, den påminner mig om sorgen över det som aldrig blev.

tilldig

Men för mig har åren sprungit bort, för mig är det för sent. För mig var det en dröm som aldrig blev sann.

Och med de orden kan jag berätta att jag beställt tid till gyn, tänk vad bra att man kan göra saker online nu för tiden. Så nästa torsdag hoppas jag att jag får träffa en läkare som faktiskt lyssnar på hur det är att leva med mitt elände. Men nu sängen.

Jag orkar inte ha det så här!

Jag pratar om eländet, jag orkar verkligen inte ha det så här längre! Idag är dag 20 och då tycker min kropp att det kanske är dags att börja blöda lite mer. Jag. Orkar. Inte. Mer.

Har de senaste dagarna bestämt mig för att nu ska den eländiga plastbiten i min livmoder ut, den fungerar ändå inte som jag vill. När jag fick den så sa de att jag visserligen inte skulle sluta blöda helt, men att jag ska blöda cirka tre av fyra veckor per månad – det orkar jag inte.

De senaste veckorna jag har jag börjat fundera på att börja med p-piller igen trots att jag egentligen inte vill. Jag mår inte bra av att äta p-piller, att behöva ta den där tabletten varje dag får mig att må psykiskt dåligt. Varför? Jag har svårt att släppa tanken på att jag inte har något egentligt behov att ta dem. Det vill säga, jag kan inte bli gravid ändå så varför ska jag ta dem, de påminner mig dagligen om att jag är ofrivilligt barnlös. Kanske låter det dumt men det är så det är. Och sen är det hoppet, det där dumma hoppet som säger mig att förra gången jag slutade med p-piller faktiskt ägglossade en gång. Jag ägglossade en gång och jag blev gravid, spontant, en graviditet som slutade i missfall. Äter jag p-piller igen så kommer det där dumma hoppet finnas inom mig, det där hoppet som säger att har det hänt en gång så varför skulle det inte kunna hända igen. Om det blir så att jag en dag befinner mig i den situationen att jag tillsammans med någon annan är beredd att ge det ett försök. Om jag slutar med p-piller igen, och i n t e blir gravid. Hur kommer jag ta det? Kommer jag att orka det?

Och allt detta trots att jag redan har gett upp hoppet och accepterat att det är så här det är, så finns den där gnuttan hopp där och jag är så rädd att det hoppet är det som krossar mig för alltid. Hoppet som blir ännu ett misslyckande, hoppet som ännu en gång visar att jag är dum att tro att det ska hända mig. Hoppet som bryter ner mig så pass att jag inte kan återkomma till den person, eller åtminstone en del av den person, som jag var innan den ofrivilliga barnlösheten satte sina klor i mig.

Nedan, eländet år för år, bilderna är klickbara… (o=spotting, x-xxx= liten blödning, mellan, störtblödning)

2011
2012-slut
2013

P-piller är den enda behandling mot mina blödningsbesvär som åtminstone Kvinnokliniken på Akademiska var beredda att erbjuda mig, förutom den hormonspiral som jag nu har. Ett ytterligare alternativ är att äta Primolut-Nor i 10 dagar när blödningarna börjar (eller en gång per månad som gjorde ett tag), men de ville inte skriva ut det till mig eftersom det skulle öka den risk för cancer som jag redan har pga mina hormonbesvär. Jag mår hemskt dåligt av att äta Primolut-Nor, eller jag blir en häxa med hemska humörsvängningar, men det fungerar. P-piller har också fungerat, jag får en normal cykel och blöder som ”man ska” cirka 4-6 dagar per månad. Nu, med hormonspriralen, vet jag aldrig hur mycket eller hur länge jag blöder. Det kan kommer när som helst, att jag bara varit blödningsfri en vecka efter en blödningsperiod på 20 dagar spelar ingen roll – jag kan börja blöda igen och oftast blir det lika många dagar till. Nu när jag lämnat Uppsala hoppas jag att jag har turen att hitta en doktor som faktiskt lyssnar på mig.

För jag orkar inte ha det så här!

Nr 67 av #blogg100.

%d bloggare gillar detta: