Jag orkar inte ha det så här!

Jag pratar om eländet, jag orkar verkligen inte ha det så här längre! Idag är dag 20 och då tycker min kropp att det kanske är dags att börja blöda lite mer. Jag. Orkar. Inte. Mer.

Har de senaste dagarna bestämt mig för att nu ska den eländiga plastbiten i min livmoder ut, den fungerar ändå inte som jag vill. När jag fick den så sa de att jag visserligen inte skulle sluta blöda helt, men att jag ska blöda cirka tre av fyra veckor per månad – det orkar jag inte.

De senaste veckorna jag har jag börjat fundera på att börja med p-piller igen trots att jag egentligen inte vill. Jag mår inte bra av att äta p-piller, att behöva ta den där tabletten varje dag får mig att må psykiskt dåligt. Varför? Jag har svårt att släppa tanken på att jag inte har något egentligt behov att ta dem. Det vill säga, jag kan inte bli gravid ändå så varför ska jag ta dem, de påminner mig dagligen om att jag är ofrivilligt barnlös. Kanske låter det dumt men det är så det är. Och sen är det hoppet, det där dumma hoppet som säger mig att förra gången jag slutade med p-piller faktiskt ägglossade en gång. Jag ägglossade en gång och jag blev gravid, spontant, en graviditet som slutade i missfall. Äter jag p-piller igen så kommer det där dumma hoppet finnas inom mig, det där hoppet som säger att har det hänt en gång så varför skulle det inte kunna hända igen. Om det blir så att jag en dag befinner mig i den situationen att jag tillsammans med någon annan är beredd att ge det ett försök. Om jag slutar med p-piller igen, och i n t e blir gravid. Hur kommer jag ta det? Kommer jag att orka det?

Och allt detta trots att jag redan har gett upp hoppet och accepterat att det är så här det är, så finns den där gnuttan hopp där och jag är så rädd att det hoppet är det som krossar mig för alltid. Hoppet som blir ännu ett misslyckande, hoppet som ännu en gång visar att jag är dum att tro att det ska hända mig. Hoppet som bryter ner mig så pass att jag inte kan återkomma till den person, eller åtminstone en del av den person, som jag var innan den ofrivilliga barnlösheten satte sina klor i mig.

Nedan, eländet år för år, bilderna är klickbara… (o=spotting, x-xxx= liten blödning, mellan, störtblödning)

2011
2012-slut
2013

P-piller är den enda behandling mot mina blödningsbesvär som åtminstone Kvinnokliniken på Akademiska var beredda att erbjuda mig, förutom den hormonspiral som jag nu har. Ett ytterligare alternativ är att äta Primolut-Nor i 10 dagar när blödningarna börjar (eller en gång per månad som gjorde ett tag), men de ville inte skriva ut det till mig eftersom det skulle öka den risk för cancer som jag redan har pga mina hormonbesvär. Jag mår hemskt dåligt av att äta Primolut-Nor, eller jag blir en häxa med hemska humörsvängningar, men det fungerar. P-piller har också fungerat, jag får en normal cykel och blöder som ”man ska” cirka 4-6 dagar per månad. Nu, med hormonspriralen, vet jag aldrig hur mycket eller hur länge jag blöder. Det kan kommer när som helst, att jag bara varit blödningsfri en vecka efter en blödningsperiod på 20 dagar spelar ingen roll – jag kan börja blöda igen och oftast blir det lika många dagar till. Nu när jag lämnat Uppsala hoppas jag att jag har turen att hitta en doktor som faktiskt lyssnar på mig.

För jag orkar inte ha det så här!

Nr 67 av #blogg100.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: