Tagg: spiral

Idag

Idag står min soffa i mitt vardagsrum! Ringde till Mio i morse och fick då veta att min soffa kunde köras ut mellan 17-22, men redan en stund efter klockan tre ringde de och undrade om jag ver hemma. Vid halv fem kom det och därefter så snickrade jag ihop min fina soffa – är så nöjd!

Innan soffan kom så hade jag varit in till stan och träffat en ny doktor, något som faktiskt gick bättre än vad jag hade trott att det skulle göra. Så nu är plastbiten borta och jag har fått Primolut-Nor utskrivet att äta 10 dagar per månad. Han tyckte inte p-piller var någon bra idé på grund av min familjs hälsohistorik och lika glad är jag för det. Har ju hela tiden velat ha Primolut-Nor trots att jag inte mår så bra av dem heller, men jag bättre än vad jag mår av p-piller. Skönt också att han passade på att dra ut plastbiten när han ändå skulle in och rota. Ett VUL gjordes också, visade på en 4 cm stor cysta – som vanligt alltså.

Och sovmorgon, vad skulle det vara bra för? Kunde ju ändå inte somna. Nåväl, nu ska jag mysa lite i min soffa! 🙂

Nr 79 av #blogg100.

Jag orkar inte ha det så här!

Jag pratar om eländet, jag orkar verkligen inte ha det så här längre! Idag är dag 20 och då tycker min kropp att det kanske är dags att börja blöda lite mer. Jag. Orkar. Inte. Mer.

Har de senaste dagarna bestämt mig för att nu ska den eländiga plastbiten i min livmoder ut, den fungerar ändå inte som jag vill. När jag fick den så sa de att jag visserligen inte skulle sluta blöda helt, men att jag ska blöda cirka tre av fyra veckor per månad – det orkar jag inte.

De senaste veckorna jag har jag börjat fundera på att börja med p-piller igen trots att jag egentligen inte vill. Jag mår inte bra av att äta p-piller, att behöva ta den där tabletten varje dag får mig att må psykiskt dåligt. Varför? Jag har svårt att släppa tanken på att jag inte har något egentligt behov att ta dem. Det vill säga, jag kan inte bli gravid ändå så varför ska jag ta dem, de påminner mig dagligen om att jag är ofrivilligt barnlös. Kanske låter det dumt men det är så det är. Och sen är det hoppet, det där dumma hoppet som säger mig att förra gången jag slutade med p-piller faktiskt ägglossade en gång. Jag ägglossade en gång och jag blev gravid, spontant, en graviditet som slutade i missfall. Äter jag p-piller igen så kommer det där dumma hoppet finnas inom mig, det där hoppet som säger att har det hänt en gång så varför skulle det inte kunna hända igen. Om det blir så att jag en dag befinner mig i den situationen att jag tillsammans med någon annan är beredd att ge det ett försök. Om jag slutar med p-piller igen, och i n t e blir gravid. Hur kommer jag ta det? Kommer jag att orka det?

Och allt detta trots att jag redan har gett upp hoppet och accepterat att det är så här det är, så finns den där gnuttan hopp där och jag är så rädd att det hoppet är det som krossar mig för alltid. Hoppet som blir ännu ett misslyckande, hoppet som ännu en gång visar att jag är dum att tro att det ska hända mig. Hoppet som bryter ner mig så pass att jag inte kan återkomma till den person, eller åtminstone en del av den person, som jag var innan den ofrivilliga barnlösheten satte sina klor i mig.

Nedan, eländet år för år, bilderna är klickbara… (o=spotting, x-xxx= liten blödning, mellan, störtblödning)

2011
2012-slut
2013

P-piller är den enda behandling mot mina blödningsbesvär som åtminstone Kvinnokliniken på Akademiska var beredda att erbjuda mig, förutom den hormonspiral som jag nu har. Ett ytterligare alternativ är att äta Primolut-Nor i 10 dagar när blödningarna börjar (eller en gång per månad som gjorde ett tag), men de ville inte skriva ut det till mig eftersom det skulle öka den risk för cancer som jag redan har pga mina hormonbesvär. Jag mår hemskt dåligt av att äta Primolut-Nor, eller jag blir en häxa med hemska humörsvängningar, men det fungerar. P-piller har också fungerat, jag får en normal cykel och blöder som ”man ska” cirka 4-6 dagar per månad. Nu, med hormonspriralen, vet jag aldrig hur mycket eller hur länge jag blöder. Det kan kommer när som helst, att jag bara varit blödningsfri en vecka efter en blödningsperiod på 20 dagar spelar ingen roll – jag kan börja blöda igen och oftast blir det lika många dagar till. Nu när jag lämnat Uppsala hoppas jag att jag har turen att hitta en doktor som faktiskt lyssnar på mig.

För jag orkar inte ha det så här!

Nr 67 av #blogg100.

Allt annat än det jag borde

Obligatorisk seminarium nummer 2 pågår just nu, började i morse vid 08 och håller på till i morgon kl 18. Och jag har inte gjort ett enda inlägg, dels för att det är så himla tråkigt så att jag har svårt att motivera mig till det och dels för att jag faktiskt inte vet vad jag ska skriva. Ingen aning what so ever, och det känns ju bra. Eller inte.

Jag har istället roat mig med att sova länge för att sedan gå upp och surfa hejdlöst på helt ointressanta saker och dessutom spela lite HotShot på Facebook. Till sist lyckades jag ta mig in i duschen där jag sedan förfasade mig över den stora mängd hår jag tappar, kommer snart inte ha något kvar. Och det är så klart de förbannade hormonerna som gör det, de där förbannade hormonerna som frisläpps varje timme från en liten j*kla plastbit jag har i mig.

Nu när jag ändå är inne på den lilla plastbiten så kan jag ju lika gärna ge en lite uppdatering över vad som har hänt på den fronten, eländet alltså. Senaste gången jag skrev något om det var på dag 111 och det hann ticka upp till dag 144 innan jag slutade blöda. Slog mitt gamla rekord på 68 med alldeles för mycket, men när man har en djup ovilja i sig att gå till gyn eftersom man var där alldeles för många gånger under de tunga åren så tar det tid innan man väl tar upp telefonen och ringer och bokar en tid. Kommer inte ihåg vilken dag jag var på när jag till insåg att minipiller inte skulle få mig att sluta blöda, i alla fall ringde jag och tänkte få dem att försöka skriva ut ett recept på Primolut-Nor som jag ätit många gånger förut och som alltid får mig att sluta blöda. Men riktigt så lätt var det ju inte eftersom den doktor jag besökt senast hade slutat, trött jag blir på hattifnattdoktorer både privat och på jobbet. Så jag var tvungen att komma in på ett återbesök för att ”diskutera min behandling”.

Och vilken diskussion det visade sig bli, ”antingen så äter du p-piller, vilket du säger att du inte mår bra av och därför inte kan rekommendera. Eller så får du en hormonspiral. Några andra behandlingsalternativ har vi inte.” Jaha, det var bara att välja mellan pest eller kolera. P-piller vill jag verkligen inte äta igen eftersom det verkligen får mig att må dåligt, humöret blir uselt och jobbiga känslor om barnlösheten är ständigt närvarande. Hormonspiral testade jag en gång 2009 då jag blödde ut den inom två månader och en sådan ville jag heller inte ha igen. Men så blev det, efter en 10-dagars kur Primolut-Nor under vilken jag blödde hela tiden, något som jag inte brukar göra, så kom det några dagar då jag blödde rejält och hade mensvärken från helvetet. Sen var det dags att stoppa in plastbiten, något som gick smidigare än förra gången. Så nu sitter den där, känner av lite värk ibland vilket får mig att fundera på om den är på väg ut genom livmorderväggen (som den gjort hos min syster en gång). Humöret har hållit sig stabilt eftersom hormonerna inte kommer lika mycket ut i blodbanan när det administreras lokalt.

Men jag vill inte ha den där, jag vill verkligen inte. Så är det bara. Jag. Vill. Inte. Men sitter där gör den och nu kan jag bara hoppas att den inte far ut av sig själv denna gång utan den stannar tills den dag då jag bestämmer mig för att den ska ut.

Blev långt det där. Och jag som skulle plugga. Hoppsan. Kanske bäst att ge sig på frågorna. Ska bara…

[Edit] Nu när jag tänker efter, och tittar efter, så har jag ju faktiskt skrivit om den eländiga plastbiten och gynbesöket.

Samma visa som vanligt

Åter igen har jag suttit gråtandes på Gynmottagningen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Som vanligt en stor mängd tårar. För som vanligt så lyssnar det inte på mig. Vad spelar det för roll att jag vet att jag inte äter p-piller för den preventiva effekten utan för att få stopp på mina blödningar, jag vet det men vill ändå inte äta dem. För mig är det en ständig påminnelse om att jag inte kan få barn, jag vet att jag inte ska tänka så och de kan de säga åt mig hur många gånger som helst, jag tänker/känner så ändå. För att inte nämna hur mitt humör blir av hormonerna, så har det alltid varit.

Hur som helst, dagens doktor gick med på att jag ska äta PrimolutNor i tio dagar. Ser verkligen fram emot att bli hormonhäxa igen, fördelen är att jag inte blöder under de dagar jag äter dem. Åh så jag längtar efter det så här den 107:e dagen med blödningar. Sen kommer jag givetvis blöda och då vill doktorn att jag ska stoppa in en jäkla hormonspiral igen. En likadan som den jag blödde ut efter en månad 2009. Jag vill inte, sa jag och får till svar att det är antingen det eller p-piller eftersom någon annan behandlingsplan har vi inte för dig. Jag vill inte, jag vill inte ha någon jäkla spiral som är ett helvete att sätta in (gjorde förbaskat ont förra gången) och som jag kanske blöder ut igen bara några veckor senare. Men, som doktorn säger, hormonerna administreras lokalt och går inte lika mycket ut i blodet som med perorala läkemedel… Men jag vill ändå inte.

Och jag känner bara att jag inte orkar längre. Jag orkar inte.

%d bloggare gillar detta: