Tagg: p-piller

Jag orkar inte ha det så här!

Jag pratar om eländet, jag orkar verkligen inte ha det så här längre! Idag är dag 20 och då tycker min kropp att det kanske är dags att börja blöda lite mer. Jag. Orkar. Inte. Mer.

Har de senaste dagarna bestämt mig för att nu ska den eländiga plastbiten i min livmoder ut, den fungerar ändå inte som jag vill. När jag fick den så sa de att jag visserligen inte skulle sluta blöda helt, men att jag ska blöda cirka tre av fyra veckor per månad – det orkar jag inte.

De senaste veckorna jag har jag börjat fundera på att börja med p-piller igen trots att jag egentligen inte vill. Jag mår inte bra av att äta p-piller, att behöva ta den där tabletten varje dag får mig att må psykiskt dåligt. Varför? Jag har svårt att släppa tanken på att jag inte har något egentligt behov att ta dem. Det vill säga, jag kan inte bli gravid ändå så varför ska jag ta dem, de påminner mig dagligen om att jag är ofrivilligt barnlös. Kanske låter det dumt men det är så det är. Och sen är det hoppet, det där dumma hoppet som säger mig att förra gången jag slutade med p-piller faktiskt ägglossade en gång. Jag ägglossade en gång och jag blev gravid, spontant, en graviditet som slutade i missfall. Äter jag p-piller igen så kommer det där dumma hoppet finnas inom mig, det där hoppet som säger att har det hänt en gång så varför skulle det inte kunna hända igen. Om det blir så att jag en dag befinner mig i den situationen att jag tillsammans med någon annan är beredd att ge det ett försök. Om jag slutar med p-piller igen, och i n t e blir gravid. Hur kommer jag ta det? Kommer jag att orka det?

Och allt detta trots att jag redan har gett upp hoppet och accepterat att det är så här det är, så finns den där gnuttan hopp där och jag är så rädd att det hoppet är det som krossar mig för alltid. Hoppet som blir ännu ett misslyckande, hoppet som ännu en gång visar att jag är dum att tro att det ska hända mig. Hoppet som bryter ner mig så pass att jag inte kan återkomma till den person, eller åtminstone en del av den person, som jag var innan den ofrivilliga barnlösheten satte sina klor i mig.

Nedan, eländet år för år, bilderna är klickbara… (o=spotting, x-xxx= liten blödning, mellan, störtblödning)

2011
2012-slut
2013

P-piller är den enda behandling mot mina blödningsbesvär som åtminstone Kvinnokliniken på Akademiska var beredda att erbjuda mig, förutom den hormonspiral som jag nu har. Ett ytterligare alternativ är att äta Primolut-Nor i 10 dagar när blödningarna börjar (eller en gång per månad som gjorde ett tag), men de ville inte skriva ut det till mig eftersom det skulle öka den risk för cancer som jag redan har pga mina hormonbesvär. Jag mår hemskt dåligt av att äta Primolut-Nor, eller jag blir en häxa med hemska humörsvängningar, men det fungerar. P-piller har också fungerat, jag får en normal cykel och blöder som ”man ska” cirka 4-6 dagar per månad. Nu, med hormonspriralen, vet jag aldrig hur mycket eller hur länge jag blöder. Det kan kommer när som helst, att jag bara varit blödningsfri en vecka efter en blödningsperiod på 20 dagar spelar ingen roll – jag kan börja blöda igen och oftast blir det lika många dagar till. Nu när jag lämnat Uppsala hoppas jag att jag har turen att hitta en doktor som faktiskt lyssnar på mig.

För jag orkar inte ha det så här!

Nr 67 av #blogg100.

Dag 25, eller låt mig ta en sked och karva ut den

Klicka för att se eländet.

Dag 25 och inget tecken på att det ska avta, snarare så ökar det och jag förstår verkligen inte hur det fortfarande kan göra det. Eller hur det kan göra det igen. Blir så trött. Här om natten hade jag lite tid över och roade mig att föra över mina uppgifter från Pink Pad Protill ett excelark, och så muntert det blev då. Mitt år ser ju helt gräsligt ut, jäkla elände. Att nämna är att jag inte direkt började blöda 1:a januari utan det började redan den 28/12, och att jag som sagt ännu inte slutat – dag 25 idag. Teckenförklaring: o = spotting, x-xxx = från lite till mycket (läs störtblödning).

När man ser det där, finns det då någon tvekan om att jag vill karva ut både livmoder och äggstockar (de är ju ändå obrukbara)? Doktorerna vill att jag ska äta hormoner, helst de med preventiv effekt eftersom de av någon anledning är skonsammare mot kroppen, och det är säkert det som jag kommer få recept för på onsdag när jag ska till doktorn. Men jag undrar om man inte ska propsa på utkarvningen i alla fall.

Så varför är jag då så emot p-piller? Bra fråga. Jag tycker det är jobbigt att ha något som jag måste ta varje dag och som ständigt påminner mig om att jag faktiskt inte kan få barn och att jag alltså egentligen inte skulle behöva äta. Sen finns det en anledning till, en som är jobbigare och som bidrar lite till förhoppningar som jag vet inte kommer infrias. Förra gången jag åt p-piller och slutade med dem så ägglossade jag spontant en gång och blev gravid. Gravid och fick missfall (missed abortion). Så självklart så finns ju då förhoppningen om att jag äter p-piller och slutar med dem så kan jag bli gravid igen. Men det kommer ju inte att ske. Jag har haft ett mirakel och det kommer inte hända igen.

Så alltså, bättre att karva ut eländet.

Skithormoner

Ibland har jag god lust att ta och karva ut livmoder och äggstockar själv. Vad ska jag med dem till egentligen?! Jag bara blöder och blöder och blöder och blöder… Nu är det 59 av 89 dagar, tröstlöst. Och så en kompis på det som hela tiden tjatar, ”har ni pratat om det”. Suck.

Men i alla fall. Idag ringde jag och bokade tid, får vänta evigheter eftersom barnmorskan jag pratade med tyckte jag skulle träffa en gynekolog och inte en ”vanlig” doktor. Och så de vanliga orden, ”du får nog vara beredd på att äta p-piller”, fast det står flera gånger i min journal att jag inte vill. Ja, ja…

Och sen tog jag en bit kaka till.

%d bloggare gillar detta: