Etikett: eländet

Den där svackan

Förra veckan skrev jag att jag hamnat i en svacka när det kom till matlagning. Jag hade hoppats att den skulle ha gett med sig till denna vecka men så har inte varit fallet, den har snarare fördjupats. Eländet började ju igår och jag hade på känn redan förra veckan att det var på gång, bland annat för att jag brukar få en öm lymfkörtel och tappa lite mer hår än vad jag vanligtvis gör. En annan tydlig sak var att vikten gick upp, trots att jag åt bra och rörde på mig som jag skulle. Just det här med vikten har jag varit med om förr och är det något som är motivationssänkande är det det just att det man gör inte ger något resultat.

Matlagningen denna vecka har helt klart blivit lidande, igår blev det knäckemackor till middag och en köpesallad från Pressbyrån fick bli lunch ikväll. Inte bra och inte gott. Idag har jag varit och fikat hos en vän på kvällen och väl hemma fastnade jag framför teven och datorn men jag måste verkligen fixa så jag får matlådor. Och jag måste göra det nu. Tröttheten har mig i sitt grepp, är ständigt trött visserligen, men jag får inte den hindra mig. Jag får inte låta denna svacka hindra mig, jag måste upp igen. Jag måste fortsätta, jag har ju bestämt mig att denna gång ska vara den gång som jag faktiskt lyckats. Dessutom har jag ”lovat” pappa.

När det kommer till min träning, eller min löpning vilket är den enda träning jag utför, så är även den på nedåtgående. Denna vecka är första veckan sedan jag startade som jag inte lyssnat på min iPhone när den har sagt att det är dags att springa. Varför? Delvis svackan, delvis att jag från och till känt mig en smula förkyld, och slutligen delvis för att jag har ont i mitt vänster knä när jag går i trappor. Av de tre orsakerna är det bara den sistnämnda som egentligen är ett giltigt skäl, för den smula som jag har känt mig förkyld har verkligen varit liten.

Men iväg med mig nu, dags att ordna de där matlådorna så att jag sen kan krypa ner i min underbara säng.

Nr 49 av #blogg100.

Barnlösheten och det ständiga eländet

Eländet är här. Igen. Jag blöder alltså. Igen. Är så trött på detta, barnlösheten hade varit lättare att utstå om jag inte ständigt blev påmind om min oförmåga att få barn. För det är ju det blodet är, en ständig påminnelse att jag inte har ägglossat. Att min kropp inte får någon signal om att det blev inte någon graviditet denna gång heller. Slemhinnan som bara väntar efter den signalen blir för gammal, och blöder. Blöder. Och blöder. Och jag vet inte hur länge jag orkar med detta längre. Sen kommer tankar om att jag inte borde klaga, att jag inte blöder lika mycket som jag gjorde för något år sedan. Men blöder gör jag, mer än andra. Och jag är så trött på eländet.

De dagar då jag inte blöder så läggar jag mina funderingar och planer på hysterektomi på hyllan. Tänker att det kanske blir bättre när jag gått ner i vikt. Fastän jag vet att det inte är så. Jag har vägt mindre, nära min målvikt, och problemen fanns ändå där. De veckor jag blöder tänker jag att jag snart ska försöka få en doktor att gå med på jag ska få göra en hysterektomi. De gynekologer jag träffat i Uppsala har nämligen inte gått med på det. Anledningen? Jag är i fertil ålder.

Jag är i fertil ålder, jag ska fortfarande kunna få barn. Att jag inte har någon ägglossning? Att jag inte kan få barn? Att det med stor sannolikhet krävs ägg- eller embryodonation för att jag ens ska kunna bli gravid, verkar de ha glömt bort. Jag är i fertil ålder och därför får jag inte ta bort min livmoder.

Skrivit en del på Twitter om ämnet ikväll, de orden följer nedan…

  1. Tänker inte titta på Familjen Annorlunda iaf, av ngn anledning blir jag så ledsen av det programmet.
  2. Vad kan det bero på? Jo just ja, de har fått barn bara ngn visat kalsonger för dem, jag får inte ens barn med provrörsbefruktning.
  3. Och ja, kanske drar jag alla där över en kam nu, ngn av dem kanske hade problem…men det märks inte på antalet barn de har iaf.
  4. Och ja, ibland är jag bitter över min ofrivilliga barnlöshet. Men med tanke på hur ”bra” jag hanterar det annars så får det vara så.
  5. Ibland är jag bitter, ibland är jag ledsen, ibland gör det ont. Men oftast inte. Som jag brukar säga om andra saker, ”man vänjer sig”. 🙁
  6. När folk säger till mig att jag borde vara glad att jag och exmaken aldrig fick barn för vi skilde ju oss ändå sen.
  7. De personerna har aldrig funderat på om de var just de 5 åren vi försökte bli gravida som gjorde att vi inte är tillsammans längre.
  8. Annan kommentar som jag fått ang min barnlöshet: tur att du inte har barn, för annars hade du ju inte kunnat plugga så mkt som du gjort.
  9. För det finns ju inga med barn som pluggat lika mycket? Eller finns det. Så klart det gör, ensamstående till och med som läst lika mkt.
  10. Och hur många gånger har jag fått kommentaren: ”men du, med nästa man du träffar kommer det att fungera, jag lovar.”
  11. Jag har ingen ägglossning, det ändrar sig inte om jag träffar någon ny eller inte.
  12. Men nu är jag för gammal, det blir aldrig några barn. Det blir aldrig några barnbarn.
  13. Det är en pågående livskris, en som inte går över eller försvinner. Den bara ändrar karaktär. Men försvinner. Aldrig.
  14. Jag hatar min ofrivilliga barnlöshet, men man lär sig att leva med den. Man lär sig att inte ta åt sig, att bli glad åt andras barn.
  15. Man lär sig låsa in sin sorg. Stoppa undan den. För andra kan inte hantera den. De vill inte veta av den, de förstår inte.
  16. Så jag låser in den. Släpper ut den för luftning ibland. Man måste det för att inte gå under. Och då gör det ont, man fulgråter.
  17. Man överlever. Fastän man ibland tror att man inte ska göra det.
  18. Så varför alla dessa tankar om barnlösheten ikväll? Blodet, ständigt detta blod. Och jag orkar inte, jag orkar inte blöda mer.

Nr 48 av #blogg100.

Dålig dag

20130206-222502.jpg Jag blir så trött på min kropp som återigen tycker det är dags att blöda! Jag orkar inte, jag är så trött på det här och humöret sjönk rejält när jag förstod att det var dags igen. …samtidigt så kanske jag borde vara glad att jag fick 16 blödningsfria dagar.

Blodet och det faktum att jag hade en dålig eftermiddag på jobbet (var pass på sista operationen och fick springa som en galning) gjorde att jag var för trött och på för dåligt humör att orka laga mat när jag kom hem. Så vad åt jag? Fyra knäckemackor med bara Bregott på. Jo men det var ju bra, Maria, verkligen toppen. Det höll jag mig ju inte mätt på så det blev 40 gr tortillachips också. Och det var ju ännu bättre! Allt jag har kunnat tänka på ikväll har varit onyttigheter – chips, godis, gifflar! Inte ätit något av det dock, men det är allt jag tänkt på. Jobbigt.

Har nu i alla fall ordnat matlåda till i morgon och fredag, så snart blir det sängen. Hoppas på bättre humör i morgon och att jag kan hålla tankarna på annat än onyttiga saker.

Nr 15 av #blogg100.

Det här med drömmar

Kan vara så att detta inlägg kan uppröra en del läsare som inte är så intresserade att läsa om det blodiga elände som vi kvinnor måste gå igenom, vissa mer än andra. Men här skriver jag vad jag vill, och om du fortsätter – you’ve been warned. 😉

Ibland undrar man ju hur hjärnan kommer på saker och ting. Eller just den här drömmen vet jag ju. Egentligen. Men ändå. I drömmen var jag och handlade i någon inredningsbutik, tror jag, den var som helst lite underlig. Jag tittar ner och märker jag att jag har något klägg på foten, slem av någon sort. Riktigt trevlig dröm med andra ord. Jag märker att slemmet kommer från mig så jag uppsöker en toalett där jag typ föder fram en stor halvhård sak, som en boll men ändå inte. I nästa sekund befinner jag mig på sjukhus och de säger att det är min livmoder som ramlat ut. Inte så ovanligt enligt den gynekolog jag träffade.

Att jag drömmer om att livmodern ramlar ut på mig är i sig en konstig dröm, men med tanke på att jag länge funderat på att ta bort den så blir det inte så konstigt längre. Vissa stunder har jag velat karva ut den med sked eftersom de läkare jag träffat inte velat lyssna på mina önskemål om hysterektomi. Varför? För att jag är ju fortfarande i fertil ålder! Sen att jag inte har någon ägglossning och det var tal om att äggdonation när jag och exmaken var i IVF-svängen, det lyssnar de inte på.

Anledningen till att jag vill göra en hysterektomi är för att jag har problem med blödningar, jag blöder nästan hela tiden. Och det som görs åt det är inte det jag vill, och det hjälper förresten inte heller. Visst, jag blöder inte i samma mängd som förr, men att blöda tre veckor i sträck för att sedan vara blödningsfri i cirka en vecka innan eländet börjar igen är inte acceptabelt. Mitt jobbigaste år var 2011 då jag blödde 245 dagar (varav 126 dagar i rad), 2012 var bättre och jag blödde bara i 144 dagar. Detta kan jämföras med en kvinna som har en menscykel på 28 dagar och som blöder sex dagar per gång. Den kvinnan hinner med 13 cykler och blöder sammanlagt 78 dagar, nästan hälften av det jag blödde 2012. Inte konstigt att jag blir trött på eländet. Hur 2013 blir vet jag inte än men det har inte börjat bra, 20 dagar av 28 med blod. 🙁

Nr 6 av #blogg100

Follikelcysta i ansiktet?!

Jag får en hel del besökare som kommer hit efter sökningar om barnlöshet, ivf, olika behandlingar/läkemedel och så vidare. Inte så underligt kanske eftersom jag skriver en hel del om dessa ämnen, visserligen har det de senaste åren mest berört de problem med blödningar jag har. Eller eländet som jag kallar det.

Idag har någon sökt på follikelcysta i ansiktet(?) och det var nog första gången. Med en sådan sökning kan man inte veta vad en follikelcysta är, för då skulle man veta att man inte får dem i ansiktet. Om nu denna person återkommer rekommenderar jag denna – ABC om Ovarialcystor.

%d bloggare gillar detta: