Etikett: eländet

Livet, kärleken och barnlösheten

Satt och pratade med en jobbarkompis på vägen hem från jobbet, om livet och kärleken – och så kom vi in på barnlösheten också. När jag berättar att jag varit gift så är det många som som blir förvånade och höjer på ögonbrynen och utbrister: ”Har du varit gift?” Man kan ju fundera över varför att det blir så förvånade, varför skulle jag inte kunna ha varit det? Jag väljer att tolka det som att de tycker jag är så ung och att jag därför inte har ”hunnit” med det…eller så tycker de att jag är så otrevlig och ful att ingen skulle vilja gifta sig med mig. Fast ibland tycker jag också det är lite konstigt, att jag varit gift alltså. Tittade på min exmans bröllopsfoto (han är omgift) härom dagen och hade lite svårt att förstå att jag varit gift med honom. Men det är ju ett tag sedan, åtta år i år sedan vi separerade – var tar tiden vägen?

Min jobbarkompis undrade om det var barnlösheten som var orsaken till att det tog slut mellan mig och exmannen. Ja, delvis. Eller till stor del. I fem år försökte vi bli gravida, fem år. Hormonbehandlingar, inseminationer, provrörsbefruktningar. Misslyckanden, avbrutna behandlingar, tårar, sorg. Vi pratade inte så mycket om hur vi mådde, jag bloggade om det, han jobbade och lyssnade på musik. Han blev ledsen när jag var ledsen, alltså dolde jag det. Han ville inte visa sig ledsen för mig för att inte göra mig ledsen och upprörd. En ond cirkel. Till slut levde vi separata liv under samma tak, de gemensamma faktorerna var våra hundar och att vi försökte få barn. Eller det är i alla fall hur det kändes från min sida, hur han kände det vet jag inte. Vi pratade ju inte om det. I början av vårt förhållande pratade vi mycket, eller i alla fall han. Men mot slutet… Hur hade det blivit om vi sluppit de fem tunga åren, hade vi ändå glidit isär, hade vi ändå slutat prata med varandra? Om vi lyckats bli med barn, kanske redan efter ett år, hur hade livet sett ut då? Hade vi fortfarande varit tillsammans, hade vi fortfarande bott i vårt hus ute på landet, hade vi fortfarande älskat varandra? Jag sa då att jag inte ville vakna upp en dag och önska att jag gjort det här tio år tidigare, han svar på det var att jag kanske skulle vakna upp en dag om tio år och önska att jag inte gjort det. Snart har det gått tio år och jag har inte ångrat mig, jag vet att det var rätt beslut jag tog då. Men det hindrar mig inte från att fundera över hur det kunde ha varit.

Och som vanligt när ett samtal kommer in på barnlösheten så kommer frågan om jag kan tänka mig att försöka igen. Om jag träffar någon ny, vill jag då försöka igen? Vill jag fortfarande ha barn? Ja, jag vill fortfarande ha barn, men om jag träffar någon ny så kommer jag troligtvis inte ge mig in i den karusellen igen. Delvis för att jag börjar bli för gammal, och delvis för att jag funderar på att ta bort livmodern och att det därför kanske är en omöjlighet. Jag orkar inte blöda så mycket som jag gör, även om det inte är några mängder så blöder jag i dagsläget cirka tre veckor per månad. Jag orkar inte det längre.

Sen kom frågan om att jag skulle kunna tänka mig att göra det på egen hand, åka till Danmark eller något annat land och göra IVF. Har funderat på det genom åren, men med tanke på hur svårt det var att få fram bra ägg på grund av att jag var så svårstimulerad (det var till och med tal om äggdonation under de tunga åren) så har det slutat vid tanken. I vissa länder är det tillåtet med embryodonation, det skulle kunna vara ett alternativ. Men nej, jag vill inte göra det ensam. Jag vill dela upplevelsen med någon.

Så jag förblir nog barnlös, ofrivilligt barnlös. Mina tankar och känslor omkring det går upp och ner, ibland gråter jag över tanken att jag aldrig kommer bli gravid. Ibland förstår jag inte varför jag skulle vilja utsätta mig för en förlossning, detta efter jag genom mitt jobb sett hur trasig man kan bli i underlivet. Men livet fortsätter och jag försöker göra det bästa av det, även om det från utsidan kanske inte ser ut så för att andra inte förstår mina beslut och min väg genom livet. Huvudsaken är att jag förstår dem och kan stå bakom dem.

Och kärleken? Kanske kommer den en dag igen. Jag hoppas det i alla fall.

Nr 1 av #blogg100

Hormoner som somnat

Igår på jobbet fick jag höra ett samtal mellan narkospersonalen på en sal, jag kom in mitt i så jag vet inte hur det började. Någon hade i alla fall varit och besökt någon som precis fått barn och avslutade en mening med att hennes hormoner väcktes dock inte, hon skulle inte kunna tänka sig fler barn. Personen i fråga var någonstans i min ålder och det fick mig genast att tänka på mina hormoner. Har de somnat? Väcks de av bebisar nu för tiden?

Det var länge sedan jag accepterade att jag aldrig kommer bli gravid, få barn, bli mamma. Då och då har dock min hjärna väckt ett dumt hopp, men med åren har detta hopp blivit svagare och svagare de gånger det har kommit till ytan. Jag blir ju inte yngre precis, åren går och om en månad blir jag 37. Jag var 29 år då jag och exmannen slutade att försöka, jag var 32 då jag blev spontant gravid men fick missfall. Och nu alltså, snart 37 år.

Men väcks mina hormoner? Svar ja, men jag trycker ner dem i sömnen igen. För jag vet att jag aldrig kommer bli (biologisk) mamma till någon. Fast mina hormoner är ju vakna hela tiden, vilket de aldrig låter mig glömma. Åtminstone inte många dagar åt gången. De visar att de finns genom att jag blöder. Och blöder. Och blöder lite mer. Av den anledningen har jag bestämt mig, den ska bort. Livmodern alltså. Måste bara få en doktor att gå med på det först. För jag är ju fortfarande fertil. De har missat en liten detalj, jag kan ju inte bli med barn.

Förra året var hemskt när det kom till antalet dagar då jag blödde, i år är det åtminstone lite bättre. Inga störtblödningar i alla fall, vilket jag kan tacka hormonspiralen för. Men att blöda flera veckor i sträck, jag orkar inte med det längre.

Bilderna är klickbara:

Allt annat än det jag borde

Obligatorisk seminarium nummer 2 pågår just nu, började i morse vid 08 och håller på till i morgon kl 18. Och jag har inte gjort ett enda inlägg, dels för att det är så himla tråkigt så att jag har svårt att motivera mig till det och dels för att jag faktiskt inte vet vad jag ska skriva. Ingen aning what so ever, och det känns ju bra. Eller inte.

Jag har istället roat mig med att sova länge för att sedan gå upp och surfa hejdlöst på helt ointressanta saker och dessutom spela lite HotShot på Facebook. Till sist lyckades jag ta mig in i duschen där jag sedan förfasade mig över den stora mängd hår jag tappar, kommer snart inte ha något kvar. Och det är så klart de förbannade hormonerna som gör det, de där förbannade hormonerna som frisläpps varje timme från en liten j*kla plastbit jag har i mig.

Nu när jag ändå är inne på den lilla plastbiten så kan jag ju lika gärna ge en lite uppdatering över vad som har hänt på den fronten, eländet alltså. Senaste gången jag skrev något om det var på dag 111 och det hann ticka upp till dag 144 innan jag slutade blöda. Slog mitt gamla rekord på 68 med alldeles för mycket, men när man har en djup ovilja i sig att gå till gyn eftersom man var där alldeles för många gånger under de tunga åren så tar det tid innan man väl tar upp telefonen och ringer och bokar en tid. Kommer inte ihåg vilken dag jag var på när jag till insåg att minipiller inte skulle få mig att sluta blöda, i alla fall ringde jag och tänkte få dem att försöka skriva ut ett recept på Primolut-Nor som jag ätit många gånger förut och som alltid får mig att sluta blöda. Men riktigt så lätt var det ju inte eftersom den doktor jag besökt senast hade slutat, trött jag blir på hattifnattdoktorer både privat och på jobbet. Så jag var tvungen att komma in på ett återbesök för att ”diskutera min behandling”.

Och vilken diskussion det visade sig bli, ”antingen så äter du p-piller, vilket du säger att du inte mår bra av och därför inte kan rekommendera. Eller så får du en hormonspiral. Några andra behandlingsalternativ har vi inte.” Jaha, det var bara att välja mellan pest eller kolera. P-piller vill jag verkligen inte äta igen eftersom det verkligen får mig att må dåligt, humöret blir uselt och jobbiga känslor om barnlösheten är ständigt närvarande. Hormonspiral testade jag en gång 2009 då jag blödde ut den inom två månader och en sådan ville jag heller inte ha igen. Men så blev det, efter en 10-dagars kur Primolut-Nor under vilken jag blödde hela tiden, något som jag inte brukar göra, så kom det några dagar då jag blödde rejält och hade mensvärken från helvetet. Sen var det dags att stoppa in plastbiten, något som gick smidigare än förra gången. Så nu sitter den där, känner av lite värk ibland vilket får mig att fundera på om den är på väg ut genom livmorderväggen (som den gjort hos min syster en gång). Humöret har hållit sig stabilt eftersom hormonerna inte kommer lika mycket ut i blodbanan när det administreras lokalt.

Men jag vill inte ha den där, jag vill verkligen inte. Så är det bara. Jag. Vill. Inte. Men sitter där gör den och nu kan jag bara hoppas att den inte far ut av sig själv denna gång utan den stannar tills den dag då jag bestämmer mig för att den ska ut.

Blev långt det där. Och jag som skulle plugga. Hoppsan. Kanske bäst att ge sig på frågorna. Ska bara…

[Edit] Nu när jag tänker efter, och tittar efter, så har jag ju faktiskt skrivit om den eländiga plastbiten och gynbesöket.

Sjuk…

Andra dagen med halsont och feber och regn utanför fönstret. Halvligger i soffan och blir stressad över alla saker jag borde göra istället, som städa, plocka undan lite saker inför fotografering och plugga. Sy upp gardiner skulle jag behöva göra också, fast jag funderar på att ta den lata vägen och använda sådana där fållband eller vad de kan heta.

Stör mig på att jag fortfarande inte har slutat blöda helt, dag 116 nu!? Dessutom dag 6 med PrimolutNor och jag har inte slutat blöda!!! Blir galen på min kropp.

Etthundraelva

Har roat mig med att räkna lite på eländet ikväll och hur man nu väljer att se på det så är det ju rätt munternt. Men nja, kan nog inte påstå det men när det kommer till siffrorna så är det ju lite festligt, man förstår eländet lite bättre. För övrigt är jag otroligt trött nu på att alltid se blod…

Men i alla fall, idag är det dag 111 med blödningar. Jag har sedan 28/4 haft endast fyra blödningsfria dagar. Idag är det den 246:e dagen av året, jag har haft blödningar 172 dagar i år. Cirka 70% vilket man kan jämföra med de som har regelbundna cykler på 28 dagar och blöder 5-6 dagar varje gång, de har mens i 16-20% av årets dagar. Jag alltså i ca 70%.

Jag säger det igen, jag har blödigt 70 % av det här året. Helt sjukt!

Man kan också se det så här, om du har börjat blöda idag och ska komma upp till 111 dagar – då kommer du blöda till den 23:e december. Dagen före julafton liksom.

Teckenförklaring: o = spotting, x-xxx = blödning från normalt till mycket.

%d bloggare gillar detta: