Nybadad, ovanligt att jag badar dagtid men eftersom jag frös så blev det så i alla fall. Humöret är verkligen inte på topp, dels för att tankarna snurrar och dels för att regnet öser ner ute. Hade faktiskt tänkt cykla in till stan och tränat, men jag kan verkligen inte motivera mig till det just nu. Kanske så tar jag på mig regnstället och tar en promenad i stället. Problemet är att jag vill ha något sött – bullar, godis, choklad, vad som helst duger. Inte bra, inte bra.

Och så känner jag mig ensam. Ensam och deppig. Ensam, deppig och semester. Vilken bra kombination. Lägg då till även regn i den kombinationen så blir den svårslagen.

Idag fyller min exman år, hoppas han får en bra dag men det får han säkert. Har inte haft någon kontakt alls med honom de två senaste åren. Tyvärr. Jag har dock mailat honom en eller två gånger sedan dess eftersom han fortfarande har kvar lite saker som är mina, eller jag antar att de är kvar i någon låda hos hans föräldrar. Synd att det skulle sluta så här…

…och så regnar det ute.

Fredagen sprang förbi snabbt, trots lite att göra och relativt dåligt humör. Eller kanske inte direkt dåligt humör, det var mer att jag var uttråkad och en smula (men bara en smula) ledighetsapatisk och deppig. Funderade på livet, hur det varit och hur jag vill att det ska bli. Fick i alla fall städat idag och sen så kom jag ut på en promenad i solskenet, blev nästan en mil så jag är nöjd. Satt ett tag på en brygga och njöt av solen lite, pratade lite med en trevlig kanotist och tog lite kort med iPhonen. Väl hemma igen så blev det inte en viktväktarmiddag, ska snart ta tag i ätandet igen. Och tränandet för den delen också, men benet mår inte så bra än vilket jag märkte under promenaden.

Idag, lördag, är det dags att jobba igen… Får förhoppningsvis en lugn helg. Men nu dags att sova lite igen.

För ett år sedan lämnade mitt lite knytt mig, men egentligen hade knyttet lämnat mig tidigare. Det var bara den tomma hinnsäcken kvar, nu blödde jag ut den med medicinsk hjälp. Missfallet var ett faktum. Mitt lilla knytt ville inte stanna hos mamma.

Jag har någon gång fått kommentaren att det var tur att jag fick missfall eftersom jag inte längre är tillsammans med katternas fd husse, men hur kan det vara tur. Visst, det hade varit tungt att vara ensamstående mor men jag hade klarat det. Jag har också några gånger fått kommentarer som att det var tur att jag och exmannen aldrig lyckades få barn, trots alla tunga år då vi kämpade. Men utan de tunga åren, vem vet, det kanske hade fortfarande varit vi.

Ibland är den ofrivilliga barnlösheten närmare, idag är en sån dag.

Avslutar med en favorit.

Hade tänkt skriva tidigare men det har inte blivit av. Hade tänkt ha med ett fotografi på min lilla farmor när hon har mig i knät, endast tio dagar gammal. Men jag har inte orkat leta fram det. Min lilla farmor begravdes förra helgen, hon dog en månad före sin 90-årsdag. Begravningen var i Finland så jag fick en oväntad liten semester då jag förutom begravningen fick träffa släkt som jag såg senast på farfars begravning för elva år sedan eller mitt bröllop för nio år sedan. Det blev en jobbig helg, fylld av minnen som både var bra och dåliga. Många tårar föll för min lilla farmor. Här hemma hade hon varit mer abstrakt och jag tyckte det var skönt att hon fick slippa lida och äntligen träffa min farfar igen. Men där i Finland så blev det mer tydlig att hon var borta, det var ju där jag var van att se henne.

Jag, pappa, styvmor, syster och bror var även en sväng ut till sommarstugan där jag tillbringat så många somrar i mitt liv, så liten den kändes nu. Pappa och styvmor bodde där under helgen, medan jag och mina syskon var utlokaliserade hos olika släktingar. Jag förvånar mig själv med tanken att jag faktiskt skulle vilja åka dit några dagar i sommar, trots att det inte finns något rinnande vatten och det bara finns utedass. Men på något sätt lockar mig ensamheten och stillheten där, helst av allt skulle jag dock vilja dela den med någon. Hur som helst, jag har ingen bil, jag kommer inte dit.

Läste precis något som gjorde mig lite deppig, något som gjorde att jag var glad att jag köpte lite vit choklad. Annars så var jag till Viktväktarna men jag vägde mig inte, ville bara inte bli utsorterad. Har sagt att jag ska ta tag i det ordentligt igen efter begravningen, både med tränandet och ätandet, ska bli smal igen.

För övrigt så har dagen varit hyfsad, har shoppat lite (bh, kofta och lite krimskrams) och dessutom haft en lunchdejt.

Sitter och slöar i soffan och funderar på om jag ska dricka lite te eller om jag ska gå och lägga mig. Är trött och har en förkylning på väg och i morgon är det dags att jobba igen. En ledig dag är för lite, särskilt med tanke på hur måndagskvällen var, så jag ser verkligen fram emot min lediga helg. Har inte gjort allt jag hade planerat för dagen, men det struntar jag i – har helt enkelt inte orkat. Ingen promenad och ingen träning, inte bra men med en förkylning på gång så var det kanske klokt.

Konstigt det där med humöret. Förut mådde jag bättre än vad jag kan komma ihåg att jag någonsin gjort, sen mådde jag till och med ännu bättre ett tag på grund av honom. Och nu, mår jag som jag brukade innan detta år, inte riktigt glad och inte riktigt ledsen, men inte heller ”lagom”. Saker och ting roar mig inte för tillfället och jag sover länge igen. Känner igen tecknen, jag hänger på kanten och klamrar mig fast för att inte falla ner. Jag vägrar att falla, jag går helt enkelt inte med på det. Jag ska dit upp igen, jag bara ska det och jag vet att jag kan.

Fast kanske inte just nu, med eländet som pågår, en förkylning på gång och dessutom tankarna på spiralen som ska in i morgon. Egentligen vill jag inte, tycker inte om den preventiva sidan av den. Känns så onödigt liksom, jag kan ju ändå inte. Men jag behöver hormonerna för att inte lida av eländet i månader i sträck.

Så i morgon är det dags ändå…

Klockan börjar även denna natt bli sen och jag är ännu inte i sleepingmode, men det kanske kommer snart. Helgen är över för denna gång och jag ser verkligen fram emot nästa då jag är ledig. Jag har inget emot att jobba helg, speciellt inte nu när det bara är katterna som väntar på mig när jag kommer hem. Ibland kan det bara vara skönt att faktiskt ha jobbet att gå till, istället för att känna sig mest ensam i världen eftersom man tror att alla andra har roligheter för sig medan man själv bara sitter hemma och deppar. Hittills i år har det inte känts så, men jag tror att risken hade varit stor om jag varit ledig denna helg.

Idag var det första dagen som det kändes motigt att gå till jobbet, det nya jobbet alltså. Jag var seg i morse och det blev ingen träning, vilket jag egentligen hade inplanerat. Fast nu känner jag att det var tur eftersom en förkylning börjar komma krypande, så därför blir det ingen träning i morgon (idag) heller. Humöret har inte varit på topp och hela kvällen på jobbet kändes tråkig… När kommer allt bli kul igen?

…och varför gör det helt plötsligt mer ont idag? Varför saknade jag honom mer just idag? När går det över? Trött på att känna så här och då har det bara gått en vecka nu, vill ha tillbaka den glädje och toppenhumör som jag hade innan jag träffade honom.

Men det kommer nog, så småningom.

Dags för min förkylda lekamen att få lite sömn, en kväll till på jobbet innan jag får vara ledig en dag.

Jag vet, jag borde sova eftersom klockan är mycket, men vaken är jag och är inte heller så trött. När jag är själv så har jag så svårt att komma i säng i ”normal” tid, något som började på den tiden jag var tillsammans med exmannen. Kunde helt enkelt inte somna när inte han var hemma utan i stället så satt jag uppe så länge att jag var helt utmattade så jag somnade så fort jag la huvudet på kudden. Tyvärr är det där något jag fortsatt med, förutom att jag nu inte är helt utmattad då jag lägger mig. Kan jag sova dagen efter, om jag är ledig eller jobbar kväll, så blir klockan oftast mycket innan jag somnar. Men nu är jag ensam och den enda som blir lidande av mina nattvanor är jag…

Hade en bra lördagkväll på jobbet, hade det lugnt och skönt. Roliga människor som jobbade och jag trivs verkligen så bra. Tyvärr var humöret aldrig på topp och allt känns fortfarande tråkigt. Saknar verkligen hans mail och jag saknar att inte ha dem att se fram emot. Men det går ju över…snart hoppas jag.

Kanske dags att försöka sova lite nu, ska bara lyssna på musik lite till. Älskar Spotify!

Känner mig inte alls i form idag, typiskt apatiskt Miahumör, oftast förekommande på helger. Struntar i promenaden och tänker istället äta frukost och sen ta en lång härlig dusch. Det går snart över, det vet jag, men just nu känns allt så himla tråkigt igen. Kan inte få tankarna dit jag vill och jag kan ärligen erkänna att jag inte anstränger mig tillräckligt.

Men det ska bli kul att jobba, hoppas det är ett bra gäng som jobbar ikväll.