…och så går det upp lite igen. Vad? Humöret, hur jag mår. Hösten/vintern var hemsk! Jag är van att må dåligt, det har jag gjort från och till så många gånger. Men så dåligt som jag mått denna gång har jag nog aldrig gjort. Jag kände inte igen mig i sättet jag mådde dåligt, jag fick kämpa för att orka leva. Jag tvingade mig själv till att orka jobba för jag visste att om jag inte gick till jobbet så skulle det bli svårare nästa gång. Men det var knappt så jag orkade det, en operation och sen grät jag. Samlade lite krafter, stod på en till operation och grät ännu mer efter det. När jag kom hem satt jag mig i fåtöljen eller soffan och gjorde sen inget tills det var dags att lägga sig. Hm ok, något gjorde jag – åt. Onyttighter, och inte lite heller. Det var allt jag åt.
Varje dag var det en kamp att komma iväg till jobbet. I mitt huvud snurrade det som ett mantra: jag kan inte, jag vill inte, det går inte. Det kändes som jag satt på botten av ett mörkt hål, jag såg vägen upp men jag orkade inte ta mig dit. Mina chefer och jobbarkompisar har verkligen varit stöttande, även om jag tyckt det var otroligt jobbigt att visa hur jag verkligen mådde eftersom jag är så van att inte visa något utåt när jag mår dåligt.
Nu börjar det bli bättre men många dagar så är det fortfarande en kamp att komma iväg till jobbet och att göra saker efter jobbet (som att träna till exempel). Vissa dagar är det lätt, andra dagar behövs det bara en liten motgång och jag är tillbaka på botten. Och nästa dag så går det lättare igen. Det här är dock något jag känner igen, att det svänger. Att det kommer motgångar innan de flesta dagar är ljusa igen. Det är bara att kämpa vidare, att försöka se ljuset även det mörkare dagarna.
Jag kan, jag vill, det går! Mitt nya mantra, eller nygamla. Och att inte straffa mig själv för att jag mått dåligt, att jag ätit, att jag inte tränat….det jobbar jag med nu.