Tagg: en svensk klassiker

Träningsåret 2016

Bättre sent än aldrig, heter det ju. Därför kommer här ett inlägg om mitt träningsår 2016, ett år då jag slutförde min Svenska klassiker och sprang mitt första marathon.

Januari

Eftersom 2015 avslutades med träningssvacka då jag inte tränade över huvud taget så börjar jag det nya träningsåret i rejäl uppförsbacke. Jag förbannar mig själv för att jag slutade träna, är arg och ledsen… Om bara några veckor ska jag åka Öppet spår och jag inleder skidsäsongen med ett fall där jag gör illa axeln, ingen bra början. (Armen/axeln är förresten inte riktigt bra än idag.) Jag prioriterar skidåkningen och får ändå in ganska många pass innan månaden är slut.

 

Februari

Skidåkning, skidåkning, skidåkning. Tre pass i veckan blir det och jag känner mig stressad över att dagen för Öppet spår kommer allt närmare. Mitt mål var att åka minst 30 mil innan loppet, jag fick ihop 25,4 mil vilket jag känner mig relativt nöjd med ändå. Jag hade kunnat fått ihop fem mil till men sista veckan innan loppet tränar jag inte alls, är rädd att bli sjuk.

Men jag håller mig frisk. Och jag kommer i mål. Det tog visserligen 12 timmar 43 minuter och 34 sekunder men jag gjorde det! Jag klarade alla rep och det tredje loppet i min svenska klassiker är avklarat.

 

Mars

Öppet spår, gjorde jag det verkligen? Ja, det frågar jag mig några dagar efter loppet. Jag åker sista sträckan i Stafettvasan i usla förhållanden, men i mål kommer jag/vi. Sjävklart blir jag sjuk efter de två skidloppen och det är kämpigt att komma igång med träningen efter det. Jag kommer ändå ut och springer då och då, och så får gymmet sig några besök också.

 

April

April, våren börjar sakteliga komma till sydligare delar av vårt land och jag blir stressad eftersom så många plockar fram sina landsvägscyklar. Jag går på spinning och upptäcker att det är en träningsform som jag älskar. April är också månaden då jag ska springa min första halvmara, jag har ju tidigare sprungit distansen med min syster men nu är det första loppet – Women´s Health Halvmarathon. Jag är inte alls bra förberedd men i mål kommer jag men är inte så nöjd med vad man får.

 

Maj

I början av maj kom jag ÄNTLIGEN ut på en tur med min cykel! Ja, sen fortsatte det – cykling, spinning, cykling, spinning… Jag har tjatat om att jag älskar spinning, nu älskar jag att cykla också. Vätternrundan kommer allt närmare och jag funderar på hur mycket kläder man måste ha på sig, jag startar ju mitt i natten.

 

 

Juni

Vätternrundan. Vad mer kan jag säga om juni? Nu var det dags. 30 mil på cykel. Sista etappen/loppet i min svenska klassiker. Nervös ja, men samtidigt helt säker på att jag skulle klara av det. Finns liksom inga andra alternativ – jag SKULLE runt den förbaskade pölen, jag SKULLE bli klar med min klassiker! (Inte minst för att jag inte var sugen på att göra om 9 mil på skidor.)

Och runt kom jag! Visst, det tog tid, 18 timmar och 27 minuter (aktiv cykeltid 15 timmar och 30 minuter), men vad gjorde det. Jag har gjort en Svensk klassiker! Rundan blev inte som jag tänkt mig med regn, en krånglande rygg och regn igen (solen sken dock ibland och regnet öste inte ner hela tiden). Jag släppte min klunga efter tre mil trots att vi bestämt att hålla ihop, men det är inte kul att känna sig stressad och behöva ropa lucka hela tiden. Men trots ensamcykling var jag ju aldrig ensam och jag kan verkligen tänka mig att cykla runt pölen igen, det är mer än vad jag kan säga om Öppet spår / Vasaloppet.

 

 

Det bästa dock med att vara klar med Klassikern var att jag nu kunde börja springa igen! En veckas vila, sen började träningen inför TCS New York City Marathon.

 

Juli

Första helgen i juli är jag och en av mina klasskamrater från gymnasiet (som jag för övrigt inte hade träffat på typ 20 år) iväg på ett löparläger med Runacademy. Så roligt! Vi delade stuga med två andra och de var en match made in heaven, genast kom planer på att träffas igen och springa lopp (vi har två lopp inplanerade nu i vår).

Juli bjöd även på lite simning i form av Vansbro Tjejsim tillsammans med Maria. Mitt tredje och hennes första och också starten på en Tjejklassiker. Mitt tredje tjejsim är de som tagit längst tid, detta för att jag simmade jämsides med Maria och pratade sönder hennes öron. Hade hon orkat slå till mig så hade hon gjort det, men hallå – hon kom ju i mål! 🙂

 

Augusti

Jag tragglar på med löpningen och är livrädd, jag menar verkligen livrädd, att min fot ska paja igen – det får bara inte hända! Tillsammans med Maria springer jag mitt femte Midnattlopp, hennes första. Det blir mitt snabbaste av de fem, mycket nöjd med detta. Helgen efter springer jag den nionde och näst sista sträckan i Vasastafetten, och bestämmer mig för att nästa år (dvs i år) springer jag Ultavasan 45 istället. *jippi*

 

September

Tjejmilen inleder denna månad och för tredje året springer jag loppet med min syster, och för första gången är jag före henne i mål! Det är verkligen loppsäsong för mig nu och helgen efter springer jag min första Stockholm halvmarathon i strålande sol och olidlig värme, läskigt många som mådde dåligt längs banan.

Efter halvmaran springer jag inte förrän det är dags för etapp två av Tjejklassikern tillsammans med Maria, Rosa Bandet loppet (som förut hette Lidingö Tjejlopp). Usch, fy och tvi är allt jag säger om det loppet.

 

Oktober

Jag är inne i en löparsvacka, inte bra med tanke på att jag har ett marathon som kommer närmare och närmare. För att på något sätt hitta tillbaka till löparglädjen så kör jag en liten runstreak på 10 dagar. Och det fungerade, men efter de tio dagarna blir det inte så många mer löpturer, för att vara exakt bara ett långpass och ett intervallpass. Varför? Jo, för att jag är rädd att foten ska gå sönder, att jag ska bli sjuk, att jag ska…många är mardrömmarna om saker och ting som kan gå fel. Och sen, äntligen, var det dags för…

 

November

Marathonmånad!!! Jag åker till New York för att springa TCS New York City Marathon, världens största marathon. Jag och 51 393 stycken löpare tog oss från Staten Island till målet i Central Park. En helt ofattbar siffra – 51 394 personer tog sig i mål av 51 999 startande! Loppet och hela resan var utan tvivel det bästa jag någonsin gjort, själva loppet var ren eufori och jag ångrar inte en sekund att jag valde att lägga så mycket pengar på ett enda lopp. Jag vill göra det igen! Loppet och resan förtjänar sina egna inlägg så därför skriver jag inte så mycket mer om det här.

 

 

December

Resten av året blir det inte så mycket träning, bara lite spinning och ett pass teknikträning på längdskidor tillsammans med några jobbarkompisar. Årets avslutas med min första tur någonsin på långfärdsskridskor (nej, det är inget för mig) och sen den sedvanliga ”alla vi som springer på nyårsafton”-löpturen.

 

Och det var mitt träningsår 2016! I loppkalendern för 2017 finns för nuvarande tre halvmaror, ett marathon, ett ultralopp, ett tunnellopp och ett millopp. Planen var ursprungligen att jag skulle kört en trippel i Vansbro (halvsim, tjejsim och hela Vansbrosimmet) men i och med att jag inte vet hur sommaren blir så kan det hända att jag måste lägga ner den idéen. Sen kan det alltid hända att jag lägger till några fler lopp, bara för att jag tycker det är så kul att gå i mål. Nå väl, det visar sig! Först och främst måste jag komma igång med träningen igen.

›› 3/100 #blogg100

 

Jo men visst ser du

Så… Vad hände efter målgång av årets upplaga av #blogg100? Jo, jag slutade blogga. Precis som det varit vid alla andra tillfällen jag varit med alltså. Jag har tänkt många gånger att jag skulle skriva något, men sen har det aldrig blivit av ändå. Jag har mängder av saker att ”berätta” men det har inte blivit av. Nej. Skärpning nu, Maria!

Och nu är klockan mitt i natten och jag borde nog egentligen redan ha legat i sängen men jag måste berätta det viktigaste som hänt sedan senast:

Jag har gjort klart min Svenska klassiker!!! Jag simmade 3 km. Jag sprang 3 mil. Jag åkte 9 mil på skidor. Och till sist, jag cyklade 30 mil!! Galet.

klassiker

Jag och mina fyra medaljer i min fina En svensk klassiker-tröja, precis inkommer efter en löptur (dock utan medaljerna) och alldeles rödmosig i ansiktet! 😀

Jag gjorde det. Jag gjorde en Svensk klassiker. Utmaning avklarad.

 

Bara en månad kvar!!

Alltså hjälp, det slog mig precis, om en månad sitter jag på cykeln nu. Jag har varit i gång i ca 11 timmar och 15 minuter. Och längre än så kommer det ta för mig att ta mig runt pölen. Ja du, bara att träna vidare i väntan på den stora dagen/helgen då jag ska ro min Svenska klassiker i hamn.

›› 79/100 #blogg100

Race report: Lidingöloppet 2015

 

Jag har verkligen skjutit upp att skriva detta inlägg, har funderat på det mycket men ändå inte kommit mig för. En anledning till att jag inte långt efter loppet föll ner i den nästan bottenlösa avgrund jag befann mig i under många månader och som jag inte är helt uppe ur än. Loppet hade en liten del i fallet, eller inte loppet i sig utan snarare känslan efter målgång.

Men men, vi tar det från början och början det är några dagar innan loppet. Inflammationen i min fot, den som gjorde att jag inte kunde springa Stockholm marathon, var inte helt utläkt (om den ens är det än). Om sanningen ska fram så krånglade foten bara några dagar innan loppet mer än vad den gjort på flera veckor och jag haltade fram på jobbet. Min plan var från början att springa både Lidingöloppet 30 km och Lidingö Tjejlopp men jag valde rätt tidigt att bara springa ett av loppen. Till andra sa jag att jag tänkte satsa på Tjejloppet eftersom foten krånglade så, men jag hade bestämt mig för att att det var det stora loppet som var målet. När jag väl hade bestämt mig för mitt mål så lät jag inte några negativa tankar förmörka mitt sinne –  jag visste att jag kunde klara av de tre milen, det skulle inte gå snabbt men det skulle gå! Planen var att springa så mycket jag orkade och gå i alla jobbiga uppförsbackar.

ll2015

Innan loppdagen hade jag inte sprungit sedan Vasastafetten, det vill säga fem veckor tidigare och jag hade inte sprungit någon längre distans sedan april. Jag hade inte ens tränat under dessa fem veckor! Så om vi säger så här, jag hade inte direkt förberett mig väl. För att se om jag överhuvudtaget skulle kunna klara av det så hade jag koll på alla reptider och hur ”snabbt” jag var tvungen att springa/ta mig fram för att inte bli stoppad av ett rep. Jag visste hur lång tid jag hade på mig för varje mil och jag visste vilket tempo jag behövde ha per kilometer. Under loppets gång höll jag sen koll på hur många minuter jag hade tillgodo.

På själva loppdagen vaknade jag i god tid hemma hos min syster, åt en ordentlig frukost och kollade sen genom min väska för att se att verkligen allt var med. Jag tycker om att vara i god tid och det var jag så det var egentligen aldrig några problem, men jag stod sen i två otroligt långa toaköer som stressade mig lite (den första vid Lidingövallen och sen den andra vid starten). Hann utan problem till mitt startled men hade gärna haft lite mer marginal för att slippa stresskänslan i magen. (Något jag inte hann dock var att fixa så att hörlursladden låg bra innanför min tröja, men eftersom jag småpratat med en kille som råkade trampa mig på foten så frågade jag honom om jag fick vara framfusig och be honom göra det. Haha, man får inte vara blyg!)

Startskottet för vårt startled gick! Och det var denna första sträcka som jag var mest nervös för eftersom underlaget är en ojämn äng – skulle foten krångla?! Men det gick som tur var bra. Vädret var toppen, det var alldeles lagom varmt. Jag kom på mig flera gånger under loppet att springa/gå och le, jag kände mig nästan euforisk! Solen sken och naturen var vacker. Jag höll koll på klockan och var vid första repet (vid 15 km) en hel halvtimme före utsatt tid. Det här gick ju bra! Första halvan av loppet sprang jag i stort sett hela tiden men jag höll mig till min plan och gick i uppförsbackarna, andra halvan av loppet gick jag större delen av tiden och då främst den sista milen. Andra repet var vid 20 km, här var jag ca 20 minuter före utsatt tid och det sista, som kom vid 23,8 km klarade jag också utan problem med en hel kvart till godo!

Sista repet, nu skulle jag få springa/gå i mål – jag skulle klara det! Tårarna kom, visserligen inte så många eftersom jag sa till mig själv att tårar bara stal energi och än var jag inte i mål. Aborrbacken och Karins backe är kanske inte så roliga så här den sista milen av tre men jag var ändå glad och gick med ett stort leende uppför dem för nu var det inte långt kvar. Målgången vid Grönsta gärde var helt magisk! Med tanke på att jag kom i mål bland de sista så var det inte mycket åskådare kvar men vad gjorde det. Marschaller var utsatta längs upploppet och månen gick upp ovanför måltältet. Jag var i mål och fick min efterlängtade medalj, del 2 i klassikern var avklarad!

Lyckan över att vara i mål går inte att beskriva, inte heller går det att beskriva den ensamhetskänsla som kom över mig en kvart senare heller. Ensamheten brukar inte störa mig, och om den gör det så inte alls på samma nivå. Nu var den riktigt tuff, jag ville dela min bedrift med någon, jag ville att någon skulle ha varit där och välkomnat mig i mål, jag ville att någon skulle ha varit där och sagt ”fan vad bra du är!”. Så från att varit närmare euforisk under loppet så blev fallet djupt ner till ensamheten. Det förvånade mig och jag var inte beredd på det.

Och foten då? Den höll! Och faktiskt så kände jag knappt av den de första 25 kilometrarna, sen klagade den litegrann när underlaget var ojämnt men inte mer än så. Fast, jag måste erkänna, den här sjuksköterskan hade ordinerat sig själv rätt rejäl premedicinering.

ll2015glad

Jag och min medalj, jag bad någon i den otroligt långa busskön ta ett kort. Något positivt jag bär med mig efter detta lopp är den samhörighet man får till andra som går med medalj runt halsen, något som blev extra tydligt på pendeln hem då vi var flera som pratade om loppet, löpning och kommande mål. Jag har inte upplevt något liknande vid kortare lopp, eller kanske men inte alls i samma omfattning, och jag ser verkligen fram emot att se hur det blir efter årets kommande marathon.

Jag sprang i mål på tiden 4:54:59 – fem minuter före den tid som jag hade satt som mål. Och nej, det verkligen ingen tid att hurra för, men som jag brukar säga – den blir lätt att slå nästa gång! Mitt mål var att ta mig i mål, att klara av det och att få min medalj.

Och det klarade jag.

Fan, vad bra jag är!

9 mil på skidor – är jag galen?

160108Svaret på den frågan kan ju bara vara ett rungande ja! Men så har jag aldrig påstått att jag är vidare klok heller.

Öppet spår närmar sig med stormsteg och jag börjar känna en viss panik över att jag snart ska ta mig de nio milen mellan Berga by och Mora. Nu har jag visserligen bara åkt skidor två gånger denna säsong än men båda gångerna har jag känt mig frustrerad över att jag la av med träningen i höstas och nu befinner mig nästan på en all time low. Jag försöker lägga de tankarna bakom mig och acceptera de förutsättningar jag har nu och träna därefter. De tankarna, att jag förstört mina chanser, är bara nedbrytande och ger inte alls det ”pannben” jag brukar ha. Okej, jag kanske inte klarar de nio milen i år, det kanske kommer ett rep i vägen – men då får det vara så. Jag har fått upplevelsen och kommer bara komma tillbaka starkare nästa år! Eller det är i alla fall det jag försöker intala mig.

Inte alltid så lätt att tänka positivt dock…

Jag har fördelen med att bo nära både Vasaloppsarenan och Orsa Grönklitt så jag har alla förutsättningar att få ”mil i benen”. Idag tog jag en tur till Grönklitt men jag åkte inte så långt som jag hade planerat. Förra gången jag var ut så ramlade jag i en backe och har sedan dess haft lite ont i en arm. Trodde inte den skulle besvära mig så mycket men den besvärade mig mer än vad jag trodde. Inte så att det gjorde superont, mer att det var jobbigt att använda den.

Och det är med att ramla! Jag är duktigare på det i år än tidigare två år. Med duktigare menar jag då att jag ramlar oftare. :O Hur som helst, jag och nedförsbackar är inte riktigt vänner. Jo, om backen går rakt ner och det finns spår! Ospårat och svängar är kanske det som mest inte är mina vänner eftersom jag är usel på att trampa runt i svängar – måste öva på det! Det blev några fall idag men som tur var gjorde jag mig inte illa idag. 🙂

Så hur ligger jag till? Knappt så jag vågar avslöja det… Jag har åkt 12,2 km av de 300 km som jag SKA (så är det bara) åka innan dagen D. Jag har har 51 dagar på mig. Jag jobbar i helgen men om jag inte är för trött så blir det nog en tur ut till Vasaloppsspåret efter jobbet.

 

%d bloggare gillar detta: