Race report: Stafettvasan 2016

Vad ska man säga? Hade jag haft dagens förutsättningar i måndags då hade jag aldrig, aldrig, klarat Öppet spår! Herre min je, vilken gräslig dag i spåret! Men vi kom i mål, jag kom i mål. Jag hade fått förmånen att åka den sista sträckan, från Hökberg in till mål, på 19 km. En lättåkt sträcka i vanliga fall, men med dagens förutsättningar och dessutom inte återhämtad (det minsta) från de nio milen i måndags så var det bara hemskt. Hur som helst, jag kom hem med fem medaljer!

stafettvasan

Men vi tar det från början. Jag blev hämtad vid tiotiden i morse och vi for direkt till Evertsberg där många i vårt lag samt ”servicepersoner” möttes upp för lite pepp. När jag drog upp persiennerna i morse var jag dock inte ett dugg pepp på att ge mig ut och åka skidor. Temperaturen låg runt nollan och det snöade rejält ute, jag ville bara krypa ner i sängen igen.

Bilen som jag åkte i från Evertsberg väntade in vår lagmedlem som åkt den andra sträckan, och sen var det bara att sätta sig i bilen och stressa upp sig i köerna till Hökberg, det vill säga min startplats. Och stressa fick jag, i backen upp till kontrollen var det flera bilar som körde fast. Eller fast eller fast, de kom helt enkelt inte upp. Så många, och jag en av dem, hoppade ur bilarna och gick upp för en gräslig backe i snömodd. Och redan här kände jag att det skulle bli en tung dag, min kropp klarade inte av ansträngningen –  tog helt slut.

Kommer upp till kontrollen, stressar in på toa (för det var verkligen ett måste) och sen springa till förvarningen för att se om min lagmedlem var förvarnad. Det är hon, stressa in i fållan, stressa in till vårt nummer, stressa för att få bort styltorna jag hade under pjäxorna. Sen stod hon där, jag hade inte fått på mig skidorna än och hon hjälper mig för att få bort all snö under pjäxorna innan jag kunde åka iväg.

Eller stapla iväg, kanske jag ska säga. Nu snöar det dasslock från himlen. Inga spår, två decimeter nysnö som jag sjunker ner till anklarna i. Upp för den första backen, så klart fick jag styltor under skidorna som jag stampar av så gott det går och får bort tillräckligt mycket för att kunna ge mig ut för nedförsbackarna som kommer kort efter kontrollen. Dessa backar, inga spår så klart och lössnö – för mig var det en utmaning att stå på benen nedför dessa och jag tror jag ramlar en eller två gånger.

Jo men sen blev det ju lite spår, inte bra på något sätt visserligen eftersom de var sladdriga och mjuka, men ändå spår. Då kommer nästa plåga, bakhalt. Jag visste från andra lagmedlemmar och även andra i spåret att det var bakhalt eller styltor att välja på. Jag föredrog att ändå ha glid eftersom det går svagt utför under långa sträckor så jag väljer att inte lägga på mer fäste.

Så jag stapplar vidare, försökte diagonala men kom mer bakåt än framåt känns det som. Stakar så mycket jag orkar, vilket inte var mycket. Ingen ork, död mage och döda armar. Tycker ändå att kilometerskyltarna kom rätt snabbt men det känns ändå som jag står still. Eldris passeras – äntligen, nu är det bara nio kilometer kvar. Nu har det äntligen börjat snöa mindre och när jag närmar mig Mora har jag i någon kilometer stenhårda spår. Hur gick det till och var kom de ifrån? Har ju visserligen bakhalt fortfarande men skidorna far inte hit och dit längre, de håller sig där de ska.

En kilometer kvar, snart i mål. Uppför backen vid Zorngården, in på Vasagatan, nu var spåren borta igen. Sladder, skidor hit och dit, ska detta aldrig ta slut. Och så, spår igen, försöka få lite fart under skidorna så jag inte står still på upploppet. Mitt lag står precis innan målportalen och tjoar och vinkar, några meter till och jag är i mål. Äntligen.

Fy fan.

Dessa 19 kilometer, som i vanliga fall brukar vara underbara, var rent ut sagt förjävliga. Idag tog de 2 timmar och 37 minuter, nio minuter snabbare än i måndags. Det trodde jag inte. Jag var tröttare idag när jag kom i mål än när jag hade åkt i 12 timmar och 43 minuter. (Kanske för att jag inte återhämtat mig visserligen, men åndå. Tydligen var de fler som hade sagt att dagens 19 km var tuffare än måndagens 90 km.)

Well, well, I did it. Nästa gång när jag åker Stafettvasan ska jag inte ha grundat med ett Öppet spår, det är en sak som är säker.

›› 4/100 #blogg100

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: