Tagg: Öppet spår

Träningsåret 2016

Bättre sent än aldrig, heter det ju. Därför kommer här ett inlägg om mitt träningsår 2016, ett år då jag slutförde min Svenska klassiker och sprang mitt första marathon.

Januari

Eftersom 2015 avslutades med träningssvacka då jag inte tränade över huvud taget så börjar jag det nya träningsåret i rejäl uppförsbacke. Jag förbannar mig själv för att jag slutade träna, är arg och ledsen… Om bara några veckor ska jag åka Öppet spår och jag inleder skidsäsongen med ett fall där jag gör illa axeln, ingen bra början. (Armen/axeln är förresten inte riktigt bra än idag.) Jag prioriterar skidåkningen och får ändå in ganska många pass innan månaden är slut.

 

Februari

Skidåkning, skidåkning, skidåkning. Tre pass i veckan blir det och jag känner mig stressad över att dagen för Öppet spår kommer allt närmare. Mitt mål var att åka minst 30 mil innan loppet, jag fick ihop 25,4 mil vilket jag känner mig relativt nöjd med ändå. Jag hade kunnat fått ihop fem mil till men sista veckan innan loppet tränar jag inte alls, är rädd att bli sjuk.

Men jag håller mig frisk. Och jag kommer i mål. Det tog visserligen 12 timmar 43 minuter och 34 sekunder men jag gjorde det! Jag klarade alla rep och det tredje loppet i min svenska klassiker är avklarat.

 

Mars

Öppet spår, gjorde jag det verkligen? Ja, det frågar jag mig några dagar efter loppet. Jag åker sista sträckan i Stafettvasan i usla förhållanden, men i mål kommer jag/vi. Sjävklart blir jag sjuk efter de två skidloppen och det är kämpigt att komma igång med träningen efter det. Jag kommer ändå ut och springer då och då, och så får gymmet sig några besök också.

 

April

April, våren börjar sakteliga komma till sydligare delar av vårt land och jag blir stressad eftersom så många plockar fram sina landsvägscyklar. Jag går på spinning och upptäcker att det är en träningsform som jag älskar. April är också månaden då jag ska springa min första halvmara, jag har ju tidigare sprungit distansen med min syster men nu är det första loppet – Women´s Health Halvmarathon. Jag är inte alls bra förberedd men i mål kommer jag men är inte så nöjd med vad man får.

 

Maj

I början av maj kom jag ÄNTLIGEN ut på en tur med min cykel! Ja, sen fortsatte det – cykling, spinning, cykling, spinning… Jag har tjatat om att jag älskar spinning, nu älskar jag att cykla också. Vätternrundan kommer allt närmare och jag funderar på hur mycket kläder man måste ha på sig, jag startar ju mitt i natten.

 

 

Juni

Vätternrundan. Vad mer kan jag säga om juni? Nu var det dags. 30 mil på cykel. Sista etappen/loppet i min svenska klassiker. Nervös ja, men samtidigt helt säker på att jag skulle klara av det. Finns liksom inga andra alternativ – jag SKULLE runt den förbaskade pölen, jag SKULLE bli klar med min klassiker! (Inte minst för att jag inte var sugen på att göra om 9 mil på skidor.)

Och runt kom jag! Visst, det tog tid, 18 timmar och 27 minuter (aktiv cykeltid 15 timmar och 30 minuter), men vad gjorde det. Jag har gjort en Svensk klassiker! Rundan blev inte som jag tänkt mig med regn, en krånglande rygg och regn igen (solen sken dock ibland och regnet öste inte ner hela tiden). Jag släppte min klunga efter tre mil trots att vi bestämt att hålla ihop, men det är inte kul att känna sig stressad och behöva ropa lucka hela tiden. Men trots ensamcykling var jag ju aldrig ensam och jag kan verkligen tänka mig att cykla runt pölen igen, det är mer än vad jag kan säga om Öppet spår / Vasaloppet.

 

 

Det bästa dock med att vara klar med Klassikern var att jag nu kunde börja springa igen! En veckas vila, sen började träningen inför TCS New York City Marathon.

 

Juli

Första helgen i juli är jag och en av mina klasskamrater från gymnasiet (som jag för övrigt inte hade träffat på typ 20 år) iväg på ett löparläger med Runacademy. Så roligt! Vi delade stuga med två andra och de var en match made in heaven, genast kom planer på att träffas igen och springa lopp (vi har två lopp inplanerade nu i vår).

Juli bjöd även på lite simning i form av Vansbro Tjejsim tillsammans med Maria. Mitt tredje och hennes första och också starten på en Tjejklassiker. Mitt tredje tjejsim är de som tagit längst tid, detta för att jag simmade jämsides med Maria och pratade sönder hennes öron. Hade hon orkat slå till mig så hade hon gjort det, men hallå – hon kom ju i mål! 🙂

 

Augusti

Jag tragglar på med löpningen och är livrädd, jag menar verkligen livrädd, att min fot ska paja igen – det får bara inte hända! Tillsammans med Maria springer jag mitt femte Midnattlopp, hennes första. Det blir mitt snabbaste av de fem, mycket nöjd med detta. Helgen efter springer jag den nionde och näst sista sträckan i Vasastafetten, och bestämmer mig för att nästa år (dvs i år) springer jag Ultavasan 45 istället. *jippi*

 

September

Tjejmilen inleder denna månad och för tredje året springer jag loppet med min syster, och för första gången är jag före henne i mål! Det är verkligen loppsäsong för mig nu och helgen efter springer jag min första Stockholm halvmarathon i strålande sol och olidlig värme, läskigt många som mådde dåligt längs banan.

Efter halvmaran springer jag inte förrän det är dags för etapp två av Tjejklassikern tillsammans med Maria, Rosa Bandet loppet (som förut hette Lidingö Tjejlopp). Usch, fy och tvi är allt jag säger om det loppet.

 

Oktober

Jag är inne i en löparsvacka, inte bra med tanke på att jag har ett marathon som kommer närmare och närmare. För att på något sätt hitta tillbaka till löparglädjen så kör jag en liten runstreak på 10 dagar. Och det fungerade, men efter de tio dagarna blir det inte så många mer löpturer, för att vara exakt bara ett långpass och ett intervallpass. Varför? Jo, för att jag är rädd att foten ska gå sönder, att jag ska bli sjuk, att jag ska…många är mardrömmarna om saker och ting som kan gå fel. Och sen, äntligen, var det dags för…

 

November

Marathonmånad!!! Jag åker till New York för att springa TCS New York City Marathon, världens största marathon. Jag och 51 393 stycken löpare tog oss från Staten Island till målet i Central Park. En helt ofattbar siffra – 51 394 personer tog sig i mål av 51 999 startande! Loppet och hela resan var utan tvivel det bästa jag någonsin gjort, själva loppet var ren eufori och jag ångrar inte en sekund att jag valde att lägga så mycket pengar på ett enda lopp. Jag vill göra det igen! Loppet och resan förtjänar sina egna inlägg så därför skriver jag inte så mycket mer om det här.

 

 

December

Resten av året blir det inte så mycket träning, bara lite spinning och ett pass teknikträning på längdskidor tillsammans med några jobbarkompisar. Årets avslutas med min första tur någonsin på långfärdsskridskor (nej, det är inget för mig) och sen den sedvanliga ”alla vi som springer på nyårsafton”-löpturen.

 

Och det var mitt träningsår 2016! I loppkalendern för 2017 finns för nuvarande tre halvmaror, ett marathon, ett ultralopp, ett tunnellopp och ett millopp. Planen var ursprungligen att jag skulle kört en trippel i Vansbro (halvsim, tjejsim och hela Vansbrosimmet) men i och med att jag inte vet hur sommaren blir så kan det hända att jag måste lägga ner den idéen. Sen kan det alltid hända att jag lägger till några fler lopp, bara för att jag tycker det är så kul att gå i mål. Nå väl, det visar sig! Först och främst måste jag komma igång med träningen igen.

›› 3/100 #blogg100

 

Gjorde jag det verkligen?!

Jo men alltså, jag vet att jag åkte Öppet spår i måndags men jag har nog inte riktigt förstått det än. Kan kanske bero på att jag känner mig så pass pigg i kroppen. Jag känner av min högra fotled och utsidan av mitt vänstra knä när jag går i trappor plus att det känns lite i ett eller flera revben på höger sida när jag hostar. Revbenen tror jag fick en smäll i den kullerbytta jag tog i en nedförsbacke efter Hökberg men det var inget jag tänkte på då, jag vet att foten fick sig en smäll då i alla fall. Men annars, kroppen känns pigg och fräsch. (Och tur är väl det eftersom jag idag fick min nästa nummerlapp och chip inför fredagens 19 km i fäders spår.)

Den mentala biten. Huvudet har inte hängt med. Det känns overkligt. Ibland vill jag bara gråta och jag kan inte förklara varför. Det var verkligen en kraftansträngning som jag inte borde ha klarat av. Jag borde inte klarat av att åka 90 km på skidor. Men jag gjorde det. Jag kämpade verkligen med det mentala biten under loppet, vissa sträckor var inte bara tufft fysiskt utan även mentalt. Det var något nytt för mig, jag har aldrig tidigare kämpat så mycket med fel tankar som jag gjorde under Öppet spår. Om jag tänker på Lidingöloppet, ett lopp som jag egentligen heller inte borde klara, så hade jag aldrig lika jobbigt under de timmarna. Visst, det tog bara fem timmar, och det här tog över tolv timmar men under dessa tolv timmar var jag aldrig i närheten av den eufori som jag kände under Lidingöloppet. Jag saknade den känslan.

Så. Jag åkte Öppet spår. Jag kom i mål. Men kan jag inte förstå att jag gjorde det. Svårt att beskriva känslan och jag tror inte man blir klokare av att läsa det jag har skrivit så jag avslutar med något mer förståligt.

Min sluttid på Öppet spår måndag: 12:43:34. Med den tiden hade jag över 5700 som var snabbare än jag. Två damer och fyra herrar var efter mig, så jag var inte sist. Och jag kom i mål, till skillnad från de cirka 230 stackarna som var tvungna att bryta av någon anledning.

›› 2/100 #blogg100

Jag gör det igen – #blogg100

För fjärde året i rad som väljer jag att hoppa på #blogg100! Kommer bli en utmaning även i år, men så tror jag ju på utmaningar så varför inte.

På tal om utmaningar så åkte jag igår mitt livs första Öppet spår, och det var verkligen en utmaning! Perfekta förhållanden och perfekta skidor, och hade även jag varit perfekt (det vill säga i perfekt form) så hade det nog varit lättare. Jag tackar min envishet/pannben för detta, för igår var det nära att jag bröt. Det var så jobbigt! Höll på hela dagen och var en av de sista att komma i mål. Nu var ju inte en viss tid målet, även om min plan var att komma under 12 timmar, det huvudsakliga målet var att komma i mål. Och det gjorde jag! Men mer om det en annan dag.

Kroppen känns mer pigg idag än vad jag hade väntat mig, men trots detta ska jag släpa denna trötta kropp i morgon. Sen får vi se om jag samlat mina tankar tillräckligt i morgon för att skriva ihop en race report.

›› 1/100 #blogg100

9 mil på skidor – är jag galen?

160108Svaret på den frågan kan ju bara vara ett rungande ja! Men så har jag aldrig påstått att jag är vidare klok heller.

Öppet spår närmar sig med stormsteg och jag börjar känna en viss panik över att jag snart ska ta mig de nio milen mellan Berga by och Mora. Nu har jag visserligen bara åkt skidor två gånger denna säsong än men båda gångerna har jag känt mig frustrerad över att jag la av med träningen i höstas och nu befinner mig nästan på en all time low. Jag försöker lägga de tankarna bakom mig och acceptera de förutsättningar jag har nu och träna därefter. De tankarna, att jag förstört mina chanser, är bara nedbrytande och ger inte alls det ”pannben” jag brukar ha. Okej, jag kanske inte klarar de nio milen i år, det kanske kommer ett rep i vägen – men då får det vara så. Jag har fått upplevelsen och kommer bara komma tillbaka starkare nästa år! Eller det är i alla fall det jag försöker intala mig.

Inte alltid så lätt att tänka positivt dock…

Jag har fördelen med att bo nära både Vasaloppsarenan och Orsa Grönklitt så jag har alla förutsättningar att få ”mil i benen”. Idag tog jag en tur till Grönklitt men jag åkte inte så långt som jag hade planerat. Förra gången jag var ut så ramlade jag i en backe och har sedan dess haft lite ont i en arm. Trodde inte den skulle besvära mig så mycket men den besvärade mig mer än vad jag trodde. Inte så att det gjorde superont, mer att det var jobbigt att använda den.

Och det är med att ramla! Jag är duktigare på det i år än tidigare två år. Med duktigare menar jag då att jag ramlar oftare. :O Hur som helst, jag och nedförsbackar är inte riktigt vänner. Jo, om backen går rakt ner och det finns spår! Ospårat och svängar är kanske det som mest inte är mina vänner eftersom jag är usel på att trampa runt i svängar – måste öva på det! Det blev några fall idag men som tur var gjorde jag mig inte illa idag. 🙂

Så hur ligger jag till? Knappt så jag vågar avslöja det… Jag har åkt 12,2 km av de 300 km som jag SKA (så är det bara) åka innan dagen D. Jag har har 51 dagar på mig. Jag jobbar i helgen men om jag inte är för trött så blir det nog en tur ut till Vasaloppsspåret efter jobbet.

 

Mål och utmaningar 2016

Nytt år brukar betyda nyårslöften, men jag tror aldrig jag har haft några sådana. Åtminstone inte några som jag kommer ihåg. Mål brukar jag ha, eller utmaningar, och detta år är inget undantag. Mina utmaningar: de två kvarvarande loppen i En svensk klassiker (Öppet spår och Vätternrundan) och New York Marathon. Ser så fram emot alla tre loppen, på något konstigt vis. Skräckblandad förtjusning kan man också beskriva det som.

Daily greatness

Hur är det då när det kommer till mina mål? De är mer personliga och inget jag tänker ta upp här, åtminstone inte alla. Ett är dock att inte ge upp lika lätt när saker /känslor går emot mig. Främst gäller detta när det kommer till min träning. Jag har alltid haft alldeles för lätt att strunta i allt när jag mår dåligt, träningen glöms helt bort och jag börjar äta helt fel. Jag saboterar för mig själv och jag ångrar mig varenda gång det är dags att försöka ta mig tillbaka dit jag en gång var.

Härom dagen fick jag hem Dailygreatness Journal: A Practical Guide for Consciously Creating Your Days, tänkte försöka förändra mitt tankesätt under de kommande året – uppgradera mig själv, som de väljer att kalla det.

%d bloggare gillar detta: