Förra veckan skrev jag att jag hamnat i en svacka när det kom till matlagning. Jag hade hoppats att den skulle ha gett med sig till denna vecka men så har inte varit fallet, den har snarare fördjupats. Eländet började ju igår och jag hade på känn redan förra veckan att det var på gång, bland annat för att jag brukar få en öm lymfkörtel och tappa lite mer hår än vad jag vanligtvis gör. En annan tydlig sak var att vikten gick upp, trots att jag åt bra och rörde på mig som jag skulle. Just det här med vikten har jag varit med om förr och är det något som är motivationssänkande är det det just att det man gör inte ger något resultat.
Matlagningen denna vecka har helt klart blivit lidande, igår blev det knäckemackor till middag och en köpesallad från Pressbyrån fick bli lunch ikväll. Inte bra och inte gott. Idag har jag varit och fikat hos en vän på kvällen och väl hemma fastnade jag framför teven och datorn men jag måste verkligen fixa så jag får matlådor. Och jag måste göra det nu. Tröttheten har mig i sitt grepp, är ständigt trött visserligen, men jag får inte den hindra mig. Jag får inte låta denna svacka hindra mig, jag måste upp igen. Jag måste fortsätta, jag har ju bestämt mig att denna gång ska vara den gång som jag faktiskt lyckats. Dessutom har jag ”lovat” pappa.
När det kommer till min träning, eller min löpning vilket är den enda träning jag utför, så är även den på nedåtgående. Denna vecka är första veckan sedan jag startade som jag inte lyssnat på min iPhone när den har sagt att det är dags att springa. Varför? Delvis svackan, delvis att jag från och till känt mig en smula förkyld, och slutligen delvis för att jag har ont i mitt vänster knä när jag går i trappor. Av de tre orsakerna är det bara den sistnämnda som egentligen är ett giltigt skäl, för den smula som jag har känt mig förkyld har verkligen varit liten.
Men iväg med mig nu, dags att ordna de där matlådorna så att jag sen kan krypa ner i min underbara säng.
Nr 49 av #blogg100.
