Making myself awesome…eller något sånt

20130209-210236.jpg Tycker om startbilden i min löparapp 10K Runner, från soffpotatis till löpare. Jag kanske inte låg på soffan när jag började följa programmet, men jag hade inte sprungit sedan Topploppet i september så det var lite kämpigt att komma igång.

Jag är ju rätt ny med det här att springa. Med medfödda knäfel som krävt operationer så har det varit lätt att skylla på mina knän så fort det var dags att springa i skolan. Att jag sommaren 2010 skulle börja springa var alltså otippat, men jag hade bestämt mig och med nyinköpta skor så gav jag mig ut första gången….och trodde jag skulle dö. Jag körde ett program där första rundan bestod i att man skulle jogga långsamt i en minut, sen gå raskt en minut och göra det tio gånger. Jag trodde ärligt talat att jag skulle dö de där minuterna, jag räknade sekunderna och orkade knappt springa/jogga en minut. Det. Var. Hemskt. Men jag fortsatte envist med programmet som löpte under fyra veckor. Jag kommer inte ihåg hur länge jag hade hållit på när jag en dag kom in var och förvånad över att jag faktiskt tyckte det var kul. Kul?! Jag?! Tycka om att springa?! Jo, men så var det, jag tyckte om det.

När jag började springa 2010 så vägde jag runt 78 kg, när jag började springa i år vägde jag 88 kg och det har märkts. Kroppen känns tyngre och även om jag inte trodde jag skulle dö vid första passet, utan snarare att det gick riktigt lätt, så märks det att jag väger mer. Det jobbar jag ju på och idag väger jag 85,6 kg, på väg åt rätt håll. 🙂

Årets stora utmaning blir Tjurruset i oktober och jag ser verkligen fram emot det!

Nr 18 av #blogg 100.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: