Tagg: lopp

Race report: Sportisimo Prague Half Marathon 2017

Jag har ju som ny utmaning att springa ett lopp utomlands om året, något som jag startade upp förra året då jag var och sprang TCS New York City Marathon. I år blev det Prag och Prag halvmarathon. Jaha, och det gick ju bra.

Jag åkte med Runacademy och själva resan var toppen, men loppet var inte kul alls. Jag visste att jag egentligen inte var i form för att springa en halvmara efter en vinter då jag inte orkat träna något pga en jobbig period, men samtidigt visste jag att jag skulle klara av det. Det var ju bara en halvmara och maxtiden var satt till tre timmar.

Loppet gick den första april och det var sommarvärme denna helg i Prag. Starten var kl 10 och vi gav oss av från hotell vid halv nio. De flesta i gruppen körde en uppvärmning ihop men eftersom jag känt av mitt knä när vi tränade dagen innan så hoppade jag över denna. När de andra kom tillbaka gick vi och lämnade in våra väskor och letade sedan efter våra startled. Startleden var inte helt tydliga om man säger så. Det fanns skyltar med startledets bokstav men inga klara avgränsningar emellan. Jag startade i det sista startledet.

Alla startled startade samtidigt men vi som startade i det sista hörde inte när starten gick, istället fick vi lyssna till någon form av domedagsmusik – inte peppande på något vis. Vi rörde oss framåt i sakta mak och det tog ca 13-15 minuter tills jag passerade startlinjen. Tyvärr räknades maxtiden från klockan tio när starten gick, så alltså hade jag nu cirka 2:45 att ta mig i mål på. Jag kände mig aningen stressad över detta.

De första kilometrarna gick ganska smärtfritt, det enda som störde var underlaget som ibland bestod av kullersten som inte är så behagligt att springa på. En annan sak som var lite irriterande var de som sprang med springvagn. Alltså, jag är positiv till de som springer för de som inte kan men när de kommer tre sådana ekipage i bredd och de har löpare som springer före som ”varnar” oss andra löpare att de vill fram. Är man mitt emellan två sådana finns det ju liksom ingen plats för en att ta vägen.

Banan var ganska flack eftersom den går runt floden, en nackdel var dock att banan vid flera tillfällen vänder och man springer tillbaka samma väg. Detta gör ju så klart att man möter de andra löparna, och det är ju kul att se dem, tyvärr ser man ju också hur få löpare man har efter sig. Nog för att jag är van att vara långsam, men det är inte kul att se att man är bland de sista i loppet. Efter de sista kom några cyklister, en ambulans, en vanlig buss och sen tre gatsoparbilar.

Jag kände mig stressad hela loppet, sprang efter min klocka för att se att jag höll en hastighet som gjorde att jag skulle klara maxtiden. Försökte att inte titta bakåt för att se hur ”slutpatrullen” kom närmare och närmare. Försökte njuta av loppet och omgivningarna men det var svårt. Vid ungefär elva kilometer började mitt vänstra knä göra ont och jag började gå mer än vad jag sprang, därför dröjde det nu inte länge förrän ”slutpatrullen” var mig i hasorna. Vid 15 kilometer kom cyklisterna ifatt mig och de sa att med den hastighet jag höll då skulle de vara svårt att klara maxtiden, men jag fick fortsätta. Fortsatte i cirka 500 meter men kände att mitt knä inte alls var med på tåget. Valde därför att vänta in bussen och hoppa på den. Ett svårt val, men det enda rätta. Varför plåga sig i flera kilometer till?

På bussen var det en annan svenska och vi satt och pratade tills vi kom fram till målet. Bussen körde ju inte så snabbt eftersom den låg i bakhasorna på den sista löparen i loppet. Och då menar jag verkligen i bakhasorna, den låg cirka en och halv meter efter henne. Hur stressande måste inte det ha varit!

Väl framme vid målet möttes jag av Runacademygruppen som väntande in de sista av oss. Fick många kramar när det hörde att jag brutit, de var verkligen hur gulliga som helst. Jag var så ledsen och kände mig så himla misslyckad!

Så, vad tyckte jag loppet? Inte bra alls, men det beror nog mycket på att jag fick lov att bryta och inte fick den snygga medaljen. Jag tyckte starten var dåligt upplagd och att maxtiden räknades från det att eliten startade och inte när vi långsamma startade var ju bara dumheter. Maxtiden kunde fått vara 15-30 minuter längre om det nu skulle vara som det var nu. ”Slutpatrullen” hade inte behövt ligga i bakhasorna på de sista löparna heller, kunde ju legat åtminstone 50 meter bakom.

Angående att jag kände mig stressad så såg jag det på pulskurvan när jag kollade den efter loppet. Även de sträckor som jag gick så var pulsen hög och den sjönk inte även när jag gick längre sträckor (som innan jag bröt). Antingen så berodde detta på att jag var stressad, eller så var jag redan då på väg att bli sjuk. Efter jag kom hem från Prag så låg jag ju med feber i flera dagar.

Nä väl, årets lopp utomlands blev en besvikelse. Men nästa år, då ska det gå bättre!

›› 46/100 #blogg100

Jag mötte våren i Prag!

För en vecka sedan åkte jag till Prag med Runacademy för att springa Sportisimo Prague Half Marathon. Hmm, ja, själva loppet gick ju inte så bra men mer om det i ett annat inlägg. Med på resan var två av mina ”löpartjejer” och även en gammal jobbarkompis till mig. Förutom de tre var det förstås massor av trevliga människor med! På det stora hela var det en helt fantastisk helg, som förstås hade varit bättre om jag hade kommit hem med en medalj och om jag inte blivit sjuk.

 

 
 

Och hur var det nu med våren? Jodå, vår var det allt, eller sommarvärme! Strålande sol och 22 grader, jag önskar att jag hade haft kläder med mig som var bättre anpassade för den temperaturen. Och sommarskor, jag önskar att jag hade haft sommarskor.

Prag är en trevlig stad som jag besökt en gång tidigare, på en skolresa i gymnasiet. Då åkte vi tåg vilket var ett äventyr i sig, nu flög vi som tur var. Jag åker gärna dit igen och planer finns redan på det. 🙂

(Och det här var inte alls vad jag hade tänkt skriva i detta inlägg, men min hjärna är som ett tuss bomull så här fjärde dagen med feber så får det vara så här. NÄR ska jag bli frisk?)

›› 37/100 #blogg100

Race report: Tjejmilen 2016

Här kommer uppdateringarna så sporadiskt så man skulle kunna tro att jag helt slutat blogga! Visst, funderingarna har funnits på att sluta men samtidigt så vet jag att jag skulle sakna det. Nå väl, ännu en race report. Denna gång Tjejmilen.

Tjejmilen

Tjejmilen är det lopp jag tycker minst om av de lopp jag brukar springa. Anledningen till det är främst att det brukar vara så trångt på vissa avsnitt av banan, detta för att många helt enkelt inte är helt ärliga när de väljer vilken startgrupp de ska starta i. Jag vet flera som är mycket långsammare än vad jag är, och då är jag långsam, som väljer startgrupper där man ska vara betydligt snabbare på milen än vad de är. En annan anledning till att Tjejmilen inte är en favorit är att jag brukar vara förkyld eller precis ha tillfrisknat från en förkylning när loppet går. I år var det min fjärde Tjejmil och för en gång skull var jag inte förkyld!

Nå väl, till själva loppet. Jag kände mig inte alls peppad på att springa och hade helst stannat hemma men väl på startlinjen började jag åtminstone bli lite sugen. Vädret var sisådär, det var mulet och lagom temperatur. Dock så kändes det som regn var på väg och ösregn är inte en favorit (första året jag sprang Tjejmilen regnade det så mycket att mina linser nästan spolades ur ögonen och hela Gärdet var en gyttjepöl). Mitt mål för dagen var att springa min bästa Tjejmil! Mina tre tidiga resultat var alla på 1:22 och några sekunder, lite lustigt att jag prickat samma minut. I år var jag inte förkyld, jag var bättre tränad eftersom jag tränar inför ett marathon och temperaturen var inte överdrivet hög. Jag var med andra ord ganska säker på att det skulle bli en bättre tid.

Starten gick, och jag tyckte det kändes tungt. Men vad f*n! Syrran och jag kom ifrån varann i trängseln, visserligen inget ovanligt eftersom hon och jag brukar göra våra egna lopp (dock brukar de ta längre tid innan vi kommer ifrån varandra än bara några hundra meter). Efter någon kilometer kommer hon ifatt mig och vi springer tillsammans till den första vätskekontrollen där jag väljer dricka medan hon springer förbi. Här någonstans börjar det kännas helt ok att springa och jag märker att jag springer om mer tjejer än vad jag brukar….tycker också det är mer trängsel än tidigare år.

Före den andra vätskekontrollen, som kommer precis innan 5 km, så kommer jag ifatt syrran som fram till nu har legat ca 50-100 meter framför mig. Hon går och säger att hon har kramp i låret. Hon börjar springa med mig när jag kommer ifatt men dricker vid vätskekontrollen vilket inte jag gör, jag springer på.

Under andra halvan av loppet så flyter löpningen på ganska bra, jag väljer att gå kortare avsnitt (främst när det går lite uppför). Ibland är jag helt enkelt tvungen att gå eftersom jag inte kommer förbi! Jag har koll på klockan och ser att jag utan problem kommer klara mitt mål, det vill säga att springa min bästa Tjejmil. Jag ser också att det finns en liten, visserligen pytteliten, möjlighet att springa milen på under 70 minuter vilket är något jag aldrig har gjort. (Sa ju att jag är långsam.)

Men så vet jag ju att det går uppför innan man kommer fram till Gärdet och jag har inte riktigt det pannbenet som gör att jag springer hela vägen uppför backen. Jag har pannben att inte ge upp, att fortsätta, att komma i mål…men tydligen inte för att slå tider. Jag är uthållig, ingen sprinter – som jag brukar säga. Jag passar på att dricka vid den sista vätskekontrollen eftersom jag ändå går.

När det börjar bli flackare igen så börjar jag springa igen och jag försöker trycka på lite mer för att få så bra tid som möjligt. Det är trångt när man kommer upp till Gärdet och när jag springer in på upploppet men jag försöker ändå trycka på lite extra i steget. Det var så skönt att komma i mål, jag är inte van att springa på så där förutom när jag kör intervallpass. Och jag tycker inte om intervallpass!

Klockan stannar på 1:10:59 – min snabbaste Tjejmil och min snabbaste mil någonsin! Jo, jag är nöjd! Det bästa är dock att jag för första gången sedan jag och min syster började springa lopp tillsammans är snabbare än vad hon var! (Även om hon hela tiden ska dra upp att hon fick kramp, trots detta gjorde hon faktiskt sin bästa Tjejmil också!)

Jag hade min GoPro Session med mig och filmade lite innan, under och efter loppet. (Jag tycker det är kul att redigera ihop små filmer men är definitivt ingen expert på det. Jag jobbar på att bli bättre och nu håller jag dessutom på forskar lite i vilket redigeringsprogram som jag tycker bäst om. Planen är att det ska bli bättre filmer i framtiden, för det är kul att ha lite filmade minnen från de olika loppen också.)

Kommande lopp

Som den loppnörd jag är så har jag ovanligt få lopp inplanerade i år. Igår anmälde jag mig till mitt favoritlopp, Midnattsloppet i Stockholm. I år blir det femte året jag springer och jag ser så fram emot det. Ja, inte bara loppet, jag ser fram emot att få börja springa. Visst, egentligen finns det inget som hindrar mig från att springa redan nu förutom det faktum att just nu är det cyklingen som står högst upp på listan. Och så kommer det också förbli tills jag cyklat runt pölen i juni.

Andra lopp i sommar/tidig höst är: Vansbro Tjejsim, Tjejmilen och Lidingö Tjejlopp.

›› 83/100 #blogg100

Hurtbulle

För några dagar sedan så skrev jag på Facebook att jag anmält mig till Midnattsloppet och postade också ett videoklipp från Tjurruset och undrade om någon var sugen att hänga på. Idag fick jag kommentaren hurtbulle med en glad smiley efter. Jag kanske är lättstött men jag ser inte den kommentaren som något positivt, trots den glada gubben efter. Kanske är jag lite skadad efter #hälsohets-spektaklet på Twitter…

Jag ser mig inte som en hurtbulle, jag ser mig inte heller som träningsfreak. Jag tycker om att springa och jag tycker om att delta i lopp. Så är det bara. Visst, jag ser det också som ett bra sätt att förbränna lite energi som i slutändan förhoppningsvis hjälper mig gå ner lite i vikt. Men främst gör jag det för att jag mår bra av det, även om jag kanske inte gillar varje pass men det vet jag oftast inte förrän jag kommer ut och då kan jag lika gärna slutföra passet.

Så nej, hurtbulle ser jag inte som en positiv kommentar. Jag ser det snarare som ett uttryck för avundsjuka för att personen i fråga själv inte springer lopp, kanske inte tränar alls.

Nr 7 av #blogg100

%d bloggare gillar detta: