Race report: Sportisimo Prague Half Marathon 2017

Jag har ju som ny utmaning att springa ett lopp utomlands om året, något som jag startade upp förra året då jag var och sprang TCS New York City Marathon. I år blev det Prag och Prag halvmarathon. Jaha, och det gick ju bra.

Jag åkte med Runacademy och själva resan var toppen, men loppet var inte kul alls. Jag visste att jag egentligen inte var i form för att springa en halvmara efter en vinter då jag inte orkat träna något pga en jobbig period, men samtidigt visste jag att jag skulle klara av det. Det var ju bara en halvmara och maxtiden var satt till tre timmar.

Loppet gick den första april och det var sommarvärme denna helg i Prag. Starten var kl 10 och vi gav oss av från hotell vid halv nio. De flesta i gruppen körde en uppvärmning ihop men eftersom jag känt av mitt knä när vi tränade dagen innan så hoppade jag över denna. När de andra kom tillbaka gick vi och lämnade in våra väskor och letade sedan efter våra startled. Startleden var inte helt tydliga om man säger så. Det fanns skyltar med startledets bokstav men inga klara avgränsningar emellan. Jag startade i det sista startledet.

Alla startled startade samtidigt men vi som startade i det sista hörde inte när starten gick, istället fick vi lyssna till någon form av domedagsmusik – inte peppande på något vis. Vi rörde oss framåt i sakta mak och det tog ca 13-15 minuter tills jag passerade startlinjen. Tyvärr räknades maxtiden från klockan tio när starten gick, så alltså hade jag nu cirka 2:45 att ta mig i mål på. Jag kände mig aningen stressad över detta.

De första kilometrarna gick ganska smärtfritt, det enda som störde var underlaget som ibland bestod av kullersten som inte är så behagligt att springa på. En annan sak som var lite irriterande var de som sprang med springvagn. Alltså, jag är positiv till de som springer för de som inte kan men när de kommer tre sådana ekipage i bredd och de har löpare som springer före som ”varnar” oss andra löpare att de vill fram. Är man mitt emellan två sådana finns det ju liksom ingen plats för en att ta vägen.

Banan var ganska flack eftersom den går runt floden, en nackdel var dock att banan vid flera tillfällen vänder och man springer tillbaka samma väg. Detta gör ju så klart att man möter de andra löparna, och det är ju kul att se dem, tyvärr ser man ju också hur få löpare man har efter sig. Nog för att jag är van att vara långsam, men det är inte kul att se att man är bland de sista i loppet. Efter de sista kom några cyklister, en ambulans, en vanlig buss och sen tre gatsoparbilar.

Jag kände mig stressad hela loppet, sprang efter min klocka för att se att jag höll en hastighet som gjorde att jag skulle klara maxtiden. Försökte att inte titta bakåt för att se hur ”slutpatrullen” kom närmare och närmare. Försökte njuta av loppet och omgivningarna men det var svårt. Vid ungefär elva kilometer började mitt vänstra knä göra ont och jag började gå mer än vad jag sprang, därför dröjde det nu inte länge förrän ”slutpatrullen” var mig i hasorna. Vid 15 kilometer kom cyklisterna ifatt mig och de sa att med den hastighet jag höll då skulle de vara svårt att klara maxtiden, men jag fick fortsätta. Fortsatte i cirka 500 meter men kände att mitt knä inte alls var med på tåget. Valde därför att vänta in bussen och hoppa på den. Ett svårt val, men det enda rätta. Varför plåga sig i flera kilometer till?

På bussen var det en annan svenska och vi satt och pratade tills vi kom fram till målet. Bussen körde ju inte så snabbt eftersom den låg i bakhasorna på den sista löparen i loppet. Och då menar jag verkligen i bakhasorna, den låg cirka en och halv meter efter henne. Hur stressande måste inte det ha varit!

Väl framme vid målet möttes jag av Runacademygruppen som väntande in de sista av oss. Fick många kramar när det hörde att jag brutit, de var verkligen hur gulliga som helst. Jag var så ledsen och kände mig så himla misslyckad!

Så, vad tyckte jag loppet? Inte bra alls, men det beror nog mycket på att jag fick lov att bryta och inte fick den snygga medaljen. Jag tyckte starten var dåligt upplagd och att maxtiden räknades från det att eliten startade och inte när vi långsamma startade var ju bara dumheter. Maxtiden kunde fått vara 15-30 minuter längre om det nu skulle vara som det var nu. ”Slutpatrullen” hade inte behövt ligga i bakhasorna på de sista löparna heller, kunde ju legat åtminstone 50 meter bakom.

Angående att jag kände mig stressad så såg jag det på pulskurvan när jag kollade den efter loppet. Även de sträckor som jag gick så var pulsen hög och den sjönk inte även när jag gick längre sträckor (som innan jag bröt). Antingen så berodde detta på att jag var stressad, eller så var jag redan då på väg att bli sjuk. Efter jag kom hem från Prag så låg jag ju med feber i flera dagar.

Nä väl, årets lopp utomlands blev en besvikelse. Men nästa år, då ska det gå bättre!

›› 46/100 #blogg100

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: