Kategori: Race report

Race report: Tunnel Run Citybanan

I lördags (25/3) var jag i Stockholm för att springa i lite tunnlar tillsammans med mina ”löpartjejer”. Förra sommaren var jag på ett löparläger med Runacademy på Gålö tillsammans med en av mina bästa vänner från gymnasiet. Hon och jag hade inte setts på typ 20 år men när hon frågade mig om jag vill följa med på löparläger så hängde jag på. Och tur var det för vi hade så kul! På lägret delade vi stuga med två andra och vi fyra fann varandra direkt, inte minst för att vi delar ett stort intresse i löpningen. Vi bestämde redan då att vi skulle ses igen. Men det var lite off topic.

Hur som helst,, lördag och Tunnel Run Citybanan var det. Det fanns ett förmiddagspass och ett eftermiddagspass med starter att anmäla sig till och eftersom mina ”löpartjejer” alla är morgonpigga så valdes den tidiga starttiden. Vi var rätt tidiga med att anmäla oss så det slutade med att två startade i första startled klockan 9:00 och två oss startade i det tredje startledet klockan 9:30.

Märk väl att de är morgonpigga, jag är det definitivt inte. Natten mot lördag spenderades hemma hos min syster och klockan ringde sedan ohyggligt tidigt. Fick i mig lite frukost och satte mig sen i bilen för att åka till pendeln, väl där fick jag vänta några minuter innan min gamla vän A från gymnasiet dök upp – alltid lika kul att ses. Vi tog pendeln in till Södra station eftersom vi skulle lämna väskor vid målet, där mötte vi även upp C som hade sovit på ett pensionat på Söder. Hon hade varit snäll och hämtat ut mitt startkit så jag fick min mindre smickrande reflexväst (inte alls i samma bra kvalitet som vid förra tunnelloppet) och mitt gula pannband.

Efter vi lämnat våra väskor begav vi oss mot starten där vi mötte upp och en annan vän från löparlägret. Obligatorisk fotografering så klart, och självfallet obligatoriskt toabesök. Sen var det dags för A och att gå in startfållan och en halvtimme senare var det dags för mig och C. Pepp, pepp, pepp. Ja, peppen hade faktiskt infunnit sig och kanske berodde det på mina härliga ”löpartjejer”! De hade någon film med uppvärmning, såg inte så mycket av dem eftersom jag var omringad av långa personer men har tittat på den i efterhand.

Och sen gick starten. De två första kilometrarna sprang man utomhus och eftersom det var ganska smalt här så tog det ett tag innan jag kunde börja springa och sen gick det i makligt tempo. Perfekt för mig som är alldeles för otränad. En vätskestation och sen ner i tunneln! Med ljusspel, en kör (min favorit från Midnattsloppet som står uppe vid kyrkan), orgelmusik (just när jag sprang förbi spelades Cantina Song från Star Wars – me likey). På det stora hela tyckte jag att det var bättre sånt vid tunnelloppet 2014 men att denna tunneln var ”mysigare” på något sätt eftersom den var trängre. Och nej, jag har inte klaustrofobi så det bekom mig inte.

Mot slutet kom det rejäla backar! Både uppåt och neråt, jag gick. Jag gick för övrigt vid fler tillfällen redan innan, dels för att jag inte är tränad och dels för att få mer ut av upplevelsen. Jaha, och sen kom man ut ur tunnel och möttes av strålande sol och stenbumlingar att springa på. Lite senare var jag i mål.

Men ingen medalj! Alltså va? Jag tycker om medaljer ju. 🙁

Tiden då? 1:07:13, på cirka 7.6 km. Men det var upplevelsen, ett once in a lifetime lopp, som var huvudsaken och inte tiden. Så småningom kommer det en liten film, tyvärr filmad med min iPhone eftersom jag glömt min GoPro hemma.

›› 30/100 #blogg100

Race report: Tjejmilen 2016

Här kommer uppdateringarna så sporadiskt så man skulle kunna tro att jag helt slutat blogga! Visst, funderingarna har funnits på att sluta men samtidigt så vet jag att jag skulle sakna det. Nå väl, ännu en race report. Denna gång Tjejmilen.

Tjejmilen

Tjejmilen är det lopp jag tycker minst om av de lopp jag brukar springa. Anledningen till det är främst att det brukar vara så trångt på vissa avsnitt av banan, detta för att många helt enkelt inte är helt ärliga när de väljer vilken startgrupp de ska starta i. Jag vet flera som är mycket långsammare än vad jag är, och då är jag långsam, som väljer startgrupper där man ska vara betydligt snabbare på milen än vad de är. En annan anledning till att Tjejmilen inte är en favorit är att jag brukar vara förkyld eller precis ha tillfrisknat från en förkylning när loppet går. I år var det min fjärde Tjejmil och för en gång skull var jag inte förkyld!

Nå väl, till själva loppet. Jag kände mig inte alls peppad på att springa och hade helst stannat hemma men väl på startlinjen började jag åtminstone bli lite sugen. Vädret var sisådär, det var mulet och lagom temperatur. Dock så kändes det som regn var på väg och ösregn är inte en favorit (första året jag sprang Tjejmilen regnade det så mycket att mina linser nästan spolades ur ögonen och hela Gärdet var en gyttjepöl). Mitt mål för dagen var att springa min bästa Tjejmil! Mina tre tidiga resultat var alla på 1:22 och några sekunder, lite lustigt att jag prickat samma minut. I år var jag inte förkyld, jag var bättre tränad eftersom jag tränar inför ett marathon och temperaturen var inte överdrivet hög. Jag var med andra ord ganska säker på att det skulle bli en bättre tid.

Starten gick, och jag tyckte det kändes tungt. Men vad f*n! Syrran och jag kom ifrån varann i trängseln, visserligen inget ovanligt eftersom hon och jag brukar göra våra egna lopp (dock brukar de ta längre tid innan vi kommer ifrån varandra än bara några hundra meter). Efter någon kilometer kommer hon ifatt mig och vi springer tillsammans till den första vätskekontrollen där jag väljer dricka medan hon springer förbi. Här någonstans börjar det kännas helt ok att springa och jag märker att jag springer om mer tjejer än vad jag brukar….tycker också det är mer trängsel än tidigare år.

Före den andra vätskekontrollen, som kommer precis innan 5 km, så kommer jag ifatt syrran som fram till nu har legat ca 50-100 meter framför mig. Hon går och säger att hon har kramp i låret. Hon börjar springa med mig när jag kommer ifatt men dricker vid vätskekontrollen vilket inte jag gör, jag springer på.

Under andra halvan av loppet så flyter löpningen på ganska bra, jag väljer att gå kortare avsnitt (främst när det går lite uppför). Ibland är jag helt enkelt tvungen att gå eftersom jag inte kommer förbi! Jag har koll på klockan och ser att jag utan problem kommer klara mitt mål, det vill säga att springa min bästa Tjejmil. Jag ser också att det finns en liten, visserligen pytteliten, möjlighet att springa milen på under 70 minuter vilket är något jag aldrig har gjort. (Sa ju att jag är långsam.)

Men så vet jag ju att det går uppför innan man kommer fram till Gärdet och jag har inte riktigt det pannbenet som gör att jag springer hela vägen uppför backen. Jag har pannben att inte ge upp, att fortsätta, att komma i mål…men tydligen inte för att slå tider. Jag är uthållig, ingen sprinter – som jag brukar säga. Jag passar på att dricka vid den sista vätskekontrollen eftersom jag ändå går.

När det börjar bli flackare igen så börjar jag springa igen och jag försöker trycka på lite mer för att få så bra tid som möjligt. Det är trångt när man kommer upp till Gärdet och när jag springer in på upploppet men jag försöker ändå trycka på lite extra i steget. Det var så skönt att komma i mål, jag är inte van att springa på så där förutom när jag kör intervallpass. Och jag tycker inte om intervallpass!

Klockan stannar på 1:10:59 – min snabbaste Tjejmil och min snabbaste mil någonsin! Jo, jag är nöjd! Det bästa är dock att jag för första gången sedan jag och min syster började springa lopp tillsammans är snabbare än vad hon var! (Även om hon hela tiden ska dra upp att hon fick kramp, trots detta gjorde hon faktiskt sin bästa Tjejmil också!)

Jag hade min GoPro Session med mig och filmade lite innan, under och efter loppet. (Jag tycker det är kul att redigera ihop små filmer men är definitivt ingen expert på det. Jag jobbar på att bli bättre och nu håller jag dessutom på forskar lite i vilket redigeringsprogram som jag tycker bäst om. Planen är att det ska bli bättre filmer i framtiden, för det är kul att ha lite filmade minnen från de olika loppen också.)

Race report: Vasastafetten 2016

Ligger hjälplöst efter när det kommer till lopprapporter så det är kanske dags att börja beta av dem. Börjar bakifrån, det vill säga med de senaste loppet i skaran och sparar Öppet spår till sist. Så först ut blir Vasastafetten som gick av stapeln i helgen som var.

För andra året i rad tog jag mig an en av sträckorna i Vasastafetten (skrev aldrig någon lopprapport förra året dock), och även i år sprang jag med ett damlag från ”grannbyn”. Som den ensamvarg jag är när det kommer till träning kan jag ändå tycka denna form av lopp är kul. En sak som jag tycker är lite jobbig dock är att gå och vänta på att det ska bli min tur att springa, att man måste vara beroende av andra. I år kände jag av det mer än vad jag gjorde förra året eftersom jag sprang en senare sträcka. (Förra året sprang jag den tredje sträckan, i år den nionde och näst sista sträckan.)

vasastafetten2016

Vasastafetten startar klockan 9 på morgonen vid Vasaloppstarten i Berga by, tio deltagare delar sedan på de nio milen ner mot Mora. Sträckorna varierar i längd från 4,7 km till 14,3 km, min sträcka mellan Läde och Eldris är 5,5 km lång. Alldeles lagom med andra ord! Min sträcka beskrivas så här: ”Slät fin skogsväg i flack terräng, med några svaga motlut bland annat när Krångåsens fäbod passeras. Sista 3,6 km på grusväg.”

Jag hatar att vara sent ute, jag verkligen hatar det! Jag vill vara i tid och är hellre för tidigt på plats än precis i tid eller ännu värre – för sen. När det kommer till Vasastafetten så är logistiken till (och från) växlingplatserna något som laget själv får stå för (förutom de två första som måste åka buss). Jag åkte till min startplats med tjejen som hade sträckan innan mig och eftersom hon också är precis som jag när det kommer till att vara i tid så var jag på plats cirka 70 minuter innan det var dags att starta. Men vet du, det gjorde inget, jag satt hellre där än gick och vankade hemma. Jag satt och tittade på andra lag som växlade och de tappra som sprang Ultravasan 45 och 90.

Enligt lagets ”plan” skulle jag starta mellan 16:28 och 17:30, den tidiga tiden var vår ”bästa scenario”-tid. Jag startade 16:30 så alla i laget sprang verkligen bra! Hur som helst, till min sträcka, mitt lopp, hur var det?

nionde

Under tiden jag suttit och väntat i Läde så hade vädret varit lite från och till. Ena sekunden vräkte regnet ner och andra sekunden sken solen, några minuter innan det var dags för vår växling så regnade det och det verkade inte vilja avta. Så vi växlade i regn men efter bara några minuter blev vädret bättre och istället blev det för varmt. Aldrig nöjd. Första kilometern var det utförslöpa och jag sprang nog på lite för fort för när det började gå uppför så blev det genast mycket jobbigare än vad det borde ha varit. Det är ingen direkt uppförsbacke precis, bara svagt motlut. Precis när jag började fundera på om jag nog inte skulle gå lite så tittade jag upp och såg tre av mina lagkamrater ute i skogen. Nu kunde jag ju inte gå! Det var verkligen kul att se dem där ute i skogen och det är helt klart något jag inte är bortskämd med, att någon peppar och hejjar på mig när jag springer lopp.

Resten av sträckan kändes bra, gick vid några tillfällen men försökte springa på så mycket som jag bara orkade. Tänkte hela tiden att det bara var fem kilometer (och lite till) och att det inte gör något om jag tog i lite mer eftersom det ändå inte var så långt jag skulle springa. Och helt plötsligt var det bara sista svängen ner till kontrollen i Eldris. Sprang fram mot växlingen och lämnade över chippet och peppade vår tjej som sprang sista sträckan. Jaha ja, så var mitt gjort. Jag sprang min sträcka på 38: 32 vilket jag är nöjd med. Mitt mål var mellan 35-40 minuter och jag visste att 35 minuter skulle bli svårt eftersom det är där jag ligger på en en femma på asfalt.

lagetTillbaka i Mora möttes laget upp vid upploppet och väntade in vår tjej och sen sprang vi tillsammans sista biten in i mål!

Och sen på kvällen blev det fest…

%d bloggare gillar detta: