Kategori: om vardagen

Jobbdags igen

by  on  in om träningen, om vardagen, om vikten • 1 Comment

Lustigt hur de lediga dagarna bara springer förbi fastän man egentligen inte gör något. Känns det som i alla fall, för visst har jag gjort saker men inte något jag direkt kommer lägga på minnet och spara för framtiden. Hur som helst, nu stundar fyra dagar på jobbet och jag ser verkligen fram emot att jobba. Nej, jag är inte sjuk, jag tycker bara om mitt jobb.

Hade ju funderingar igår på att jag skulle boka ett pass på gymmet även idag men det blev aldrig så. I stället tog jag en lunchpromenad på 90 minuter och det var tur det för sen på kvällen blev det både kebab och glass. Men nu är det tillbaka till de bra rutinerna igen och det innefattar maten också. Antar att vågen kommer visa plus på måndag men det grämer jag mig inte för, jag vet att det kommer bli minus snart igen. Och svullandet idag är eländets fel, för det har verkligen kommit igång och jag tycker inte om det. Jag HOPPAS verkligen att den förbaskade spiralen ska fungera bra för mig och att jag kan se fram emot flera eländesfria år när min kropp vant sig vid den.

Dags för mig att få ett par timmars sömn innan det är dags att stiga upp. Tänkte köra ett danspass efter jobbet i morgon, sen kommer jag vara härligt slut i kroppen och tänker slappa hela fredagskvällen. Härligt!

Take my body close…

by  on  in om barnlösheten, om träningen, om vardagen • 0 Comments

…to the dancefloor, I feel strong!

Körde ett gångpass på gymmet idag, som spinning men på en crosstrainer i stället. Så himla kul! Hur som helst de körde Velvet’s Take my body close och jag fastnade för den.

Onsdagen har varit bra trots att Saga väckte mig tidigt och att sen även telefonen väckte mig två gånger. Hur som helst, jag kom upp relativt tidigt och tog en morgonpromenad i kylan. Så klart att det inte är varmt och skönt när jag är ledig. Jag var en sväng till IKEA innan jag begav mig iväg till gymmet, men allt jag fick med mig därifrån var batterier. De hade utförsäljning i det gamla IKEA, men det fanns inte mycket kvar och det kändes mest sorgligt att gå där inne. Ett tomt skal kvar med lite lastpallar här och var.

Den fd hussen var här och spelade lite Mario Kart med mig på kvällen, tror att han är lite orolig att jag inte tar hand om mig själv ordentligt. Han brukar annars inte komma över på vardagar, men visst händer det då och då. Så otroligt skönt att vi fortfarande kan vara vänner…

Tror förresten att eländet är på väg, eller rättare sagt att det började idag. Har haft hemsk mensvärk hela dagen och det trots den tidigare cykeln var på 50 dagar. Har bokat tid nu så nästa vecka åker hormonspiralen in och jag hoppas verkligen det blir så att jag fortfarande kan gå ner i vikt fastän jag har den. Senaste doktorn sa att inte så mycket av hormonerna kommer ut i blodet och att det därför inte borde påverka mig lika mycket som alla andra hormonpreparat. För jag vill inte börja gå upp i vikt igen, och jag vill inte heller ha störtblödningar flera veckor i rad. Är fortfarande emot det här med preventivmedel med tanke på att jag ändå inte kan bli med barn, men doktorerna envisas ju med att det ska vara det bästa för mig.

Eller inte kan bli med barn, för ett år sedan var jag gravid…eller trodde (eller hade svårt att tro) att jag var det. Men mitt lilla pyre hade redan bestämt sig för att det inte var meningen och fanns inte längre, bara en tom hinnsäck. Pyret var resultatet av att jag ägglossade en gång efter jag slutade med mina p-piller och chansen finns att det blir samma sak, att jag ägglossar alltså, när jag plockar ut spiralen. Fast chansen är så liten och de på RPC var ganska förvånade över att jag faktiskt hade en ägglossning över huvudtaget.

Men, men…pyret visste att det inte var rätt tillfälle. Men jag ville ändå ha det. Ibland funderar jag på hur det hade blivit om exmannen och jag hade lyckats i början av de jobbiga åren, hade det då fortfarande varit vi, hade vi då undvikit att glida isär? Frågor som aldrig kommer få några svar.

Dags att sova.

Tisdagen snart över

by  on  in om vardagen • 2 Comments

Har klarat mig i genom hela dagen utan några tårar, är faktiskt ganska stolt över mig själv. Försöker att inte låta tankarna vandra till honom, försöker vara positiv. Men det är svårt just nu, livet känns helt plötsligt så förbaskat tråkigt. Inga mail från honom att se fram emot, ingen att längta efter att träffa. *suck* Känner mig så ensam…

Hur som helst, tisdagen har varit ganska bra. Vaknade relativt tidigt och kunde inte somna om, låg och vred och vände mig ett bra tag innan jag slutligen valde att gå upp. Sen slappande i nattlinnet framför teven, tog ut missarna, systermöte på gamla jobbet, samtal med gamla chefen (har sagt upp mig nu!! *hurra*), fika med fd jobbarkompis C…

…sen kom jag hem och allt var tråkigt igen. Måste rycka upp mig!!

Saga och Siri

Det var i alla fall trevligt träffa mina gamla jobbarkompisar, saknar ju de flesta av dem. Hela bowlinggänget var där och I fick mina tider så de kan boka in en kväll snart igen. De vet inget om de senaste händelserna och jag tror inte att de tänkte på att jag var dämpad, jag känner mig dämpad i alla fall. De tyckte jag såg glad ut och verkade må bra, tyckte att jag gått ner i vikt (vilket jag suger åt mig). Och egentligen mår jag ju fortfarande bra, om man jämför med hur jag har mått. C fick veta i alla fall, behövde prata kände jag.

Avslutar med en favorit, tycker den är så fin:

Trött

by  on  in om träningen, om vardagen • 2 Comments

Sov cirka två-tre timmar i natt innan mobilen ringde och tyckte att det var dags att gå upp. Varit trött på jobbet hela dagen och haft en del att göra, men inte allt för mycket som tur var. Väl hemma från jobbet så gav jag mig ut och cyklade en timme, blev en och en halv mil varav en stor del i motvind. Skönt var det hur som helst att komma ut. …och sen blev det kebab.

Sen tittade jag på Sjukhuset och somnade på soffan, vaknade för tio minuter sedan. Känner mig aningen slutkörd och funderar faktiskt på att gå och lägga mig. Blev ingen mer tröstätning här, men jag har glass i frysen….och så bullar, Pringles och lite godis – inte bra. Men jag tror inte att det blir något mer i kväll, får ta det på mina lediga dagar, för nu blir det sängen. Måste sova.

Inte så mycket tårar idag, men det känns tungt, så tungt. Livet känns så tråkigt helt plötsligt. Varför skulle det bara finnas intresse från min sida, varför kunde han inte finna den ”rätta känslan” när jag kunde det, varför dög jag inte? Så många frågor men inga svar. Så därför nervärderar jag mig mer…

Fast en glädjande nyhet kan jag komma med, vågen var snäll i morse.

Tårar som rinner…

by  on  in om vardagen • 6 Comments

…och ett hjärta som gör ont. Det var inte meningen att det skulle vara så här, det var meningen att jag skulle må bra detta år. Och jag har ju verkligen mått bra, bättre än någonsin, något jag gjorde redan innan jag träffade han som nu får mina tårar att rinna och mitt hjärta att värka.

Har de senaste dagarna bara väntat på det som skulle få mig att nå bergstoppen och vända min resa ner. För jag har gått med en känsla av att jag snart måste nå toppen, tyvärr hade jag rätt och jag besegrade berget i fredags för att på kvällen börja min vandring ner igen. Kan bara hoppas att jag inte hinner ända ner till botten innan jag åter igen kan blicka uppåt. Vill inte, SKA INTE, ner i något djupt hål igen! Jag har haft mina avgrundshål och jag vill aldrig tillbaka igen.

Jag trodde att det jag kände var ömsesidigt, jag hade fel och det fanns bara från min sida. Jag föll för honom, mer än vad jag någonsin gjort för någon annan i mitt vuxna liv. Kände mer än vad jag gjorde för exmannen och mer än vad jag kände för katternas fd husse. Så blev det så här. Sa när jag lämnade katternas fd husse att jag skulle vara singel för all framtid, åtminstone för ett långt tag fram över. Nu menar jag det verkligen, vill inte falla för någon igen, vill inte utsätta mig för denna känsla igen. Vill inte ha ont…

Katternas fd husse ringde förresten i kväll och frågade hur det var. Jag berättade, nu vet jag hur han kände/känner det. Han tyckte att jag skulle ringt och pratat med honom, men jag sa att det skulle kännas lite konstigt: ringa till sin ex och berätta att man fått hjärtat krossat. Hur som helst, han tycker vi båda ska börja nätdejta igen… Men jag vidhåller, aldrig mer. Nu är det jobbet som gäller, jobba, äta, sova… Och träning. Attans, vad snygg jag ska bli! *skevt leende*

Det jobbigaste är att jag åter igen har fått bekräftat för mig själv att jag inte duger, att jag inte är något att ha. Att jag alltid har haft rätt i de tankarna… Fet, ful och äcklig, det är jag det. Värdelös…

I morgon ska jag äta/frossa/må dåligt. Sen ska jag börja ta mig ur detta, men jag måste få sörja lite först. Allra först måste jag dock jobba en A-tur så nu måste jag få lite sömn, åtminstone försöka.

%d bloggare gillar detta: