Månad: mars 2015

Vecka 15 och 16

Mitt knä krånglar fortfarande och min plan är att bara träna styrka till knät tillåter att jag börjar springa. Så vad händer?! Jo, jag blir sjuk, influensa. Blir hemma från jobbet i en vecka och är efter det så matt och trött att jag är helt färdig efter en dag på jobbet. Orkar knappt gå hem från jobbet och då har jag endast tio minuters gångväg hem.

Träningen

Måndag vecka 15: Styrka
Lördag vecka 16: Långsam promenad på cirka 6 km.

Vikten

Att vara sjuk och tycka synd om sig själv innebär att de gamla vanorna med onyttigheter frodas. Hur sjuk jag än är så stapplar jag iväg till en affär och handlar all min tröstmat och Pepsi Max. Hur bra är det? Dessa två veckor resulterar i att vikten åter är på fel sida 80-strecket, med över två kilo. 🙁

Hurra, jag är snart i kapp med min veckorapportering! 🙂

›› 31/100 #blogg100

Vecka 14

Fortsätter med mina försenade veckorapporter, vecka 14 denna gång (är nu vecka 18). Detta är veckan efter Tjejvasan och jag känner av mitt höger knä som måste ha fått sig en smäll vid någon av de gånger jag ramlade under loppet. Det gör ont när jag böjer och jag vågar inte springa, ifall det skulle vara något helgalet med knät. Med mina medfödda knäfel så är jag van att det gör ont då och då, men detta är en smärta som jag inte känner igen. Väljer att vänta ut det och om det inte blir bättre övervägde jag till och med att någon ortoped på jobbet skulle få undersöka det.

Denna vecka upplever jag mitt första Vasaloppet på plats! Jag såg eliten gå i mål och sen var jag ner en sväng på kvällen och såg bland annat Rickard Olsson och Richard Herrey komma i mål. Såg även den sista deltagaren komma trött över mållinjen, så himla coolt och jag blev otroligt peppad inför min start i Öppet spår nästa år. 🙂

Träningen

Måndag: Vila
Tisdag: Vila
Onsdag: Vila
Torsdag: Styrka
Fredag: Långsam promenad på ca 7 km
Lördag: Styrka
Söndag: Promenad x2 till och från Vasaloppsmålet

Löpningen

Ingen löpning denna vecka, som sagt. 🙁

Vikten

Tjoho, för första gången är det en 7:a i början även på den officiella vägningsdagen! Känns otroligt bra efter att ha varit och harvat precis runt 80 kg en massa dagar, varit under 80 vissa dagar men så fort det blivit måndag haft en vikt på fel sida 80-strecket.

›› 30/100 #blogg100

Gamla vanor, och allt det där

Jo. Men jag tyckte att jag skulle baka en sockerkaka idag. Det var ju en bra idé. Verkligen. Egentligen förstår jag inte varför jag skulle göra det, har inte gjort det sedan någon gång förra århundradet eller något sådant. Hur som haver, jag bakade en sockerkaka och trodde att jag skulle klara av det. Då pratar jag inte om att baka, för att slänga ihop en sockerkaka klarar nog de flesta av. Nej, jag pratar om att klara av att bara ta en (eller två) bitar. Och då förstår du säkert att jag inte gjorde det.

En halv sockerkaka. En halv! Så mycket åt jag och var det verkligen nödvändigt? Till mitt försvar, och det är verkligen inget försvar, så åt jag ingen middag.

Gamla vanor, mat-/onyttighetsvanor är svåra att bryta. Idag åt jag för att jag var uttråkad, tror jag. Tänkte inte ens på några strategier för att inte göra det, nej jag bara åt. Måste komma på något som gör att jag inte gör så här för det är inte bra alls.

›› 29/100 #blogg100

En lördag i mars

Sova länge, så underbart. Sen inte så mycket mer förutom dagens två punkter: ut och springa 16 km och sen slösa pengar (läs betala räkningar). Skönt med sådana dagar, utan måsten och utan stress.

Långpasset skedde i strålande solsken men tyvärr inte på det bästa underlaget, åtminstone inte hela vägen. Eftersom jag är nyinflyttade så känner jag inte till omgivningarna så väl och därför är det ibland lite svårt att komma på bra rundor. Denna gång tog jag hjälp av Funbeat för att hitta en runda i passande längd. Tyvärr så ser man ju inte riktigt vilket underlag det är så idag har jag sprungit på allt från ridleder, blöta skogsvägar till riktigt fina asfalterade vägar. Eller sprungit är en sanning med modifikation, fick lov att gå långa sträckor eftersom snöslasket inte riktigt tillät löpning. På det stora hela var rundan bra, kommer bli toppen när det torkat upp.

›› 28/100 #blogg100

Jag har inget liv

Jag brukar skämtsamt säga att jag inte har något liv så jag kan [insätt valfri sysselsättning som andra inte tycker de har tid till]. Men vad menar jag med det och varför säger jag det? För visst är det så att jag har ett liv, de har ju faktiskt de allra flesta även om man kanske bara fyller livet med att ligga hemma i sängen eller titta på teve hela dagen. Bara man lever så har man ju ett liv. Men jag säger alltså att jag inte har något liv. Och på vissa sätt så är det ju så, jag har inte det liv som man på något sätt förväntas ha i min ålder, det vill säga barn, familj, ett socialt sammanhang och hela det köret. Hade jag fått välja så hade det kanske sett annorlunda ut, men nu får man inte alltid välja och ibland blir inte livet som man hade tänkt sig och också även föreställt sig.

Visst har jag ett liv, det har jag ju. Men mitt liv består av andra saker och lite dystert kan man säga att mitt liv består av att jobba, äta, träna och sova. Det låter ju oerhört tråkigt, för att inte säga tragiskt. Jag har ingen familj (om man då inte räknar in syster, bror och så vidare), jag har inga barn, jag har ingen livspartner. Jag har mig själv (och två katter). Ja, jag vet, nu låter det tragiskt igen men det var inte dit jag skulle komma för jag tycker inte mitt liv är tragiskt. Måhända lite tråkigt, ibland också lite ensamt. (Som ikväll.) Aldrig blir det så tydligt att man inte har något ”liv” som när man blir kvar lite längre på jobbet än vad man behöver för att prata med en kollega, bara för att man vet att det enda som väntar på en är en tom lägenhet. Lite mer tydligt blir det sedan när du åker och handlar och du trängs som ensam person i allas tvåsamhet, när du ser de få sakerna i din kundkorg och jämför med andras överfyllda kundvagnar. Sen åker du till gymmet, där du står ensam på crosstrainern och funderar över vad folk som har ett liv gör en fredagskväll som denna.

Åter till ”jag har inget liv så jag kan…”. Varför säger jag så? Varför förminskar jag mitt liv genom att säga de orden? För det är ju faktiskt det jag gör, genom att säga så förmedlar jag att mitt liv, så som det har blivit, är mindre värt än andras. Kanske inte uppenbart för andra och det har inte varit uppenbart för mig, men är det inte så att jag har sett mitt liv som mindre värt för att jag är ensam / för att jag är barnlös. Jo, men visst är det så, att jag har sett mitt liv om ett andrahands (eller tredje-/fjärdehands) alternativ för att det inte blev som jag hade tänkt och helst av allt hade velat. Ett alternativ som aldrig har haft samma värde som det åtråvärda och även ouppnåeliga livet.

Okej, mitt liv blev inte som jag hade tänkt det, men det är rackarns så bra ändå. Jag behöver inte gå hungrig, jag är frisk, jag har ett jobb som jag trivs med och ett hem som jag trivs i. Jag kan oftast köpa de saker jag vill och om inte jag kan det så har jag möjlighet att spara till det. Jag kan göra vad jag vill och när jag vill. Mitt liv är inte mer eller mindre värt än andras. Så. Därför ett löfte till mig själv.

Jag ska sluta säga: ”jag har inget liv så jag kan…”

(Nu skulle man kunna tro att jag suttit här hemma och tittat för djupt ner i glaset och sedan blivit lite filosofisk. Så är dock inte fallet, det enda mitt glas har varit fyllt med denna fredagskväll är gudarnas dryck Pepsi Max – min första Pepsi Max för veckan.)

›› 27/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: