Jag har inget liv

Jag brukar skämtsamt säga att jag inte har något liv så jag kan [insätt valfri sysselsättning som andra inte tycker de har tid till]. Men vad menar jag med det och varför säger jag det? För visst är det så att jag har ett liv, de har ju faktiskt de allra flesta även om man kanske bara fyller livet med att ligga hemma i sängen eller titta på teve hela dagen. Bara man lever så har man ju ett liv. Men jag säger alltså att jag inte har något liv. Och på vissa sätt så är det ju så, jag har inte det liv som man på något sätt förväntas ha i min ålder, det vill säga barn, familj, ett socialt sammanhang och hela det köret. Hade jag fått välja så hade det kanske sett annorlunda ut, men nu får man inte alltid välja och ibland blir inte livet som man hade tänkt sig och också även föreställt sig.

Visst har jag ett liv, det har jag ju. Men mitt liv består av andra saker och lite dystert kan man säga att mitt liv består av att jobba, äta, träna och sova. Det låter ju oerhört tråkigt, för att inte säga tragiskt. Jag har ingen familj (om man då inte räknar in syster, bror och så vidare), jag har inga barn, jag har ingen livspartner. Jag har mig själv (och två katter). Ja, jag vet, nu låter det tragiskt igen men det var inte dit jag skulle komma för jag tycker inte mitt liv är tragiskt. Måhända lite tråkigt, ibland också lite ensamt. (Som ikväll.) Aldrig blir det så tydligt att man inte har något ”liv” som när man blir kvar lite längre på jobbet än vad man behöver för att prata med en kollega, bara för att man vet att det enda som väntar på en är en tom lägenhet. Lite mer tydligt blir det sedan när du åker och handlar och du trängs som ensam person i allas tvåsamhet, när du ser de få sakerna i din kundkorg och jämför med andras överfyllda kundvagnar. Sen åker du till gymmet, där du står ensam på crosstrainern och funderar över vad folk som har ett liv gör en fredagskväll som denna.

Åter till ”jag har inget liv så jag kan…”. Varför säger jag så? Varför förminskar jag mitt liv genom att säga de orden? För det är ju faktiskt det jag gör, genom att säga så förmedlar jag att mitt liv, så som det har blivit, är mindre värt än andras. Kanske inte uppenbart för andra och det har inte varit uppenbart för mig, men är det inte så att jag har sett mitt liv som mindre värt för att jag är ensam / för att jag är barnlös. Jo, men visst är det så, att jag har sett mitt liv om ett andrahands (eller tredje-/fjärdehands) alternativ för att det inte blev som jag hade tänkt och helst av allt hade velat. Ett alternativ som aldrig har haft samma värde som det åtråvärda och även ouppnåeliga livet.

Okej, mitt liv blev inte som jag hade tänkt det, men det är rackarns så bra ändå. Jag behöver inte gå hungrig, jag är frisk, jag har ett jobb som jag trivs med och ett hem som jag trivs i. Jag kan oftast köpa de saker jag vill och om inte jag kan det så har jag möjlighet att spara till det. Jag kan göra vad jag vill och när jag vill. Mitt liv är inte mer eller mindre värt än andras. Så. Därför ett löfte till mig själv.

Jag ska sluta säga: ”jag har inget liv så jag kan…”

(Nu skulle man kunna tro att jag suttit här hemma och tittat för djupt ner i glaset och sedan blivit lite filosofisk. Så är dock inte fallet, det enda mitt glas har varit fyllt med denna fredagskväll är gudarnas dryck Pepsi Max – min första Pepsi Max för veckan.)

›› 27/100 #blogg100

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: