Tagg: livet

Jag har inget liv

Jag brukar skämtsamt säga att jag inte har något liv så jag kan [insätt valfri sysselsättning som andra inte tycker de har tid till]. Men vad menar jag med det och varför säger jag det? För visst är det så att jag har ett liv, de har ju faktiskt de allra flesta även om man kanske bara fyller livet med att ligga hemma i sängen eller titta på teve hela dagen. Bara man lever så har man ju ett liv. Men jag säger alltså att jag inte har något liv. Och på vissa sätt så är det ju så, jag har inte det liv som man på något sätt förväntas ha i min ålder, det vill säga barn, familj, ett socialt sammanhang och hela det köret. Hade jag fått välja så hade det kanske sett annorlunda ut, men nu får man inte alltid välja och ibland blir inte livet som man hade tänkt sig och också även föreställt sig.

Visst har jag ett liv, det har jag ju. Men mitt liv består av andra saker och lite dystert kan man säga att mitt liv består av att jobba, äta, träna och sova. Det låter ju oerhört tråkigt, för att inte säga tragiskt. Jag har ingen familj (om man då inte räknar in syster, bror och så vidare), jag har inga barn, jag har ingen livspartner. Jag har mig själv (och två katter). Ja, jag vet, nu låter det tragiskt igen men det var inte dit jag skulle komma för jag tycker inte mitt liv är tragiskt. Måhända lite tråkigt, ibland också lite ensamt. (Som ikväll.) Aldrig blir det så tydligt att man inte har något ”liv” som när man blir kvar lite längre på jobbet än vad man behöver för att prata med en kollega, bara för att man vet att det enda som väntar på en är en tom lägenhet. Lite mer tydligt blir det sedan när du åker och handlar och du trängs som ensam person i allas tvåsamhet, när du ser de få sakerna i din kundkorg och jämför med andras överfyllda kundvagnar. Sen åker du till gymmet, där du står ensam på crosstrainern och funderar över vad folk som har ett liv gör en fredagskväll som denna.

Åter till ”jag har inget liv så jag kan…”. Varför säger jag så? Varför förminskar jag mitt liv genom att säga de orden? För det är ju faktiskt det jag gör, genom att säga så förmedlar jag att mitt liv, så som det har blivit, är mindre värt än andras. Kanske inte uppenbart för andra och det har inte varit uppenbart för mig, men är det inte så att jag har sett mitt liv som mindre värt för att jag är ensam / för att jag är barnlös. Jo, men visst är det så, att jag har sett mitt liv om ett andrahands (eller tredje-/fjärdehands) alternativ för att det inte blev som jag hade tänkt och helst av allt hade velat. Ett alternativ som aldrig har haft samma värde som det åtråvärda och även ouppnåeliga livet.

Okej, mitt liv blev inte som jag hade tänkt det, men det är rackarns så bra ändå. Jag behöver inte gå hungrig, jag är frisk, jag har ett jobb som jag trivs med och ett hem som jag trivs i. Jag kan oftast köpa de saker jag vill och om inte jag kan det så har jag möjlighet att spara till det. Jag kan göra vad jag vill och när jag vill. Mitt liv är inte mer eller mindre värt än andras. Så. Därför ett löfte till mig själv.

Jag ska sluta säga: ”jag har inget liv så jag kan…”

(Nu skulle man kunna tro att jag suttit här hemma och tittat för djupt ner i glaset och sedan blivit lite filosofisk. Så är dock inte fallet, det enda mitt glas har varit fyllt med denna fredagskväll är gudarnas dryck Pepsi Max – min första Pepsi Max för veckan.)

›› 27/100 #blogg100

Helgen som varit

20130210-224256.jpgTvå härliga dagar utan måsten och planer, förutom att ta det lugnt och slappa. Visserligen så stod två löpturer på schemat och fixa matplaneringen för nästa vecka, men det var inte så ansträngande. Eller jo, löpturen i snömodd igår var lite jobbig. Jag har passat på att vara uppe länge och sova länge, eller i alla fall så länge som mina missar tillät mig. Så det där att man inte ska sova bort hela dagen för att man inte hinner få något gjort då stämmer inte riktigt in på mig. Ska man sova bort hela natten då?! Är verkligen renodlad natt- och kvällsmänniska som egentligen inte alls passar för tidiga mornar. Min chef har snappat upp detta och hon frågar mig rätt ofta om jag vill byta dagpass mot kvällspass och inte mig emot – jag får ju sovmorgon!

Jag har tänkt en hel del på pappa denna helg, åtta veckor nu. Har blivit en del tårar och igår var jag till minneslunden och tände ljus igen. Vet att pappa skulle tyckt att det är dumheter, men nu tänder jag ljus i alla fall lite då och då. Kan inte förstå att han är borta och måste i minnet gå igenom hans sista timmar i livet för att verkligen förstå det. Vill inte glömma hur det var, vilket kan tyckas konstigt, men jag vill inte det. Jag har så många minnen av honom av honom när han var vid liv, vill minnas hur det var när han gick bort också. När jag tänker på att han är borta så slår det mig hur ensam jag är, om något hände eller om jag behövde hjälp eller råd så var det alltid han jag ringde till. Vem ska jag ringa till nu?! Visst, jag har min syster och min bror – men det är verkligen inte samma sak. Mitt sociala skyddsnät är verkligen obefintligt…

Så många tankar på pappa och livet har det blivit.

Sen har jag sytt upp gardiner, fixat matlådor, städat, tvättat… Avslutade helgen med en stor mugg varm choklad med grädde, mums. Nu dags att sova igen.

Nr 19 av #blogg 100.

Om bloggandets vara eller icke vara

Det var ett tag sedan, eller evigheter sedan för att vara exakt. Och nu vet jag inte om jag vill fortsätta eller inte. Fast jag tror jag vill fortsätta, men om jag vill göra det här eller någon annanstans vet jag inte. Saker och ting händer, livet förändras och det har det gjort de senaste månaderna (eller egentligen de senaste veckorna). Vilket är en anledning till varför jag funderar på att flytta bloggen. Rädd att de senaste händelserna i mitt liv gör att jag kommer vara ännu mer begränsad i mitt bloggande för att kliva på någons tår eller omedvetet göra någon ledsen. En lösning på det är ju att skriva bakom lösen men jag har alltid varit emot det och tyckt att jag då förlorat så mycket med bloggandet. Nu är det ju inte så många som läser här, och ännu färre lär det ju vara nu när det varit tyst här i flera månader.

Och är jag hoppfull? Jag vet inte. Jag tycker om namnet hoppfull.nu men om jag fortfarande är hoppfull – nja, vet inte. Men jag vill vara hoppfull, och jag tror att allt kommer bli bra så småningom.

Jag ska flytta, bara jag och missarna, till yttre bortre. Längre bort men smidigare att ta sig till jobbet. Jag tror nog att det ska bli bra, men just nu känns det tungt. Detta trots att jag är den som tagit initiativet. Det är inte bara P som jag lämnar, utan även hans familj som jag kommer sakna så. Kvar har jag min egen: en far som inte kommer ihåg att ringer till honom eftersom han allt mer ofta inte är nykter, en mor som kastade ut mig när jag var 14 år, en bror som jag träffar ungefär vart annat år och som jag aldrig pratar med, en syster som jag visserligen står närmast men som jag ändå bara har sporadisk kontakt med. Visst, jag får skylla mig själv. Vi kunde ha fortsatt som vi gjort den senaste tiden, men hade det varit rätt? Gör jag rätt? Ja, jag tror det men säker är jag inte.

 

%d bloggare gillar detta: