Om bloggandets vara eller icke vara

Det var ett tag sedan, eller evigheter sedan för att vara exakt. Och nu vet jag inte om jag vill fortsätta eller inte. Fast jag tror jag vill fortsätta, men om jag vill göra det här eller någon annanstans vet jag inte. Saker och ting händer, livet förändras och det har det gjort de senaste månaderna (eller egentligen de senaste veckorna). Vilket är en anledning till varför jag funderar på att flytta bloggen. Rädd att de senaste händelserna i mitt liv gör att jag kommer vara ännu mer begränsad i mitt bloggande för att kliva på någons tår eller omedvetet göra någon ledsen. En lösning på det är ju att skriva bakom lösen men jag har alltid varit emot det och tyckt att jag då förlorat så mycket med bloggandet. Nu är det ju inte så många som läser här, och ännu färre lär det ju vara nu när det varit tyst här i flera månader.

Och är jag hoppfull? Jag vet inte. Jag tycker om namnet hoppfull.nu men om jag fortfarande är hoppfull – nja, vet inte. Men jag vill vara hoppfull, och jag tror att allt kommer bli bra så småningom.

Jag ska flytta, bara jag och missarna, till yttre bortre. Längre bort men smidigare att ta sig till jobbet. Jag tror nog att det ska bli bra, men just nu känns det tungt. Detta trots att jag är den som tagit initiativet. Det är inte bara P som jag lämnar, utan även hans familj som jag kommer sakna så. Kvar har jag min egen: en far som inte kommer ihåg att ringer till honom eftersom han allt mer ofta inte är nykter, en mor som kastade ut mig när jag var 14 år, en bror som jag träffar ungefär vart annat år och som jag aldrig pratar med, en syster som jag visserligen står närmast men som jag ändå bara har sporadisk kontakt med. Visst, jag får skylla mig själv. Vi kunde ha fortsatt som vi gjort den senaste tiden, men hade det varit rätt? Gör jag rätt? Ja, jag tror det men säker är jag inte.

 

  4 Replies to “Om bloggandets vara eller icke vara”

  1. Sussie
    09 oktober 2012, 12:53 at 12:53

    Oj…
    KRAM! <3
    Hör av dig om du behöver prata/träffas… (efter denna veckan har jag förhoppningsvis ett liv igen och kan göra annat än köra MC)…

    • Mia
      13 oktober 2012, 23:15 at 23:15

      Ja, det var inte så här jag hade tänkt mig. Var så säker att det här var rätt, men så slutar det så här. Men jag vet att det kommer bli bra… Och grattis till mc-kortet. Kram!

  2. Marie
    09 oktober 2012, 15:10 at 15:10

    Känns inte livet rätt, är det bättre att ändra på det! Det är modigt att våga leva här och nu, eftersom man bara har en chans! Stor KRAM <3

    • Mia
      13 oktober 2012, 23:14 at 23:14

      Så är det, modigt – men inte alltid så lätt. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: