I believed I could…

…so I did! 🙂

 

Fast riktigt så enkelt var det inte, jag fightas fortfarande med att återställa mitt pannben och dagens lopp… Om vi säger så här, jag är inte riktigt nöjd med genomförandet för att kunna säga att det hjälpte mitt pannben. Jag är nöjd med att ha klarat av det, tro inget annat, men jag är inte riktigt nöjd med att jag inte höll mig till min plan.

Men, jag kom i mål, medaljen (och tröjan) är min. Dessutom satte jag nytt personbästa på marathondistansen med 20 minuter och 44 sekunder, och det är ju inte illa.

Nu ska jag titta lite på Netflix eller något liknande och sen hoppas jag på en behaglig och ljuvlig sömn.

›› 95/100 #blogg100

I morgon gäller det

I morgon är det dags, mitt andra marathon. Hjälp. Jag som sedan länge slutat vara nervös inför lopp (jag var exempelvis inte nervös inför NY marathon) har sedan igår kväll gått med fjärilar i magen. Jag sov oroligt och hade någon sorts mardröm om att jag missade starten. Så ja, jag är nervös vilket i sig kanske är sunt med tanke på att jag i morgon ska springa 41 195 meter. Eller?

Jag har tagit det lugnt idag. En promenad blev det, jag gick bland annat förbi minneslunden vid en kyrka i närheten. Jag kände att jag behövde berätta för pappa att jag flyttat, igen. Jag undrar vad han skulle tänka om det, misstänker att han bara hade suckat. Sen funderade jag lite över vad han skulle tycka och tänka om min ”hurtighet” som kommit efter att han gick bort, jag menar innan han dog hade jag inte en tanke på att jag skulle göra en Tjejklassiker och nu har jag till och med gjort den stora klassikern. Jag hade visserligen börjat springa tidigare och han brukade säga att vi nu hade två löparstjärnor i familjen. Det sa han dock bara när han var full. (Och jag kan nog inte hålla med om att man kan jämföra mig med min kusins fästmö som tävlar på elitnivå.)

Det enda som återstår nu är att packa min väska och bestämma vad för kläder jag ska springa i, jag velar nämligen på den punkten. Och så tänkte jag koppla in min tv, vilket jag medvetet har väntat med. Min plan är att bara ligga på soffan på söndag och då kan det vara trevligt om teven står på och surrar.

›› 94/100 #blogg100

En tur på landet

Jag luftade min landsvägscykel idag. Jag hade henne inne på service innan jag lämnade Mora och då justerade de styret lite åt mig så jag kände att jag var tvungen att komma ut för att se om jag blev nöjd. Nja, inte riktigt så det får nog bli lite ändring där, men för övrigt rullade hon på fint. Jag passade på så att de fick byta styrlinda på henne också eftersom de börjat bli slitet under de tre säsonger jag cyklat, nu ser hon nästan ny ut igen.

 

 

Jag skäms nästan för att erkänna att jag inte cyklat sedan Vätternrundan, men så är det i alla fall. En vecka efter loppet förra sommaren så började jag min träning inför New York Marathon och då prioriterade jag bara att springa, plus något enstaka besök till gymmet. Nu känner jag att jag måste komma ut och cykla mer i sommar, även om huvudmålet är ett ultralopp i augusti. För det är verkligen härligt att komma ut och cykla, även idag då sidvinden gjorde att jag fick styra mot vinden hela tiden. Att susa fram på landsbygden, njuta av syrener som blommade och hur grönt och fint det var överallt. Landsbygd förresten, jag bor cirka 2,5 km (fågelvägen) från den plats jag står på fotografiet och jag vill hävda att jag bor i stan. 🙂

Hur som helst, idag blev det en stilla runda på bara ca 17 km – måste ju vila benen inför lördagens lopp!

›› 93/100 #blogg100

Det här med vikten

Att bryta ett lopp det tog verkligen hårt på mig! Jag vet att jag skrivit om det tidigare men det är verkligen något som påverkat mig, jag har aldrig brutit något tidigare. Jag bröt loppet på grund av att jag fick ont i mitt vänstra knä på ett ställe där jag inte brukar ha ont, det gick helt enkelt inte att springa. Med medfödda knäfel och med operationer av båda knäna (två gånger på det vänstra) så är det inte helt optimalt att springa kan man tycka, speciellt inte med en övervikt som pendlat mellan 20-25 kg.

Jag är van att ha ont i mina knän men den här smärtan som kom i och med Prag halvmaraton var en ny och det gjorde mig lite rädd. Skulle jag inte kunna fortsätta att springa nu? Och då menar jag inte just då den dagen, då när jag bröt, utan jag menade för all framtid. Jag tycker ju om att springa! Mina tankar snurrade och den fastnade hela tiden på det här med min övervikt och den belastning den har på mina knän vid just löpning. Jag har länge varit inställd på att jag måste gå ner i vikt och helgen i Prag pratade jag om det med en av mina löpartjejer. Hon har viktväktat och tyckte helt klart att jag skulle hoppa på det igen. Jag var med i Viktväktarna runt 2001-2002 (tror jag) och gick ner ca 23 kg, jag vet att det fungerar. Jag hade dock reservationer angående deras app som jag upplevde som inte så bra när jag testade för några år sedan, men jag valde att bli onlinemedlem ändå. (Deras app har för övrigt blivit mycket bättre.)

Så. Den första april valde jag att starta och det har gått bra. Ok, jag har inte räknat points under de mest hektiska flyttstöksveckorna men jag har ändå lyckats gå ner i vikt. Jag väger mig på måndagar och i måndags när jag vägde mig efter ett par veckors uppehåll visade vågen ett sammanlagt minus på 7,2 kg! Det känns som mina knän kommer att tacka mig på lördag när de på lördag ska bära mig 41 195 meter.

›› 92/100 #blogg100

Hallå pannben, var är du?

Jag kom ut och sprang ikväll, trots regn och ruggigt väder. Hur bra var inte det! Kändes faktiskt rätt bra och jag använde tiden jag var ute till att försöka att få mina tankar att vara som det var innan jag var tvungen att bryta Prag halvmaraton. Mitt huvud är mitt starkaste vapen när det kommer till mer eller mindre omöjliga saker som jag väljer att företa mig. Du vet, som att åka 9 mil på skidor trots att du egentligen inte har någon teknik eller cykla 30 mil trots att du är långsammare än den mest långsamma. Jag vet att jag kan! brukar det heta, men den sista tiden har det inte varit riktigt så enkelt. Jag tror att jag har skrivit lite om det tidigare här på bloggen.

Idag försökte jag fokusera på saker som jag faktiskt klarat av. En specifik sak jag tänkte på var att jag faktiskt klarade Lidingöloppets tre mil trots minimal löpträning de sista månaderna innan loppet på grund av min trasiga vänsterfot. Varför jag fokuserar på just löpningen och vad jag har klarat av där är för att det i helgen är dags för Stockholm marathon och denna gång SKA jag springa och jag ska dessutom ta mig runt för jag SKA ha en medalj, så är det bara. Så ja, huvudet/pannbenet måste vara med mig, helst redan nu.

›› 91/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: