Race report: Vasastafetten 2016

Ligger hjälplöst efter när det kommer till lopprapporter så det är kanske dags att börja beta av dem. Börjar bakifrån, det vill säga med de senaste loppet i skaran och sparar Öppet spår till sist. Så först ut blir Vasastafetten som gick av stapeln i helgen som var.

För andra året i rad tog jag mig an en av sträckorna i Vasastafetten (skrev aldrig någon lopprapport förra året dock), och även i år sprang jag med ett damlag från ”grannbyn”. Som den ensamvarg jag är när det kommer till träning kan jag ändå tycka denna form av lopp är kul. En sak som jag tycker är lite jobbig dock är att gå och vänta på att det ska bli min tur att springa, att man måste vara beroende av andra. I år kände jag av det mer än vad jag gjorde förra året eftersom jag sprang en senare sträcka. (Förra året sprang jag den tredje sträckan, i år den nionde och näst sista sträckan.)

vasastafetten2016

Vasastafetten startar klockan 9 på morgonen vid Vasaloppstarten i Berga by, tio deltagare delar sedan på de nio milen ner mot Mora. Sträckorna varierar i längd från 4,7 km till 14,3 km, min sträcka mellan Läde och Eldris är 5,5 km lång. Alldeles lagom med andra ord! Min sträcka beskrivas så här: ”Slät fin skogsväg i flack terräng, med några svaga motlut bland annat när Krångåsens fäbod passeras. Sista 3,6 km på grusväg.”

Jag hatar att vara sent ute, jag verkligen hatar det! Jag vill vara i tid och är hellre för tidigt på plats än precis i tid eller ännu värre – för sen. När det kommer till Vasastafetten så är logistiken till (och från) växlingplatserna något som laget själv får stå för (förutom de två första som måste åka buss). Jag åkte till min startplats med tjejen som hade sträckan innan mig och eftersom hon också är precis som jag när det kommer till att vara i tid så var jag på plats cirka 70 minuter innan det var dags att starta. Men vet du, det gjorde inget, jag satt hellre där än gick och vankade hemma. Jag satt och tittade på andra lag som växlade och de tappra som sprang Ultravasan 45 och 90.

Enligt lagets ”plan” skulle jag starta mellan 16:28 och 17:30, den tidiga tiden var vår ”bästa scenario”-tid. Jag startade 16:30 så alla i laget sprang verkligen bra! Hur som helst, till min sträcka, mitt lopp, hur var det?

nionde

Under tiden jag suttit och väntat i Läde så hade vädret varit lite från och till. Ena sekunden vräkte regnet ner och andra sekunden sken solen, några minuter innan det var dags för vår växling så regnade det och det verkade inte vilja avta. Så vi växlade i regn men efter bara några minuter blev vädret bättre och istället blev det för varmt. Aldrig nöjd. Första kilometern var det utförslöpa och jag sprang nog på lite för fort för när det började gå uppför så blev det genast mycket jobbigare än vad det borde ha varit. Det är ingen direkt uppförsbacke precis, bara svagt motlut. Precis när jag började fundera på om jag nog inte skulle gå lite så tittade jag upp och såg tre av mina lagkamrater ute i skogen. Nu kunde jag ju inte gå! Det var verkligen kul att se dem där ute i skogen och det är helt klart något jag inte är bortskämd med, att någon peppar och hejjar på mig när jag springer lopp.

Resten av sträckan kändes bra, gick vid några tillfällen men försökte springa på så mycket som jag bara orkade. Tänkte hela tiden att det bara var fem kilometer (och lite till) och att det inte gör något om jag tog i lite mer eftersom det ändå inte var så långt jag skulle springa. Och helt plötsligt var det bara sista svängen ner till kontrollen i Eldris. Sprang fram mot växlingen och lämnade över chippet och peppade vår tjej som sprang sista sträckan. Jaha ja, så var mitt gjort. Jag sprang min sträcka på 38: 32 vilket jag är nöjd med. Mitt mål var mellan 35-40 minuter och jag visste att 35 minuter skulle bli svårt eftersom det är där jag ligger på en en femma på asfalt.

lagetTillbaka i Mora möttes laget upp vid upploppet och väntade in vår tjej och sen sprang vi tillsammans sista biten in i mål!

Och sen på kvällen blev det fest…



Jo men visst ser du

Så… Vad hände efter målgång av årets upplaga av #blogg100? Jo, jag slutade blogga. Precis som det varit vid alla andra tillfällen jag varit med alltså. Jag har tänkt många gånger att jag skulle skriva något, men sen har det aldrig blivit av ändå. Jag har mängder av saker att ”berätta” men det har inte blivit av. Nej. Skärpning nu, Maria!

Och nu är klockan mitt i natten och jag borde nog egentligen redan ha legat i sängen men jag måste berätta det viktigaste som hänt sedan senast:

Jag har gjort klart min Svenska klassiker!!! Jag simmade 3 km. Jag sprang 3 mil. Jag åkte 9 mil på skidor. Och till sist, jag cyklade 30 mil!! Galet.

klassiker

Jag och mina fyra medaljer i min fina En svensk klassiker-tröja, precis inkommer efter en löptur (dock utan medaljerna) och alldeles rödmosig i ansiktet! 😀

Jag gjorde det. Jag gjorde en Svensk klassiker. Utmaning avklarad.

 



Målgång #blogg100

Åter igen målgång för #blogg100! Jag måste säga att årets upplaga har flutit på bra, bara enstaka dagar då det varit svårt att komma på något att skriva. Nu gäller det bara att hålla igång skrivandet i fortsättningen, har haft en tendens att lägga av helt föregående år.

Nå väl, har inte tid att sitta här och skriva om målgångar när jag fortfarande har den stora målgången framför mig. Sitter och planerar morgondagens långtur och hoppas att det blåser mindre i morgon än vad det gjort idag. Har tagit kompledigt bara för att cykla så nu hoppas jag verkligen att det är bra väder i morgon. Annars blir jag sur.

(Idag är det förresten bara 150 dagar kvar till NY Marathon också!)

›› 100/100 #blogg100



Jag kom ut!

sol

Kom äntligen ut på en runda med cykeln idag! Jag förstår egentligen inte varför det många gånger är så svårt att komma ut och iväg. När jag väl är ute känns det oftast hur bra som helst! Ok, lite jobbigt i tuffa backar, motvind och dåligt väder, men ändå på det stora hela bra.

Idag tog jag min tur runt den lilla pölen och jag tog vägen upp för mina ”hatbackar”. Innan jag kom till den brantaste biten blev jag ikappcyklad av en pratglad pensionär, cyklade ihop med honom cirka 15 km innan han svängde av där han bodde. På grund av honom, eller tack vare honom kanske jag ska säga, så besegrade jag första milen (som bara går uppför) snabbare än vad jag gjort någon gång förut. Tre minuter snabbare dessutom!

Annars pågår förberedelse inför min tur till Motala, saker som ska införskaffas och tider som ska planeras. Pratar ihop mig med de ur Cyklande tjejer som jag ska cykla med. Himla synd att vi inte hinner cykla ihop innan men vi är tyvärr utspridda över hela landet. Ja ja, det ska nog gå bra, hoppas jag.

Höjdprofilen (kolla ”berget”!) från dagens tur:

upp

›› 99/100 #blogg100



Nationaldagsfirande på jobbet

Jag förstår inte att jag i år alltid lyckas jobba natt när ”alla” andra har långhelg. Hade jag jobbat dag hade jag kanske kunnat ta kompledigt men eftersom jag är ensam sjuksköterska på natten så går inte det. Så först ”ledig” dag och sen jobb. Vi gjorde visserligen inte så mycket men vi måste ju ändå vara där.

Men, vi firade lite på kvällen, med jordgubbar och glass. Det är nog det bästa i dessertväg jag vet.

›› 98/100 #blogg100



Inte som planerat

Planen för dagen var att cykla 5-8 mil idag, men så blev det inte. Istället har jag pysslat hemma och lyssnat på ljudbok. Ljudbok är det bästa sättet att slippa lyssna, helt klart. Så vad har jag gjort? Satt upp rullgardin, städat och möblerat om.

Ja ja, bra ändå men inte helt enligt plan.

›› 97/100 #blogg100


Lämna ett svar
POSTAD I: om vardagen | TAGGAD:


Lägger ner

Den här dagen kan vi bara ta och skrota tycker jag. Beger mig mot sängen trots att klockan ännu inte är speciellt sen, med förhoppningar att vakna på bättre humör i morgon.

››96 /100 #blogg100



Spontan synthfest

I en lada av alla ställen. Med en narkossyrra i slutet av en jobbfest. Kan inte bli bättre!

Idag hade vi en liten sommarfest hemma hos en av våra narkossyrror, himla trevligt. Samtidigt var det kirurgfest i en bystuga lite längre bort som några andra jobbarkompisar var på. Mot slutet av kvällen så gick vi över dit men jag och en av narkossyrrorna tyckte musiken var sisådär så vi gick tillbaka till ladan och satte på musik från vår ungdom. Dansade och skrålade med, härligt. (Hennes man, som också är narkossköterska hos oss, låg under en filt och sov. Stackarn ska upp och jobba i morgon.)

Sen skjutsade jag hem en av jobbarkompisarna och åkte hem till mina missar. Så skönt även det. Och i morgon är det jag som tar en lång sovmorgon, den har jag längtat efter i sju dagar! Som jag ska sova.

Det var en kväll i juni det.

›› 95/100 #blogg100



Gamla jäkla vanor

När frustrationen river i kroppen och man tar till det gamla invanda sättet att lösa/förminska alla känslor man har i kroppen, varför gör man så? ”Man” i detta fall är självfallet jag och ”det gamla invanda sättet” är förstås att vräka i sig något ätbart. Och med ätbart i detta fall menar jag självfallet onyttigheter.

Varför gör man så?

Idag var en sådan dag. Efter jobbet hamnade jag på sängen eftersom sovrummet är det svalaste rummet i lägenheten, kollade i genom intressanta saker på telefonen och ville sen bara gråta. Frustration och förvirring blandas med tårar och blir sug efter bättring genom onyttigheter. Så vad gör jag, bakar en sats havreflarn och äter upp allt på en gång. För den oinvigde i kaloriernas värld kan jag meddela att det är cirka 1550 kcal, och med det intaget dubblade jag mitt dagliga ”dos”.

Så då är frågan varför gör jag så här? Så dumt. Speciellt eftersom jag försöker lära mig att det är bättre att träna ut mina känslor istället för att äta upp dem. Och jag har varit ganska bra på det den senaste tiden. Men inte idag. Idag var det äta som gällde. Min plan för veckan var egentligen att jag skulle cyklat cirka fyra mil efter jobbet men eftersom jag cyklade tio mil i tisdags och var på spinning igår så kändes kroppen sliten. Bättre alltså med en träningsfri dag men jag kunde ju tagit en promenad.

Suck. Gamla vanor är svåra förändra.

Den här frustrationen jag gått och burit på sedan i påskas måste jag bli av med, helst snarast. Jag behöver få svar på de frågor jag har, jag behöver veta var vi står. Ja, vi. Inte bara jag. Jag måste få veta vad det han egentligen vill. Vad han sysslar med. Jag behöver svar, vare sig det är bu eller bä…eller hur man nu ska se det. Helst före semestern så jag kan få ut dumheterna ur min hjärna innan sommarn är över.

Hmm, jaaa, vad ska man säga – nästa gång får det bli promenad före mat.

›› 94/100 #blogg100



Sköna juni är här

Redan. Juni? Hur gick det till? Sommarmånad. Vätternrundanmånad. Semestermånad. Vad har du mer att erbjuda, sköna juni? Något roligt, hoppas jag.

›› 93/100 #blogg100


Lämna ett svar
POSTAD I: om vardagen | TAGGAD: