Se upp till mig?

För lite mer än tio år sedan blev jag färdig sjuksköterska, idag var vi ett gäng som träffades för att ”fira” detta. Så kul att träffa alla som kom, höra hur deras liv såg ut nu och var de jobbar och sånt. Visst, vi var 110 som startade och cirka 80 som tog examen efter de tre studieåren, alla var inte där idag men ändå rätt många.

Jag blev så rörd av vad en gammal kursare sa till mig ikväll. Hon och jag umgicks inte så mycket då och har inte gjort det efter studietiden heller, men vi har sprungit på varann lite då och då. Dels på sjukhuset när jag fortfarande jobbade i Uppsala och dels på några lopp, vi är vänner på Facebook och följer varandra på Instagram. Hon har den finaste livsinställning man kan tänka sig, är oftast glad och tacksam över sitt liv, är otroligt empatisk och är så medkännande på ett fint sätt. Ikväll sa hon att jag är någon hon ser upp till och att hon tycker det är så kul att följa mig. Jag blev verkligen rörd, det betyder så mycket för mig eftersom hon är någon jag ser upp till. Att hon skulle se upp till mig liksom. (Det här är tjejen som slutförde en Tjejklassiker höggravid.)

Sen fick hon mig att fälla några tårar också. Hon pratade om hur tacksam hon är för sina barn, och tittade sedan på mig och sa att barn är ingen självklarhet (hon tänkte på min barnlöshet). Om vi så säger så här, det är inte ofta ens sorg blir bekräftad så. Ofta tänkte inte människor på det, och jag förstår dem för det skulle säkert inte heller göra om jag inte hade befunnit mig på de ofrivilligt barnlösas sida.

Hur som helst, en riktig fin eftermiddag och kväll. Många gamla minnen från de tre åren på sjuksköterskeutbildningen kom till ytan, några bortglömda och andra oförglömliga.  Tänk att det gått tio år sedan vi blev klara – helt galet!

›› 74/100 #blogg100

 

En sak som jag kommer att sakna

Jag var på bio ikväll med en av mina jobbarkompisar. Jag insåg att det är sista gången som vi tog en sån kväll – först lite pokenad och ett besök på ICA för att köpa något ätbart, sen bio och efter det lite mer pokenad. Kommer verkligen att sakna det!

Överhuvudtaget har jag nog aldrig gått på bio så ofta som jag gjort under min tid här. Nu har det visserligen varit lite lugnare de senaste månaderna, men ibland har det varit så mycket som tre biobesök i månaden.

Och så kommer jag förstås sakna många av mina jobbarkompisar som har blivit riktigt bra vänner. Vilken tur att jag ska snart ska tillbaka hit och springa några kilometer (bara 45).

›› 73/100 #blogg100

Men vad är det med den här våren?

Jag var ju till Prag i början av april, där var det sommarvärme. Och ja, det var ju härligt även om det var lite för varmt då vi sprang. Men efter jag kom hem, typ inget sånt. Bortsett från en eller två dagar då det varit lite varmare så har det inte varit behagligt ute. Idag var det snöyra igen. All denna snö? Vad är den bra för?

Visst, jag tycker vintern är den bästa årstiden. Men det ska vara vinter när det är vinter, inte när det är vår. (Jag älskar mörker och kyla, ju dystrare desto bättre!) Får gärna bli lite varmare nu. Har hört ryktas att det ska bli lite varmare i helgen, och tur är väl det eftersom jag har en picknick i en park inplanerad. Skulle vara skönt att slippa ha vinterjacka på sig!

Lite vår tack!

›› 72/100 #blogg100

Det tisslas och det tasslas

Fyra pass kvar på nuvarande jobbet och det tisslas och tasslas lite här och där. De tystnar när jag kommer i närheten. Hmmm. Igår råkade jag kasta ett öga på en dator där ett mail var uppe, om att jag snart slutar. Och härom dagen fick jag en underlig fråga från en arbetskamrat bara så där. Hon undrade vilka färger jag tycker om, frågan passade inte alls in i den konversation vi just då hade. Vad planerar de egentligen?

Och just ja, för några dagar sedan kom jag på en annan arbetskamrat då hon satt och skrev på en sång till mig. Det är lite tradition hos oss, att sjunga egenskrivna sånger om folk vid olika högtider eller dylikt. Men jag kan ju inte gå på sommarfesten så jag undrar när de ska framföra den. (Ska försöka att gå men det beror på mitt schema på nya jobbet.)

Men som sagt, fyra pass kvar. Nästa onsdag när jag vaknar så har jag slutat, eller rent tekniskt så har jag semester men i alla fall. 🙂 Snart flyttar jag, började (äntligen) packa lite idag.

›› 71/100 #blogg100

Det här med att stå upp hela dagarna

Jag jobbar ju som operationssjuksköterska, just där jag jobbar så innebär det att jag står upp nästan hela dagarna. Visst, vissa operationer tillåter att man sitter och då gör jag oftast det, jag sitter också när jag är klar med förberedelserna inför en operation men kirurgerna ännu inte dykt upp. Sen sitter jag också en del på min lunchrast, den är på 30 minuter. Men på det stora hela så står jag upp hela dagarna.

Som operationssjuksköterska står du inte alltid ergonomiskt. Jobbar du vid ett ståskrivbord har du bordet i lagom höjd för dig och du står rakt upp och ner, kanske har du det annorlunda men förhoppningsvis kan du bestämma själv hur du vill ha det. Som operationssjuksköterska är det inte du som bestämmer, det gör kirurgen. I optimala fall är patienten i bra höjd för mig, mina bord i lagom höjd och jag kan stå ”rakt upp och ner”. Oftast är dock inte kirurgerna inte i min längd vilket betyder att patienten oftast är för högt eller för lågt, oftast för högt. Och är patienten för högt måste mitt assbord där jag har en del av mina instrument (det bord jag drar över patientens ben) vara ännu högre. I dessa fall får jag stå på en pall, dessa pallar är ungefär 60×40 cm stora och är i varierande höjd beroende på hur högt jag behöver komma upp. Stå på en pall hade ju inte varit något problem om du kunde stå still och titta åt ett och samma håll hela tiden, men det gör jag ju sällan. Jag har bland annat ett bord till, ett instrumentbord som jag har vid min sida (se fjärde bilden på denna sida för exempel på hur det kan se ut) som gör att jag ibland måste trampa runt på min pall eller kliva ner för att nå saker. Sen måste jag ibland förflytta mig på pallen för att kunna hålla hakar, klippa trådar eller andra saker som gör att jag inte kan stå helst still. Jag kan få luta mig ganska långt åt sidan ibland. Så stå på en pall, nej det är inte speciellt bra.

Stå rakt upp och ner, det gör jag verkligen inte mycket av tiden. Ofta har jag en hand, eller två, i operationsområdet och är det då mer än en kirurg så blir det att jag får sträcka mig lite eller mycket. Ibland står man ”fast” med handen åt ena sidan, samtidigt som man ska ta saker med den andra handen från den andra sidan.

Oftast är det inget problem att stå upp hela dagen, på vilken sorts operationer det än här (korta, långa, krångliga, enkla, komplicerade etc). Och det är alltså inga problem alls, det är ju dessutom bara nyttigt att stå och jobba! Jag är pigg när jag går hem och orkar med att göra saker efter jobbet, som att gå ut och springa till exempel. Vissa dagar är jag helt ledbruten, har ont i fötter, ben och rygg. Jag haltar nästan när jag lämnar operationssalen.

Idag var jag helt slut när jag lämnade jobbet! Jag hade ont i fötterna, och då har jag nästan alltid samma skor och jag har inte ont varje dag. Jag hade ont i benen, och då har jag idag haft operationer då jag kunnat stå ”bra”. Även om jag har stått upp hela dagen och bara suttit på lunchen. Så trött.

Ingen logik alls. Så. Dagens planerade intervaller blev uppskjutna, till i morgon tror jag.

(Vill bara påpeka att jag tycker om mitt jobb och att jag inte ångrar en sekund att jag blev operationssjuksköterska. Däremot är det inte bara fördelar med att stå hela dagarna, så nu vet ni det.)

›› 70/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: