För 22 dagar sedan var jag ute och sprang, sedan dess inget. Först var det mitt knä som spökade lite och sen blev jag sjuk. Har de senaste dagarna tänkt att jag måste börja igen för att inte tappa det som jag redan byggt upp, trots detta har jag inte alls varit sugen på att ge mig ut. De två senaste dagarna har jag känt mig rastlös och idag var den känslan ännu värre, så vid tvåtiden idag hoppade jag i löparkläderna och skorna och gav mig ut. Jag satte inte på min 10K Runner-app, jag hade inga direkta mål men jag hade funderat lite på vilken runda jag skulle ta. Jag hade inte heller någon brådska, ville ta det i en takt som kändes behaglig och som skulle göra att jag orkade springa en ganska lång stund. Jag kände att det var vad jag behövde!
Det slutade med en runda på 9 km, nio härliga kilometer! Jag gick över några isfläckar och uppför en backe, men för övrigt sprang jag hela vägen. Inte på någon toppentid, men så var det ju inte heller det jag var ute efter. Jag var ute efter den där härliga känslan som man ibland kan få när man är ute och springer, den som gör att man ler mot hela världen och har man tur så ler delar av världen tillbaka mot en. Och det gjorde den idag!
Nr 69 av #blogg100.
