Kategori: om vardagen

Mot sängen

Jag är en kvälls- och nattmänniska och har så alltid varit. Vid denna tid (22:23) så brukar jag sällan vara trött, särskilt inte om jag som idag jobbat kväll och därför haft sovmorgon och sovit till cirka kl 10. Men idag, helt slut och trodde ett tag att jag inte skulle lyckas hålla mig vaken hela vägen hem. Jag mådde illa av trötthet. Jag kan inte skylla på att jag har haft mycket och stressigt på jobbet, för maken till lugnare kväll får man leta efter. Vi var tre team, det vill säga full styrka på en vardagskväll, och vi löste alla av på salar när dagspersonalen gick hem. Den sal som jag fick var operationen precis klar så jag tog hand om instrumenten och hjälpte till vid väckningen. Inga konstigheter där. De andra två teamen hade liknande lösningar och vid 18-tiden pågick inga operationer. Och akutlistan var tom och förblev så resten av passet.

Så nej, jag kan verkligen inte skylla på jobbet för denna oerhörda trötthet. Jag vet dock vad den beror på. Men nu ska jag försöka ta mig i säng för att få några timmars sömn innan det är dags att bege sig till jobbet igen. Frukosten är förberedd inför morgondagen, matlådan iordninggjord, kläder framlagda, bara tänderna kvar att borsta. Ser inte fram emot morgondagen, inte det minsta. Inte ens för att det är fredag och jag har en ledig helg framför mig.

I morgon skulle min pappa fyllt 70 år. I morgon är det sex veckor sedan han fick sin hjärnblödning och sedan dog.

Nr 2 av #blogg100

Livet, kärleken och barnlösheten

Satt och pratade med en jobbarkompis på vägen hem från jobbet, om livet och kärleken – och så kom vi in på barnlösheten också. När jag berättar att jag varit gift så är det många som som blir förvånade och höjer på ögonbrynen och utbrister: ”Har du varit gift?” Man kan ju fundera över varför att det blir så förvånade, varför skulle jag inte kunna ha varit det? Jag väljer att tolka det som att de tycker jag är så ung och att jag därför inte har ”hunnit” med det…eller så tycker de att jag är så otrevlig och ful att ingen skulle vilja gifta sig med mig. Fast ibland tycker jag också det är lite konstigt, att jag varit gift alltså. Tittade på min exmans bröllopsfoto (han är omgift) härom dagen och hade lite svårt att förstå att jag varit gift med honom. Men det är ju ett tag sedan, åtta år i år sedan vi separerade – var tar tiden vägen?

Min jobbarkompis undrade om det var barnlösheten som var orsaken till att det tog slut mellan mig och exmannen. Ja, delvis. Eller till stor del. I fem år försökte vi bli gravida, fem år. Hormonbehandlingar, inseminationer, provrörsbefruktningar. Misslyckanden, avbrutna behandlingar, tårar, sorg. Vi pratade inte så mycket om hur vi mådde, jag bloggade om det, han jobbade och lyssnade på musik. Han blev ledsen när jag var ledsen, alltså dolde jag det. Han ville inte visa sig ledsen för mig för att inte göra mig ledsen och upprörd. En ond cirkel. Till slut levde vi separata liv under samma tak, de gemensamma faktorerna var våra hundar och att vi försökte få barn. Eller det är i alla fall hur det kändes från min sida, hur han kände det vet jag inte. Vi pratade ju inte om det. I början av vårt förhållande pratade vi mycket, eller i alla fall han. Men mot slutet… Hur hade det blivit om vi sluppit de fem tunga åren, hade vi ändå glidit isär, hade vi ändå slutat prata med varandra? Om vi lyckats bli med barn, kanske redan efter ett år, hur hade livet sett ut då? Hade vi fortfarande varit tillsammans, hade vi fortfarande bott i vårt hus ute på landet, hade vi fortfarande älskat varandra? Jag sa då att jag inte ville vakna upp en dag och önska att jag gjort det här tio år tidigare, han svar på det var att jag kanske skulle vakna upp en dag om tio år och önska att jag inte gjort det. Snart har det gått tio år och jag har inte ångrat mig, jag vet att det var rätt beslut jag tog då. Men det hindrar mig inte från att fundera över hur det kunde ha varit.

Och som vanligt när ett samtal kommer in på barnlösheten så kommer frågan om jag kan tänka mig att försöka igen. Om jag träffar någon ny, vill jag då försöka igen? Vill jag fortfarande ha barn? Ja, jag vill fortfarande ha barn, men om jag träffar någon ny så kommer jag troligtvis inte ge mig in i den karusellen igen. Delvis för att jag börjar bli för gammal, och delvis för att jag funderar på att ta bort livmodern och att det därför kanske är en omöjlighet. Jag orkar inte blöda så mycket som jag gör, även om det inte är några mängder så blöder jag i dagsläget cirka tre veckor per månad. Jag orkar inte det längre.

Sen kom frågan om att jag skulle kunna tänka mig att göra det på egen hand, åka till Danmark eller något annat land och göra IVF. Har funderat på det genom åren, men med tanke på hur svårt det var att få fram bra ägg på grund av att jag var så svårstimulerad (det var till och med tal om äggdonation under de tunga åren) så har det slutat vid tanken. I vissa länder är det tillåtet med embryodonation, det skulle kunna vara ett alternativ. Men nej, jag vill inte göra det ensam. Jag vill dela upplevelsen med någon.

Så jag förblir nog barnlös, ofrivilligt barnlös. Mina tankar och känslor omkring det går upp och ner, ibland gråter jag över tanken att jag aldrig kommer bli gravid. Ibland förstår jag inte varför jag skulle vilja utsätta mig för en förlossning, detta efter jag genom mitt jobb sett hur trasig man kan bli i underlivet. Men livet fortsätter och jag försöker göra det bästa av det, även om det från utsidan kanske inte ser ut så för att andra inte förstår mina beslut och min väg genom livet. Huvudsaken är att jag förstår dem och kan stå bakom dem.

Och kärleken? Kanske kommer den en dag igen. Jag hoppas det i alla fall.

Nr 1 av #blogg100

Helt galet! …eller bara kul.

Jag tänker skriva minst ett inlägg om dagen i 100 dagar – galet eller bara kul? Idag när jag satt och kollade runt på twitter så såg jag ett tweet om #blogg100 och tyckte det verkade vara en kul idé. Start i morgon! Vad kommer jag skriva om? Allt och inget, som vanligt. Lite jobb, lite barnlöshet, lite viktminskning och lite träning.

20130122-232850.jpg

Den andra galna saken idag var nudlarna på bilden ovan, ser så oaptitliga ut! Inspirerad av Emma och hennes paket från Fitnessguru.se så beställde jag också proteinpulver därifrån. Kände att det var dags för något nytt eftersom jag börjat tröttna på jordgubbssmaken på det proteinpulver jag brukar ha. Fitnessguru var verkligen snabba på att leverera det jag beställt, men var det verkligen nödvändigt att stoppa ner förpackningen med fitnessnudlar. De ligger och skvalpar runt i någon vätska, jag gissar på vatten, och ser ut som döda maskar.

Nåväl, sovdags för mig snart. Syns i morgon! …och 99 dagar efter det. 🙂

Regler för #Blogg100 – Andra sommaren

  • #Blogg100 startar onsdagen den 23 januari 2013
  • Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
  • Tagga varje inlägg med taggen #blogg100
  • Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara. (Ett inbäddat youtubeklipp är också ett inlägg).
  • Det är helt okej att förhandspublicera inlägg, men det blir kanske roligare att skriva tätare inpå själva publiceringen.

Tillbaka till vardagen

20130106-220716.jpg

I morgon är det måndag igen, en ny vecka, och jag ska jobba igen. Egentligen första gången på tre veckor, man kan nästan bortse från de tre dagar jag jobbade vid jul. I morgon är det vanligt operationsprogram och inte jourtid. I morgon är ska man stå där och ha ett fungerande huvud igen. Om jag ser fram emot det? Nej, det kan jag inte påstå. Men å andra sidan vet jag att det inte blir bättre av flera dagar hemma.

Tog en promenad idag och tog svängen förbi minneslunden där pappas ljus fortfarande brann. Hade med mig ett värmeljus också som jag tände. Här hemma brinner ljus för honom också, har gjort största delen av tiden. Nu ska jag bara hitta en ram som passar till hans fotografi också.

Men nu sängen…så jag orkar med vardagen.

Begravningen – time to say goodbye

Tre veckor har gått sedan pappa dog, tre veckor som känns väldigt långa men samtidigt korta. Ibland känns det så overkligt, jag förstår inte att han är borta. Vi hade inte så mycket kontakt, vi pratade ibland någon gång per månad men oftast var det nog varannan. Jag träffade honom bara två gånger förra året, en gång kom han och styvmor och hälsade på i Täby för att se vad jag bodde (tror det var på våren), den andra gånger var när jag flyttade i november. Han var inte med för att hjälpa till för det klarade han inte av på grund av sitt hälsotillstånd. Två gånger träffade jag honom innan min födelsedag, men då var han ju inte där…inte egentligen.

I och med att vi inte hade så mycket kontakt så har det varit så lätt att ”glömma” vad som hänt och istället trott att han varit hemma hos sig och styvmor. Begravningen gjorde det verkligt igen, att han verkligen är borta.

20130106-003852.jpg

Det var en ganska kort ceremoni, i alla fall om jag jämför med de begravningar jag varit på i Finland. Det var inte heller så mycket religiösa inslag så jag tror pappa skulle ha varit nöjd, dessutom sjöngs ”De sista ljuva åren” precis som han ville (även om det inte var av min systerdotter som han helst hade velat, men hon kände att hon inte hade klarat av det). Prästen pratade bland annat om hur pappa hade trivts vid stugan vid Hepovattni, hur pappa kunde få vilken motor som helst att fungera och att han de senaste åren hade samlat på motorsågar och lyckats få även de mest hopplösa fall av dem att fungera. Att pappa var envis och målmedveten, som bland annat visade sig i att han på distans läste till gymnasieingenjör, han som bara gick åtta år i skolan hemma i Finland för att sen börja jobba i Sverige som 15-åring. Musik som spelades, förutom ”De sista ljuva åren”, var ”Time to say goodbye”, ”Stilla natt” som var en psalm pappa tyckte om, ”Härlig är jorden” var den andra psalmen, sen tror jag ”Gläns över sjö och strand” spelades då vi tog avsked (la rosor på pappas kista), och till sist ”Vem kan segla förutan vind”.

20130106-003842.jpg

Begravningen hölls i en kyrka där jag haft många skolavslutningar, där jag gått Lucia, varit på bröllop – på ett var jag till och med brudtärna. Men det var min första begravning. Pappa ville inte jordfästas utan kremeras, så han kommer ligga i deras minneslund. Min syster, som bor nära, har redan varit där och tänt ljus trots att han inte är där än. Själv så gick jag igår kväll till minneslunden vid kyrkan här och tände ett ljus, kände att jag behövde det.

Å när jag kommer fram till dagen
då mitt hjärta slutar slå
då ska du tänka på de stunder
som var vackrast i vårt liv

Sov så gott, lilla pappa. <3

%d bloggare gillar detta: