Som jag skrev igår så sjönk humöret och tyvärr blev humöret inte bättre idag, snarare sämre. Jag vet inte om det är en sen reaktion på att pappa dog eller om det beror på annat. Jag var på en kurs genom jobbet i veckan, en kurs som innebar en 22-timmars kryssning med Birka. Dag- och kvällstid var inget problem, men när jag låg själv i min hytt kom minnen från alla resor jag gjorde till Finland som barn. När jag var riktigt liten var min bror och syster med, sen när de var större så var det bara pappa och jag. Mamma följde aldrig med, inte ens innan skilsmässan, jag vet inte varför. Det var pappa och jag. Så många minnen från dessa resor. Minnen av farmor och farfar, mina kusiner, farbror och hans fru övrig släkt. Men framför allt pappa och vår sommarstuga och glassen jag alltid fick, varje dag, då vi åkte från farmor och farfar till stugan.
Jag har så många minnen från dessa somrar, som den sommar då han byggde min egna brygga. En liten, bredvid den stora, en lägre så jag nådde ner till vattnet. En sommar när jag kanske var fem år gammal så hade jag träskor med blommor på, jag var så stol över. Denna sommar tog jag ett oavsiktligt bad i sjön, jag for med huvudet före efter att ha råkat stöta emot med baken mot den stora bryggan när jag böjde mig fram. Pappa var i närheten så klart och fiskade upp mig snabbt. Men min ena fina träsko flöt iväg och jag var otröstlig så pappa tog roddbåten och räddade min träsko. Den stora bryggan har blivit utbytt genom åren, och den lilla med för Marias brygga har blivit tradition. Trots att jag höll på bli av med min träsko så är detta ett av de bra minnena.
Sju veckor nu, förstår fortfarande inte att han är borta.
Sen är det tankar av andra slag om tynger mitt sinne. Tankar om framtiden och hur den ska se ut. Kommer mitt liv fortsätta att bara vara jobb, sömn och mat för all framtid eller kommer det förändras. Och om det förändras, till vad och hur?
Allt det här, minnen och funderingar, skapade visst ett hål. Ett hål som jag helt missade. Och jag föll. Nu ska jag bara orka kravla mig upp igen.
Nr 11 av #blogg100
Jag blir så trött på min kropp som återigen tycker det är dags att blöda! Jag orkar inte, jag är så trött på det här och humöret sjönk rejält när jag förstod att det var dags igen. …samtidigt så kanske jag borde vara glad att jag fick 16 blödningsfria dagar. 