…och jag har redan ont i huvudet. Känns lovande, verkligen lovande. Bävar så inför morgondagen och önskar att jag slapp den. I morgon blir det så där verkligt igen. Att han inte finns. Att han aldrig kommer finnas mer. Framför mig ser jag hur han ligger i kistan, som han låg i avskedsrummet på CIVA. Fast bättre med den bilden än ingen alls, för annars så känns det som han sitter hemma i huset med styvmor. Sen när jag kommer på att han inte gör det, då gör det så ont. Bättre att minnas hela tiden med andra ord än att plötsligt komma ihåg.
I morgon ska jag och min syster ut till huset innan begravningen. Det huset som han aldrig kommer komma tillbaka till. Två av mina farbröder kommer från Finland tidigt på morgonen och kommer åka dit för att byta om och få frukost. Min styvmor insisterade på det, jag antar att hon ville ha något annat att tänka på än vad som ska komma sen. Jag förstår inte hur jag ska orka gå in i det huset. I huset där han aldrig kommer ligga på soffan igen.
När den farbror som döpte sin dotter efter mig, för att jag är hans favorit, kallar mig lilla gumman som han gjort sedan jag var liten, så jag kommer gråta då.
Ser verkligen inte fram emot morgondagen, å så jag önskar att allt var annorlunda. Att vi istället skulle träffas allesammans senare i månaden, senare när pappa och styvmor kommit hem från sin resa. Den resan som han skulle ha fyllt 70 på. Den resan som nu aldrig blir av.
Pappa jag saknar dig! …och saknaden kommer som en chock, för hur många gånger gjorde du inte mitt liv till helvete, hur många gånger gjorde du mig inte ledsen, besviken och arg. Hur många gånger önskade jag inte att du skulle försvinna när jag var tonåring. Hur många gånger önskade jag själv inte att jag fick dö, då när alla trodde jag hade det så bra och alltid var glad. (Eller åtminstone en vän, en av mina bästa vänner, hon som ville vara som jag för jag inte hade några problem…)
Nu ska jag försöka sova, hur nu det ska gå. 🙁
