Författare: Mia

Det här med drömmar

Kan vara så att detta inlägg kan uppröra en del läsare som inte är så intresserade att läsa om det blodiga elände som vi kvinnor måste gå igenom, vissa mer än andra. Men här skriver jag vad jag vill, och om du fortsätter – you’ve been warned. 😉

Ibland undrar man ju hur hjärnan kommer på saker och ting. Eller just den här drömmen vet jag ju. Egentligen. Men ändå. I drömmen var jag och handlade i någon inredningsbutik, tror jag, den var som helst lite underlig. Jag tittar ner och märker jag att jag har något klägg på foten, slem av någon sort. Riktigt trevlig dröm med andra ord. Jag märker att slemmet kommer från mig så jag uppsöker en toalett där jag typ föder fram en stor halvhård sak, som en boll men ändå inte. I nästa sekund befinner jag mig på sjukhus och de säger att det är min livmoder som ramlat ut. Inte så ovanligt enligt den gynekolog jag träffade.

Att jag drömmer om att livmodern ramlar ut på mig är i sig en konstig dröm, men med tanke på att jag länge funderat på att ta bort den så blir det inte så konstigt längre. Vissa stunder har jag velat karva ut den med sked eftersom de läkare jag träffat inte velat lyssna på mina önskemål om hysterektomi. Varför? För att jag är ju fortfarande i fertil ålder! Sen att jag inte har någon ägglossning och det var tal om att äggdonation när jag och exmaken var i IVF-svängen, det lyssnar de inte på.

Anledningen till att jag vill göra en hysterektomi är för att jag har problem med blödningar, jag blöder nästan hela tiden. Och det som görs åt det är inte det jag vill, och det hjälper förresten inte heller. Visst, jag blöder inte i samma mängd som förr, men att blöda tre veckor i sträck för att sedan vara blödningsfri i cirka en vecka innan eländet börjar igen är inte acceptabelt. Mitt jobbigaste år var 2011 då jag blödde 245 dagar (varav 126 dagar i rad), 2012 var bättre och jag blödde bara i 144 dagar. Detta kan jämföras med en kvinna som har en menscykel på 28 dagar och som blöder sex dagar per gång. Den kvinnan hinner med 13 cykler och blöder sammanlagt 78 dagar, nästan hälften av det jag blödde 2012. Inte konstigt att jag blir trött på eländet. Hur 2013 blir vet jag inte än men det har inte börjat bra, 20 dagar av 28 med blod. 🙁

Nr 6 av #blogg100

Follikelcysta i ansiktet?!

Jag får en hel del besökare som kommer hit efter sökningar om barnlöshet, ivf, olika behandlingar/läkemedel och så vidare. Inte så underligt kanske eftersom jag skriver en hel del om dessa ämnen, visserligen har det de senaste åren mest berört de problem med blödningar jag har. Eller eländet som jag kallar det.

Idag har någon sökt på follikelcysta i ansiktet(?) och det var nog första gången. Med en sådan sökning kan man inte veta vad en follikelcysta är, för då skulle man veta att man inte får dem i ansiktet. Om nu denna person återkommer rekommenderar jag denna – ABC om Ovarialcystor.

Tre veckor avklarade, bara elva kvar

För några veckor sedan började jag använde mig av appen 10K Runner idag sprang/gick jag pass nummer nio. Dagens pass var dock ett sådant där som man har ibland, ett pass då inget känns bra. Det är för varmt (nollgradigt), snömodd så man vid varje steg halkar lite bakåt, tunga ben, dåligt humör etc. I vanliga fall brukar känslan bli bättre ju längre tid jag håller på, men inte idag – snarare tvärtom. Men av tidigare erfarenhet så vet jag att man ibland har sådana här pass då inget tycks stämma, ibland är passet efter ett av de bästa man haft. Alltså bara att härda ut.

20130127-212749.jpg

Så vad tycker jag då om 10K Runner? Jodå, jag är nöjd. Mycket smidigt att den säger åt mig när jag ska springa och när jag ska gå, men den går långsamt framåt. När jag började springa för tre år sedan så använde jag mig av ett träningsprogram från tidningen Topphälsa, efter fyra veckor sprang jag 40 minuter i sträck. Med 10K Runner får jag i slutet av vecka fyra utmärkelsen ”1/2 way to 5k badge”…men jag stressar inte, jag fortsätter i deras tempo.

Som den appnörd jag är så använder jag mig fortfarande av Nikes Running, mycket för att mina första löpskor var Nike+. Måste säga att det fungerade bäst då jag hade en sensor i skon, nu när jag använder GPS så får jag sällan en sträcka som stämmer. Idag visade den det dubbla mot vad min Garmin hade mätt upp och den påstår även att jag sprungit en kilometer på 41 sekunder! Så kanske gick det inte så dåligt idag trots allt. 😉

Nr 5 av #blogg100

Om vikten och siffrorna

De som varit uppmärksamma har kanske sett att det tillkommit en till sida här som heter siffror, men med tanke på att de flesta använder någon form av RSSläsare nu för tiden så har nog de flesta missat. Dessa siffror gäller självklart min vikt och mitt senaste och sista försök att bli av med några kilon, eller ganska många för att vara ärlig. Detta försök startade sista lördagen förra året, med ett undantag för själv nyårsafton då jag tillät mig både godis och chips (det som var kvar slängdes dock när klockan passerat midnatt). Efter pappas död så var aptiten för helt borta för att sedan komma tillbaka i form av en chips- och dippdiet. Låt mig säga så här, den gjorde inte underverk med vikten och jag gick nog upp ett par kilon innan jag bestämde mig för att äta lite bättre igen. Egentligen hade jag bestämt sedan tidigare att jag skulle börja igen när jag fått hem min FitBit Aria och den hann komma innan 2012 var slut.

Jag har tidigare i livet viktväktat några gånger, den mest framgångsrika gången gick jag ner 23 kg som sedan kom tillbaka under de åren då barnlösheten var som mest jobbig. Jag har även provat strikt LCHF och GI, dessa försök har lärt mig att jag mår bäst när jag äter mindre kolhydrater. Denna gång har jag därför valt att äta kolhydratreducerat och jag loggar min mat på Matdagboken där jag är premiummedlem, hittills är jag mycket nöjd med sidan.

Så hur har det då gått? Jodå, bara bra. Har inte ”fuskat” någon dag och jag har även bokfört allt jag ätit de fyra veckor jag har varit i gång. Resultatet av detta är att jag gått ner 3,8 kg! Mycket kvar, men en bra början. 🙂

Nr 4 av #blogg100

Grattis på 70-årsdagen, pappa!

20130125-223007.jpg

Idag skulle min pappa ha fyllt 70 år, idag skulle han och min styvmor varit på Gran Canaria. Men han fyller inte år, han är inte på Gran Canaria. Istället dog han för sex veckor sedan… Varför?

Jag var ut till minneslunden och tände ett ljus idag. Hade köpt blommor också, tulpaner, men de ”fick” han är hemma. De står vid hans fotografi och hans ljus här. Känner ändå att han är mer närvarande här än där.

Nr 3 av #blogg100

%d bloggare gillar detta: